Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Författare: Pär Segerdahl (Sida 4 av 47)

Vad döljer sig bakom begreppet forskningsintegritet?

14 maj, 2024 / / 1 kommentar

För att motverka vetenskaplig oredlighet och skadlig forskning talar man ofta om skydda och stödja forskningens integritet. Begreppet tycks täcka tre olika aspekter av forskning, möjligen utan att man alltid är helt medveten om skillnaderna. Begreppet kan syfta på individuella forskares karaktärsdrag, som att forskaren värdesätter sanning och precision samt har goda avsikter. Men begreppet kan även avse forskningsprocessen, som att metod, data och resultat är korrekt valda, väl utförda samt troget återgivna i vetenskapliga publikationer. För det tredje kan begreppet syfta på forskningsrelaterade institutioner och system, som universitet, etisk granskning, lagstiftning och vetenskapliga tidskrifter. I det senare fallet brukar man framhålla att forskningsintegritet förutsätter institutionella villkor bortom individuella forskares moraliska karaktär.

Måste ett så varierande begrepp vara problematiskt? Naturligtvis inte, men möjligen är just begreppet forskningsintegritet mindre lyckat, menar Gert Helgesson och William Bülow i en artikel som du kan läsa här: Research Integrity and Hidden Value Conflicts.

I artikeln diskuterar de först några oklarheter hos de tre användningarna av begreppet forskningsintegritet. Vilka personliga karaktärsdrag är önskvärda hos forskare och vilka värden bör de omfatta? Täcker forskningsprocessens integritet samtliga etiskt relevanta aspekter av forskning, även ansökningsprocessen till exempel? Är forskningsrelaterade institutioner aktörer med forskningsintegritet, eller är de snarare medel som stödjer forskningsintegritet?

Oklarheterna ovan är såvitt jag förstår inte den avgörande invändningen. Inte heller menar författarna att det i allmänhet är en brist om begrepp har en bred och varierande användning. Men just begreppet forskningsintegritet riskerar genom sin varierande användning att dölja värdekonflikter, menar de. Anta att någon hävdar att vi, för att skydda och stödja forskningsintegritet, bör kriminalisera allvarliga former av vetenskaplig oredlighet. Detta stämmer kanske om vi med forskningsintegritet syftar på aspekter av forskningsprocessen, som att resultat är korrekta och tillförlitliga. Men den striktare regleringen av forskningen som detta innebär riskerar att minska individuella forskares ansvarstagande, vilket kan undergräva forskningsintegriteten i den första meningen. Hur ska vi jämföra forskningsintegritetens värde i de olika betydelserna? Vad betyder det att ”öka forskningsintegriteten”?

Begreppet forskningsintegritet är inte oanvändbart, menar författarna. Men om vi vill göra värdekonflikter synliga, om vi vill reda ut vad vi menar med forskningsintegritet och vilka former av integritet som är viktigast, samt reda ut oklarheterna som nämndes ovan, så kommer vi att undersöka frågor som lämpligen beskrivs som forskningsetiska.

Förstår jag författarna rätt, menar de således att etiska frågor om forskning bör karaktäriseras som forskningsetiska. Det är olyckligt att ”forskningsintegritet” kommit att fungera som alternativ beteckning på etiska frågor om forskning. Allt blir klarare om eventuella frågor kring ”forskningens integritet”, om vi vill använda begreppet, faller under forskningsetiken. 

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Helgesson, G., Bülow, W. Research Integrity and Hidden Value Conflicts. Journal of Academic Ethics 21, 113–123 (2023). https://doi.org/10.1007/s10805-021-09442-0

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

Att hitta vägen när det inte finns någon

Plantskola. Foto av Abigail Lynn från Unsplash
7 maj, 2024 / / 1 kommentar

En svårighet för skrivande akademiker är att hantera den dubbla författarrollen att både veta och inte veta, både visa vägen och inte hitta den. Det finns en förväntan på sådana författare, att de redan från början borde ha kunskapen som de skriver om, att de redan från början borde veta vägen som de upplyser andra om. Som läsare gläds vi naturligtvis och känner tacksamhet över att få ta del av författarnas kunskaper och klarsyn.

