Kategori: I forskardebatten (Sida 6 av 32)

Vissa idéer kan ha en sådan charm, att man bara behöver höra dem en gång för att genast känna att de nog säkert är sanna: ”något korn av sanning måste det ligga i det”. Konspirationsteorier och vandringssägner sprids antagligen delvis av hur tonsäkert de lyckas charma mottagliga mänskliga sinnen, genom att låta sanna. Ja, det sägs att även vissa sjukdomstillstånd kan spridas för att idén om sjukdomen har en så stark inverkan på många av oss. I vissa fall behöver vi bara höra talas om diagnosen så börjar vi uppvisa symtomen och får kanske behandlingen. Men även idén om sådana idéburna sjukdomar har sin charm, så vi bör vara på vår vakt.

Frestelsen att falla för idéernas charm finns naturligtvis även inom akademin. Samtidigt utmärks filosofi och vetenskap just av självkritisk granskning av idéer som kan låta så lockande, att vi inte noterar bristen på granskning. Så länge det handlar om avgränsade hypoteser som i princip kan kontrolleras genom studier, så är det relativt lätt att korrigera sin övertro på dem. Men ibland utgörs dessa charmerande idéer av storartade hypoteser om svårgripbara fenomen som ingen vet hur vi kan testa. Människor kan bli så övertygade av sådana idéer, att de förutsäger att framtida vetenskap bara behöver fylla i detaljerna. En farlig retorik att fastna i, som även den har sin charm.

Jag skrev förra året ett blogginlägg om en teori i gränstrakterna mellan vetenskap och filosofi som jag vill karaktärisera som både storartad och charmerande. Därmed inte sagt att teorin måste vara felaktig, bara att den i vår tid kan låta omedelbart övertygande. Teorin är ett försök att förklara ett svårgripbart ”fenomen” som förbryllar vetenskapen, nämligen medvetandets natur. Många känner att om vi kunde förklara medvetandet på rent vetenskapliga grunder så vore det en enormt betydelsefull prestation.

Teorin påstår att medvetandet är en matematiskt definierad form av informationsberarbetning. Att förknippa medvetande med information ligger rätt i tiden, vi är omedelbart benägna att lyssna. Vilket slags informationsbearbetning skulle medvetandet vara? Teorin säger att medvetande är integrerad information. Integrering syftar här inte bara på att information lagras som i en dator, utan på att all denna diversifierade information sammankopplas och bildar en organiserad helhet, där delarna är effektivt tillgängliga globalt. Om jag förstår saken rätt, kan man säga att den integrerade informationen i ett system är den mängd genererad information som överträffar informationen genererad av delarna. Ju mer information ett system lyckas integrera, desto mer medvetande har systemet.

Vad är det då som är så charmerande med idén att medvetande är integrerad information? Ja, idén kan tyckas stämma med hur vi upplever våra medvetna liv. I detta ögonblick upplever du mängder av olika sinnesintryck, fyllda med detaljer av skilda slag. Olika synintryck blandas med intryck från de övriga sinnena. Men samtidigt är dessa sinnesintryck integrerade i en enhetlig upplevelse från en enda synvinkel, din egen. Den matematiska teorin om informationsbearbetning, där diversifiering kombineras med integrering av information, kan därför låta som en lockande teori om medvetandet. Vi kan vara benägna att tänka: Kanske är det för att hjärnan bearbetar information på detta integrerande sätt som våra medvetna liv karaktäriseras av en personlig synvinkel där alla intryck organiseras i form av en jag-centrerad subjektiv helhet. Medvetande är integrerad information!

Ännu mer lockande blir det när det visar sig att teorin, som på engelska kallas Integrated Information Theory (IIT), innehåller ett beräkningsbart mått (Phi) på mängden integrerad information. Om teorin är riktig så skulle man alltså kunna kvantifiera medvetandet och ge olika system olika Phi för mängden medvetande. Här blir idén charmerande på ännu ett sätt. För om du vill förklara medvetandet vetenskapligt, så låter det som en fördel om teorin möjliggör kvantifiering av hur mycket medvetande ett system genererar. Viljan att förklara medvetandet vetenskapligt kan alltså göra oss extra mottagliga för idén, vilket är en smula bedrägligt.

I en artikel i Behavioral and Brain Sciences skärskådar Björn Merker, Kenneth Williford och David Rudrauf teorin om medvetande som integrerad information. Granskningen är detaljrik och omfattande. Den följs upp av kommentarer från andra forskare, samt avslutas med författarnas respons. Vad de tre författarna försöker visa i artikeln är att även om hjärnan skulle integrera information i teorins mening, så är identifieringen av medvetande med integrerad information felaktig. Vad teorin beskriver är effektiv nätverksorganisation snarare än medvetande. Phi är ett mått på nätverkseffektivitet, inte på medvetandegrad. Vad författarna särskilt granskar är det där charmerande draget som jag nyss nämnde, att teorin kan tyckas ”stämma” med hur vi upplever våra medvetna liv från en enda övergripande jag-synvinkel. Det stämmer att integrerad information utgör en ”enhet” i meningen att ett flertal ting sammanfogas i en funktionellt organiserad ordning. Men den ”enheten” är knappast samma slags ”enhet” som utmärker ditt medvetande, där enheten består i din egen synvinkel på dina upplevelser. Effektiva nätverk kan knappast sägas ha en ”synvinkel” från ett subjektivt ”jag-centrum”, bara för att de integrerar information. Att identifiera drag i våra medvetna liv med teorins grundbegrepp är alltså förhastat, även om det kan vara frestande.

Författarna förnekar som sagt inte att hjärnan integrerar information i enlighet med teorin. Teorin beskriver matematiskt ett effektivt sätt att bearbeta information i nätverk med begränsade energiresurser, något som utmärker hjärnan, påpekar författarna. Men om medvetande identifieras med integrerad information, så skulle även många andra system som bearbetar information på samma effektiva sätt vara medvetna. Inte bara andra biologiska system vid sidan av hjärnan, utan även artefakter såsom vissa stora elnät och sociala nätverk. Företrädare för teorin tycks bejaka detta, men vi har inga oberoende skäl att anta att även andra system än hjärnan skulle ha medvetande. Varför då insistera på att även andra system är medvetna? Tja, kanske för att man redan attraherats av associationen mellan teorins grundbegrepp och organiseringen av våra medvetna upplevelser, liksom av möjligheten att kvantifiera medvetande i olika system. Det senare kan låta som en vetenskaplig fördel. Men om identifieringen från början är förhastad, så framstår fördelen snarare som ett avsteg från vetenskapen. Teorin hotar att översvämma universum med medvetande. Så förstår i alla fall jag grundtanken i artikeln.

Alla som känner tjusningen i teorin att medvetande är integrerad information bör läsa den noggranna granskningen av idén: The integrated information theory of consciousness: A case of mistaken identity.

Sista ordet är säkert inte sagt och även charmerande idéer kan visa sig riktiga. Problemet är att charmen lätt blir evidensen när vi står under idéns inflytande. Därför anser jag att den noggranna diskussionen av teorin om medvetande som integrerad information är angelägen. Artikeln är ett utmärkt exempel på betydelsen av självkritisk granskning i filosofi och vetenskap.

Merker, B., Williford, K., & Rudrauf, D. (2022). The integrated information theory of consciousness: A case of mistaken identity. Behavioral and Brain Sciences, 45, E41. doi:10.1017/S0140525X21000881

Detta inlägg på engelska

Vi är kritiska