Förr talade man mer om dem: de så kallade apatiska barnen i familjer som söker asyl i Sverige. Du läste rätt: i Sverige, inte i andra länder.
Av allt att döma är barnen genuint sjuka. De spelar inte bara viljelösa, oförmögna att äta, tala och röra sig. De är i ett livshotande tillstånd och uppvisar inga reaktioner ens på smärtstimuli. Men varför har vi så många fall i Sverige och inte i andra länder?
Flera hundra fall har konstaterats, vilket föranledde Socialstyrelsen att 2014 införa en särskild diagnos: uppgivenhetssyndrom. Detta ”svenska” syndrom framstår dock som ett mysterium, nästan som en tankenöt att knäcka. Asylsökande familjer finns runt om i världen: varför uppträder detta syndrom i sådan omfattning i ett enda land?
Vill ni fundera mer om denna förbryllande fråga, rekommenderas en ny artikel i Frontiers in Behavioral Neuroscience, med Karl Sallin (doktorand vid CRB) som försteförfattare. Artikeln är visserligen lång och teknisk, men för den intresserade är den väl värd besväret. Den dokumenterar vad som är känt om syndromet och den föreslår en ny hypotes.
En vanlig förklaring av syndromet är att det handlar om en reaktion på stress och depression. Förklaringen låter intuitivt rimlig med tanke på dessa barns erfarenheter. Men om den vore riktig borde syndromet förekomma även i andra länder. Mysteriet kvarstår.
En annan förklaring är att modern försöker hantera sitt trauma, sin depression och sina behov, genom att projicera problemen på barnet. Barnet, som upplever modern som sin enda trygghet, anpassar sig omedvetet och uppvisar de symtom som modern behandlar barnet som om det hade. Denna förklaring kan även den förefalla rimlig, särskilt med tanke på en annan egenhet hos syndromet: det drabbar inte ensamkommande flyktingbarn, bara barn som anländer med sina familjer. Problemet är återigen: flyktingbarn i traumatiserade familjer finns runt om i världen. Så varför är syndromet vanligt bara i Sverige?
Nu till Sallins hypotes i artikeln. Hypotesen har två delar: en om själva sjukdomen eller diagnosen; och en om uppkomstförloppet, som även kan förklara den märkliga distributionen.
Efter en genomgång av symtom och behandlingsrespons föreslår Sallin att vi inte har att göra med en ny sjukdom. Den införda diagnosen ”uppgivenhetssyndrom” är därför olämplig. Vi har att göra med en känd diagnos: katatoni, som kännetecknas av samma viljelöshet; samma oförmåga att äta, tala och röra sig. Barnen tycks dessutom förbli medvetna, trots att de genom sin orörlighet förefaller medvetslösa. När de tillfrisknar kan de ofta berätta om sådant som hänt medan de var sjuka. De kan bara inte aktivera någon motorik. Hypotesen att det handlar om katatoni kan testas, föreslår Sallin, genom att prova behandlingar med kända responser hos katatoniska patienter, samt genom PET-undersökning av hjärnan.
Frågan är då: Varför uppkommer katatoni just hos flyktingbarn i Sverige? Den frågan tar oss till den andra delhypotesen, som har vissa beröringspunkter med teorin att mamman påverkar barnet psykologiskt att omedvetet uppvisa symptom: verkligen ha dem, inte bara simulera dem!
Här kan vi ha nytta av att jämföra med placebo- och noceboeffekter. Förväntar man sig att ett piller ska ha en viss effekt på hälsan, positiv eller negativ, kan effekten uppkomma även om pillret bara innehåller en medicinskt overksam substans. Antagligen är elöverkänslighet ett fenomen av denna art, med psykologiska orsaker: en noceboeffekt.
Artikeln ger ett antal exempel där man kan misstänka att katatoni-liknande tillstånd orsakats psykologiskt: oväntad, oförklarlig död efter cancerbesked; dödsepidemier i krigs- och fångeskapssituationer karaktäriserade av hopplöshet; mer eller mindre utdragna dödsförlopp efter att magiska dödshot uttalats (kända från flera kulturer).
Hypotesen är att flyktingbarnens livshotande katatoni orsakas psykologiskt, i en viss kulturell miljö. Alternativt kunde vi säga att katatonin orsakas i mötet mellan vissa kulturer och svenska förhållanden, eftersom den är vanligare hos barn från vissa delar av världen. Vi har att göra med en kulturbunden psykopatologi.
Sallin gör en jämförelse med ett utbrott av ”hysteri ”under senare delen av 1800-talet, i samband med att Jean-Martin Charcot blev berömd för sina förevisningar av hysteriska patienter, och färgstarka symtombeskrivningar spreds i pressen. Från början föreslog Charcot att hysterin hade organiska orsaker. Men när han senare började tala om psykologiska faktorer bakom symtomen, minskade antalet fall av hysteri.
(Jag kanske bör påpeka att Sallin framhåller att psykologiska orsaker inte ska förstås i termer av en själ/kropp-dualism.)
Det återstår naturligtvis att undersöka på vilka sätt mötet med svenska förhållanden bidrar till psykologiskt orsakad katatoni hos barn i vissa flyktingfamiljer. Men om jag förstår rätt tänker sig Sallin att spridningen i massmedia av symtombeskrivningar, och själva verksamheten att behandla ”barn med uppgivenhetssymtom”, kan vara väsentliga i sammanhanget.
Detta skapar i så fall ett etiskt problem, som nämns i artikeln. Det finns inget alternativ till att erbjuda dessa barn behandling: de klarar sig inte utan sondmatning. Men genom att erbjuda behandling orsakar man samtidigt nya fall.
Ja, naturligtvis måste dessa barn erbjudas vård. Men kanske att Sallin, bara genom att föreslå psykologiska orsaker bakom symtomen, redan bidragit till att minska antalet fall i framtiden. Under förutsättning att hans hypotes om en kulturbunden psykopatologi är sann, naturligvis.
Vilket fascinerande samspel mellan tro och sanning!
Pär Segerdahl
Sallin, K., Lagercrantz, H., Evers, K., Engström, I., Hjern, A., Petrovic, P., Resignation Syndrome: Catatonia? Culture-Bound? Frontiers in Behavioral Neuroscience 29, January 2016
Detta inlägg på engelska