Men skrivande akademiker skriver vanligen för att någonting slagit dem som förbryllande. De skriver av samma skäl som läsarna läser: för att de saknar kunskapen och klarsynen som krävs för att hitta vägen genom frågorna. Denna brist stimulerar dem att forska och skriva. Vägen som inte fanns, tar form när de ger sig i kast med frågorna.

Denna dubbla författarroll bekymrar ofta studenter som för första gången ska skriva uppsats eller avhandling. De kan lätt uppleva sig som otillräckligt kunniga för att ha rätt att gripa sig an arbetet. Eftersom de saknar expertisen som de tror krävs av akademiska författare redan från början, följer väl att de ännu inte är mogna att påbörja arbetet? Studenter förlamas lätt av kunskapskraven som de ställer på sig själva. Därför döljer de sina frågor i stället för att ge sig i kast med dem.

Det kommer alltid som en överraskning, att vägen faktiskt tar form så snart vi frågar efter den. Vem vågar tro det? Forskning är ett dynamiskt samspel med frågorna: med okunnigheten och oklarheten. En skrivande akademiker är inte främst någon som vet väldigt mycket och därför kan visa andra vägen, utan någon som vågar och rentav stimuleras av denna dubbelhet av att både veta och inte veta, både hitta vägen och inte hitta den.

Om vi har något viktigt att lära oss av de forskande författarna, så är det kanske detta att levande kunskap inte låter sig separeras som ren kunskap och inget annat än kunskap. Kunskap står alltid i samspel med sin motsats. Därför har uppsatsskrivande studenter redan det viktigaste för att kunna skriva utforskande, nämligen frågorna som de undrar över. Dölj inte frågorna utan låt dem stå i centrum. Låt texten kretsa kring vad du inte vet. Kunskap utan kontakt med okunskap är död. Den löser ingens problem, den besvarar ingens fråga, den avlägsnar ingens förvirring. Så låt frågorna gro i textens mylla, så tar vägen snart form.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Tankar om författarskap

Föremål som beter sig mänskligt

smiling robot
23 april, 2024 / / 1 kommentar

Ja, så kunde man betrakta vissa former av artificiell intelligens, som föremål som beter sig mänskligt. Det krävs dock inte mycket för att vi människor ska personifiera icke-levande ting. Vi blir arga på bilen som inte startar eller på vädret som inte låter oss ha picknick, som om de var emot oss. Barn personifierar spontant enkla leksaker och kan beskriva relationen mellan geometriska former som ”den lilla cirkeln försöker fly från den stora triangeln”.

Vi stöter allt oftare på artificiell intelligens som designats för att ge mänskligt intryck, exempelvis i form av chattbottar för kundservice när du handlar online. Sådan AI kan rentav utrustas med personliga karaktärsdrag, en persona som blir en viktig del av kundupplevelsen. Chattbotten kan föreslå ännu fler produkter åt dig och effektivt generera merförsäljning utifrån data som insamlas om dig. Inte konstigt att intresset för att utveckla människolik AI är enormt. Delvis har det naturligtvis med användarvänlighet att göra, men samtidigt kommer en AI som du finner personligt attraktiv att fånga din uppmärksamhet. Du kanske rentav fattar tycke för chattbotten eller känner att det vore oartigt att stänga av. Under tiden som chattbotten har din uppmärksamhet exponeras du för alltmer anpassad reklam och får alltfler paketerbjudanden.

Detta och mycket mer kan du läsa om i en artikel om mänskliga relationer till AI designad för att ge ett mänskligt intryck: Human/AI relationships: challenges, downsides, and impacts on human/human relationships. Författarna diskuterar ett stort antal exempel på sådan AI, allt från chattbottarna ovan till vårdrobotar och AI som erbjuder psykoterapi, eller AI som människor chattar med för att motverka ensamhet. Möjligheterna är stora, men det är även utmaningarna och de möjliga nackdelarna, vilket artikeln framhäver. 

Särskilt intressant är kanske ändå insikten om hur effektivt AI kan skapa förvirring genom att exponera oss för objekt som utrustats medmänskliga responsmönster. Vår naturliga tendens att förmänskliga icke-mänskliga ting möter högteknologiska ansträngningar att producera föremål som är konstruerade för att bete sig mänskligt. Här handlar det inte längre om att fantasifullt projicera sociala relationer på icke-mänskliga ting, som i det geometriska exemplet ovan. I samspel med AI-föremålen reagerar vi på subtila sociala signaler som föremålen utrustas med. Vi kan rentav känna ett moraliskt ansvar för sådan AI och sörja när företagen avslutar eller modifierar den.

Författarna manar till försiktighet så att vi inte övertolkar AI-föremål som personer. Samtidigt varnar de för risken att vi, genom att undvika empatiska reaktioner, blir mindre känsliga för verkliga personer i nöd. Sannerligen förvirrande!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Zimmerman, A., Janhonen, J. & Beer, E. Human/AI relationships: challenges, downsides, and impacts on human/human relationships. AI Ethics (2023). https://doi.org/10.1007/s43681-023-00348-8

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

En väg ut ur den babyloniska språkförbistringen i teoretiserandet av medvetandet?

Uppslagsverk "Collaborate", bild av Dianne Hope från Pixabay
16 april, 2024 / / 1 kommentar

Det finns idag ett brett spektrum av konkurrerande teorier, som var och en på sitt sätt försöker redogöra för medvetandet i neurobiologiska termer. Parallellt med den ”babyloniska språkförbistring” och oförmåga att samarbeta som detta innebär i teoretiserandet av medvetandet, har framsteg gjorts i det empiriska studiet av hjärnan. Avancerade metoder för att avbilda och mäta hjärnan och dess aktiviteter kartlägger strukturer och funktioner som möjligen kan vara relevanta för medvetandet. Problemet är att dessa empiriska data återigen inspirerar ett brett spektrum av teorier om medvetandets plats i hjärnan.

Det har påpekats ett splittrat intellektuellt tillstånd som detta, där konkurrerande skolbildningar förespråkar sina egna teorier utifrån sina egna utgångpunkter – utan gemensamt ramverk eller paradigm där förslagen kan jämföras och bedömas – är typiskt för ett förvetenskapligt stadium av en möjligen begynnande vetenskap. Med tanke på att de divergerande teorierna var och en gör anspråk på vetenskaplig status, är detta naturligtvis besvärande. Men kanske att teorierna trots allt inte är så divergerande som de förefaller?

Det har föreslagits att flera av teorierna, vid närmare analys, möjligen delar vissa fundamentala idéer om medvetandet, som skulle kunna ligga till grund för en framtida enhetlig teori. Jag vill idag rekommendera en artikel som självkritiskt granskar denna förhoppning om en väg ut ur språkförbistringen. Om strävan efter en enhetlig medvetandeteori inte ska förfalla till ett slags ”fabricerad enhetlighet”, måste vi först fastställa att teorierna som integreras verkligen är jämförbara i relevanta avseenden. Men kan vi identifiera sådana gemensamma nämnare bland dagens konkurrerande teorier, som kunde stödja utvecklingen av ett övergripande ramverk för vetenskaplig forskning om medvetandet? Det är frågan som Kathinka Evers, Michele Farisco och Cyriel Pennartz undersöker för några av de mest omtalade neurovetenskapligt orienterade teorierna om medvetandet.

Vad kommer författarna fram till? Något överraskande!De kommer nämligen fram till att det faktiskt är fullt möjligt att identifiera ett antal gemensamma nämnare, som uppvisar mönster av likheter och olikheter bland teorierna, men att detta ändå inte är vägen till en övergripande medvetandeteori som stödjer hypoteser som kan testas experimentellt. Varför? Dels för att de gemensamma nämnarna, såsom ”information”, ibland är alltför allmänna för att fungera som kärnbegrepp i forskning specifikt om medvetandet. Dels för att teorier som har gemensamma nämnare trots allt kan vara begreppsligt artskilda.

Författarna föreslår därför, som jag förstår dem, att en mer framkomlig väg möjligen vore att utveckla ett gemensamt metodologiskt tillvägagångssätt kring prövning av hypoteser om relationer mellan medvetande och hjärna. Det är måhända först i den empiriska verkstaden, öppen för det oväntade, så att säga, som ett vetenskapligt ramverk, eller paradigm, eventuellt kan börja ta form. Inte genom att avsiktligt formulera enhetlig teori utifrån identifiering av gemensamma nämnare bland konkurrerande teorier, vilket riskerar att fabricera en fasad av enhetlighet.

Artikeln är skriven i en filosofiskt öppensinnad anda, utan bindningar till specifika teorier. Den kan därigenom stimulera det kreativa samarbete som hittills hämmats av självupptagen konkurrens mellan skolbildningar. Läs artikeln här: Assessing the commensurability of theories of consciousness: On the usefulness of common denominators in differentiating, integrating and testing hypotheses.

Jag skulle vilja avsluta med att nämna en ofta försummad sida av hur vetenskapliga paradigm fungerar (enligt Thomas Kuhn). Ett paradigm genererar inte bara möjliga förklaringar av fenomen. Det genererar även problemen som forskarna försöker lösa inom paradigmet. Kvantmekaniken och evolutionsbiologin möjliggjorde nya frågor, som gjorde naturen problematisk på nya utforskningsbara sätt. Ett eventuellt framtida paradigm för vetenskaplig medvetandeforskning skulle i så fall inte besvara de frågor om medvetandet som förbryllar oss idag (åtminstone inte utan att först omtolka dem). Det skulle snarare skapa nya, ännu inte ställda frågor, som är utforskningsbara inom paradigmet som genererar dem. 

Artikelförfattarna kan därför mycket väl ha rätt i att det mest fruktbara för tillfället är att ställa sonderande frågor som hjälper oss att avgränsa vad som faktiskt låter sig undersökas, snarare än att börja med att fabricera övergripande teoretisk enhetlighet. Det senare tillvägagångssättet vore möjligen att spänna vagnen framför hästen.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

K. Evers, M. Farisco, C.M.A. Pennartz, “Assessing the commensurability of theories of consciousness: On the usefulness of common denominators in differentiating, integrating and testing hypotheses,” Consciousness and Cognition, Volume 119, 2024

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya angreppssätt

https://doi.org/10.1016/j.concog.2024.103668

För en mer balanserad diskussion om medveten artificiell intelligens

Bild av Gerd Altman på Pixabay
9 april, 2024 / / Inga kommentarer

Idag vill jag rekommendera ett blogginlägg på den engelska versionen av denna etikblogg. Michele Farisco diskuterar där utvecklingen av så kallad medveten AI, något som givetvis väcker funderingar.

Etikdiskussionen är livlig. Vissa kräver ett internationellt moratorium för alla försök att skapa konstgjort medvetande: riskerar vi att skapa konstgjort lidande? Andra menar att redan ”vanlig” AI är tillräckligt riskfylld: riskerar vi att skapa ännu mer svårhanterliga former av AI?

Dessa och andra etiska farhågor är svåra att bedöma. Inte bara för att den vetenskapliga och tekniska utvecklingen är snabb och avancerad, utan även för att vi allvarligt talat inte riktigt vet vad vi pratar om! Vad är medvetande? Vet vi ens vad det innebär att människor och andra djur är medvetna?

Michele Farisco har länge undersökt frågan om mänskligt medvetande. Han har bland annat bidragit till att utveckla indikatorer för olika dimensioner av mänskligt medvetande som kan användas för vid bedömningar medvetandegraden hos patienter. Hans förslag är att indikatorerna kan vara relevanta även för att identifiera medvetenhet i artificiella system, samt att detta kan göra den etiska diskussionen mer balanserad och realistisk.

Läs blogginlägget här: A strategy for a balanced discussion of conscious AI.

Utgångspunkten för blogginlägget är ett bokkapitel som Michele Farisco nyligen skrivit. Du hittar referens och länk till kapitlet nedan.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Michele Farisco. The ethical implications of indicators of consciousness in artificial systems. Developments in Neuroethics and Bioethics. Available online 1 March 2024. https://doi.org/10.1016/bs.dnb.2024.02.009

Vi söker klarhet

Filosofins tvivelaktiga början

Sokrates bild av fszalai påPixabay
26 mars, 2024 / / 1 kommentar

Filosofin börjar med tvivel, det har många filosofer framhållit. Men vad betyder det att tvivla? Att hysa misstankar? Att kritisera vedertagna trosföreställningar? I så fall bygger tvivel på att vi tror oss veta bättre. Vi anser att vi har goda skäl att tvivla.

Är det tvivel? Att tro sig veta? Det låter paradoxalt, men det är antagligen den vanligaste formen av tvivel. Vi tvivlar och tror att vi lätt kan förklara varför. Men det är knappast filosofins tvivel. För i så fall skulle filosofin inte börja med tvivel, utan med tro eller vetande. Om en filosof tvivlar, och lätt motiverar tvivlet, så kommer filosofen snart att betvivla sina egna motiv att tvivla. Att tvivla, så som filosofer tvivlar, är att betvivla sitt eget tänkande. Det är att erkänna: jag vet inte.

Kanske har jag redan alltför många gånger citerat Sokrates berömda självbeskrivning, men det finns en skatt begravd i dessa enkla ord:

”det som jag inte vet, det tror jag heller inte att jag vet.”

Oraklet i Delfi hade ju sagt om Sokrates, att han var visast av alla. Eftersom Sokrates inte ansåg sig kunnigare än andra, fann han uttalandet gåtfullt. Vad kunde oraklet mena? Självbeskrivningen ovan var Sokrates lösning på gåtan. Om jag är visare än andra, tänkte han, så kan min visdom inte bestå i att jag vet mer än andra, för det gör jag inte. Men jag har ett egenartat drag, och det är att när jag inte vet, så tror jag heller inte att jag vet. Alla som jag ställer frågor till här i Aten, tycks däremot ha standardattityden att de vet, även när jag kan visa att de inte gör det. Vad jag än frågar dem, så anser de sig veta svaret! Sådan är inte jag. Om jag inte vet, så reagerar jag heller inte som om jag visste. Kanske är detta vad oraklet menade är min överlägsna visdom?

Så vari bestod Sokrates visdom? I att börja med tvivel. Men måste han inte ha haft skäl att tvivla? Något måste han väl ändå ha vetat, någon intuition åtminstone, som gav honom anledning att tvivla! Märkligt nog tycks Sokrates ha tvivlat utan goda skäl. Han sa att han hörde en inre röst, som manade honom att stanna och hålla tyst, just som han var på väg att tala mångordigt som om han visste något: Sokrates demon. Men hur kunde en ”inre röst” göra Sokrates vis? Är det inte snarare ett säkert tecken på galenskap?

Jag tror inte att vi ska göra alltför stort nummer av att Sokrates valde att beskriva situationen i termer av en inre röst. Det viktiga är att han inte reagerar, när han inte vet. Tänk dig en människa som blivit klart medveten om sin egen reflex att bli arg. I samma ögonblick som hon märker att hon är på väg att bli arg, blir hon i stället fullkomligt lugn. Dramat är över innan det börjat. På samma sätt blev Sokrates fullkomligt lugn i samma ögonblick som han noterade sin egen reflex att börja tala som om han visste något. Han var klart medveten om sin egen kunskapsreflex.

Vad är kunskapsreflexen? Vi har redan känt av den i inlägget. Den slog till när vi trodde oss veta att en vis människa inte kan tvivla utan skäl. Det gjorde oss nästan rasande! Om Sokrates tvivlade, så måste han ha haft goda skäl! Om en ”inre röst” inspirerade tvivlen, så vore det inte visdom utan ett säkert tecken på galenskap! Detta är kunskapsreflexen. Att plötsligt inte kunna låta bli att tala, som om vi hade synnerligen goda skäl att hävda oss. Så reagerade aldrig Sokrates. I de lägena noterade han kunskapsreflexen och blev med ens fullkomligt lugn.

Värdet av att bli alldeles lugn, just när kunskapsreflexen vill sätta oss i rörelse, är att det gör oss fria att undersöka oss själva. Om vi lät kunskapsreflexen driva våra tvivel – ”detta är högst tvivelaktigt, eftersom…” – så skulle vi inte ifrågasätta oss själva, utan hävda oss själva. Vi skulle tvivla så som vi människor i allmänhet tvivlar, för att vi anser oss ha skäl att tvivla. Naturligtvis tvivlar Sokrates inte godtyckligt, som en vansinnig, men källan till hans tvivel blir uppenbar först i efterhand. Filosofi är kärlek till den klarhet vi saknar när filosoferandet börjar. Utan denna kärleksfulla inställning till det vi inte vet riskerar vår samlade mänskliga kunskap att bli en koloss på lerfötter – vinglar den redan?

När kunskapsreflexen inte längre styr oss, utan är bedövad av filosofiskt självtvivel, är vi fria att tänka självständigt och klart. Därför börjar filosofin med tvivel och inte med tro eller vetande.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Platon. 2000. ”Sokrates försvarstal” i Platon, skrifter, bok 1, översättning av Jan Stolpe, Stockholm: Atlantis.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

Kvinnor om AI-assisterad mammografi

Radiolog som tittar på bilder, foto av National Cancer Institute på Unsplash
12 mars, 2024 / / 1 kommentar

Användning av AI-verktyg inom vård och hälsa har blivit ett återkommande tema på denna blogg. Hittills har inläggen främst handlat om mobil- och onlineappar för användning av patienter och allmänheten. Idag är temat mer avancerade AI-verktyg som används yrkesmässigt av vårdpersonal.

Inom det svenska programmet för bröstcancerscreening tolkar radiologer stora mängder röntgenbilder för att upptäcka bröstcancer på ett tidigt stadium. Arbetsbördan är stor och för det mesta visar röntgenbilderna inga tecken på cancer eller förstadier till cancer. Idag utprovas AI-verktyg som skulle kunna förbättra mammografin på flera sätt. AI skulle kunna användas som assisterande resurs för radiologerna för att upptäcka ytterligare tumörer. Den skulle även kunna användas som oberoende tolkare av röntgenbilder för att avlasta radiologer, samt för att stödja bedömningar av vilka patienter som mer omedelbart bör få vård.

För att AI-assisterad mammografi ska fungera behöver inte bara tekniken utvecklas. Forskare behöver även undersöka hur kvinnor tänker kring AI-assisterad mammografi. Hur uppfattar de AI-stödd bröstcancerscreening? Fyra forskare, däribland Jennifer Viberg Johansson och Åsa Grauman vid CRB, intervjuade sexton kvinnor som genomgick mammografi på ett svenskt sjukhus där ett AI-verktyg testades som tredje bedömare av röntgenbilderna, jämte de två radiologerna.

Flera av de intervjuade framhöll att AI bara är ett verktyg: AI inte kan ersätta läkaren eftersom människor har förmågor bortom bildigenkänning, såsom intuition, empati och helhetstänkande. Ett annat resultat var att några av de intervjuade hade större tolerans för mänskliga misstag än om AI-verktyget misslyckades, vilket betraktades som oacceptabelt. Några menade att om AI-verktyget gör ett fel, så kommer felet att upprepas systematiskt, medan mänskliga misstag är tillfälliga. Några menade att ansvaret när tekniken fallerar ligger hos människan och inte hos tekniken.

Personligen kan jag inte låta blir att spekulera att den skarpa åtskillnaden mellan mänskliga misstag, som man lättare försonar sig med, och oacceptabelt fallerande teknik, sammanhänger med att vi om en människa som misslyckas kan säga: ”Radiologen gjorde säkert trots allt sitt bästa”. Däremot säger vi knappast om fallerande AI: ”Tekniken gjorde säkert trots allt sitt bästa”. Teknik blir inte föremål för vissa former av försonande betraktelser.

Författarna själva framhåller att deltagarna i studien såg AI som ett värdefullt verktyg inom mammografin, men att verktyget inte kan ersätta människor i processen. Författarna framhåller även att de intervjuade föredrog att AI-verktyget identifierar möjliga tumörer med stor känslighet, även om detta leder till många falska positiva resultat och därmed till onödig oro och rädsla. För att patienter ska förstå AI-assisterad sjukvård krävs effektiva kommunikationsinsatser, avslutar författarna.

Det är svårt att sammanfatta det rika materialet från intervjustudier. För att ta del av fler resultat, läs studien här: Women’s perceptions and attitudes towards the use of AI in mammography in Sweden: a qualitative interview study.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Viberg Johansson J, Dembrower K, Strand F, et al. Women’s perceptions and attitudes towards the use of AI in mammography in Sweden: a qualitative interview study. BMJ Open 2024;14:e084014. doi: 10.1136/bmjopen-2024-084014

Detta inlägg på engelska

I dialog med patienter

Mobilappar för att analysera symptom och få rekommendationer: vad säger användare?

5 mars, 2024 / / 1 kommentar

Vad gör du om du känner dig sjuk eller upptäcker utslag och undrar vad det är? Är det något allvarligt? Om du inte omedelbart kontaktar vården är en vanlig första åtgärd att själv söka information på internet. Men det finns även applikationer för mobiler samt online, där användare kan kontrollera sina symptom. En chatbot ber om uppgifter om symptomen. Därefter får användaren en lista över möjliga orsaker samt en rekommendation, till exempel att uppsöka läkare.

Eftersom interaktionen med chatboten kan föra tankarna till ett läkarbesök där läkaren ställer diagnos och rekommenderar åtgärd, väcker dessa appar frågor som kanske har mer med dessa associationer att göra än med verkligheten. Kommer apparna i framtiden att göra läkarbesök överflödiga och leda till att vårdyrken nedvärderas? Eller kommer de tvärtom att orsaka fler läkarbesök eftersom apparna ofta ger sådana rekommendationer? Bidrar de till bättre diagnosprocesser med färre feldiagnoser, eller stör de tvärtom proceduren att ställa diagnos?

Frågorna är viktiga, förutsatt att de är verklighetsförankrade. Är de det? Vad förväntar sig egentligen användare av dessa appar där man kontrollerar sina symptom? Vad har de för erfarenheter som användare av sådana digitala hjälpmedel? Det finns ännu knappt några undersökningar av detta. Tyska forskare gjorde därför en intervjustudie med deltagare som själva använt appar för att kontrollera sina sjukdomssymptom. Vad sa de när de intervjuades?

Deltagarnas erfarenheter var inte entydiga utan högst varierande och ibland motsägande. Men på en viktig punkt fanns samstämmighet. Deltagarna litade mer på sina egna och läkarens bedömningar än de litade på appen. Även om åsikterna spretade om huruvida appen kunde sägas ge ”diagnoser”, och oberoende av huruvida rekommendationerna följdes eller inte, så betraktades informationen från appen bara som vägledande, inte som auktoritativa utlåtanden. Farhågan att dessa appar skulle ersätta sjukvårdspersonal och bidra till en nedvärdering av vårdyrken får därmed inget stöd i studien. De intervjuade betraktade inte apparna som ett substitut för kontakter med vården. Många såg dem snarare som beslutsstöd inför eventuella läkarbesök.

Somliga deltagare använde apparna för att förbereda sig inför läkarbesök. Andra använde dem efteråt för att reflektera över resultatet av besöket. De flesta önskade dock mer samarbete med vårdpersonal om användningen av apparna, och några använde apparna för att vårdpersonal rekommenderat dem. Detta har en intressant koppling till en svensk studie som jag nyss bloggade om, där deltagarna var patienter med ledgångsreumatism. Somliga deltagare i den studien hade förberett sina läkarbesök mycket noga genom att använda en liknande app, där de förde loggbok över sina symptom. De kände sig desto mer besvikna när de upplevde att läkaren inte visade något intresse för observationerna. Kanske behövs bättre planering och samarbete mellan patienten och vården angående användningen av liknande appar?

Intervjustudier kan ge värdefullt stöd för etiska resonemang. Genom att skänka inblickar i en verklighet som vi annars riskerar att förenkla i vårt tänkande, hjälper de oss att ställa bättre frågor samt diskutera dem mer nyanserat. Att resultaten är spretande och ibland rentav motsägande är därför inte en svaghet. Tvärtom får vi en trognare bild av ett helt spektrum av erfarenheter, som inte alltid stämmer med våra vanligen ensidigare förväntningar. Deltagarna i den tyska studien diskuterade inte algoritmisk snedvridning, som annars är ett vanligt tema i den etiska debatten om AI. Däremot var vissa oroliga för att de själva av misstag kunde leda appen vilse genom att ge vinklad input som uttryckte deras egna uppfattningar om symptomen. Läs studien här: “That’s just Future Medicine” – a qualitative study on users’ experiences of symptom checker apps.

Ännu ett oväntat resultat i intervjustudien var att flera deltagare diskuterade användning av dessa appar inte bara för egen räkning, utan även för vänner, partners, barn och föräldrar. De tog upp sina betänkligheter kring detta, eftersom de uppfattade hälsoinformationen från familj och vänner som privat. De kände sig även oroliga för ansvaret som de påtog sig genom att förmedla appens analyser och rekommendationer till andra. Författarna menar att detta oväntade fynd väcker nya frågor om ansvar och att debatten om digitala hjälpmedel för vård och hälsa bör ta större hänsyn till relationella etiska frågor.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Müller, R., Klemmt, M., Koch, R. et al. “That’s just Future Medicine” – a qualitative study on users’ experiences of symptom checker apps. BMC Med Ethics 25, 17 (2024). https://doi.org/10.1186/s12910-024-01011-5

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Kan positiv särbehandling förbättra en meritokrati?

Kvinna som undervisar, foto av ThisIsEngineering på Pexels
20 februari, 2024 / / 1 kommentar

Trots politiska ansträngningar att förändra situationen är obalans mellan könen fortfarande påtaglig vid europeiska universitet och forskningsinstitutioner. Ett kraftfullt verktyg för förändring är positiv särbehandling. Verktyget kan tyckas stå i motsättning till de meritokratiska värden som utmärker akademin. Motstånd mot sådana åtgärder kan förefalla särskilt välmotiverat i vetenskapen, som ska vara värdeneutral och enbart låta akademiska meriter vara den avgörande faktorn bakom forskares framgång i konkurrensen om anställningar och forskningsmedel.

Meriter kan dock bedömas och räknas på olika sätt och meriteringssystem kan av historiska skäl premiera män framför kvinnor. Det finns ännu samhälleliga förväntningar på att kvinnan ska ta huvudansvaret för barn och åldrande föräldrar, liksom för hemmets övriga göromål. Detta mönster avspeglas i arbetslivet där kvinnliga forskare kan förväntas sköta även det akademiska hushållsarbetet. Dubbelt hushållsarbete ger rimligen kvinnor sämre förutsättningar i en konkurrensutsatt arbetsmiljö som premierar produktivitet och kvantitet. Kan meriteringssystemet då sägas vara värdeneutralt? Eller bidrar det till att förhindra viktiga förändringar inte bara av könsfördelningen, utan även av systemet självt, som möjligen överbetonar kvantitet framför kvalitet, en viss typ av forskningsfrågor framför andra, eller självupptagen konkurrens framför gott samarbete?

Meritokratier är liksom allt annat här i världen föränderliga. De kan förändras utan att upphöra att vara meritokratier. Positiv särbehandling skulle kunna ge det akademiska meriteringssystemet en knuff i en möjligen bättre riktning, med bättre sätt att bedöma vetenskapliga meriter som snart bidrar till att göra verktyget överflödigt. Vi behöver därför närma oss frågan om positiv särbehandling med öppna ögon för såväl möjligheter som risker.

Det europeiska projektet MINDtheGEPs (gender equality in research) publicerade nyligen ett policy-dokument, avsett att stödja genomtänkt implementering av positiv särbehandling i europeisk forskning. Verktyget kan användas på tre viktiga områden: vid tilldelning av forskningsmedel, vid professorstillsättningar, samt i sammansättningen av vetenskapliga kommittéer som bedömer ansökningar. Dokumentet ger en överblick över vanliga argument för och emot i debatten om positiv särbehandling i europeiska forskningsorganisationer, uppdelade på dessa tre viktiga områden. Det är lärorikt att se argumenten sida vid sida, liksom motargumenten mot motargumenten. För är det verkligen självklart att positiv särbehandling måste undergräva en meritokrati?

Läs MINDtheGEPs policy-dokument här: Gender quotas & positive action: An attack on meritocracy? Där hittar du även fallstudier av positiv särbehandling vid två italienska universitet.

MINDtheGEPs-projektet ordnar en serie så kallade ”Open Forums” (öppna forum på svenska). Där diskuteras jämställdet i forsknings- och innovationssektorn av forskare, praktiker och professionella. Den 20 mars 2024 ordnar projektet ett forum om kvotering och positiv diskriminering som utgår från innehållet i projektets policy-dokument om ämnet.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Solera C, Cipriani N, Holm Bodin A. (2023) Gender quotas & positive action: An attack on meritocracy? Zenodo. DOI: 10.5281/zenodo.1002437

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

Tid att glömma tiden

Stoppur, Bild av Bruno från Pixabay
13 februari, 2024 / / 1 kommentar

Ett tema i de senaste blogginläggen har varit vårt behov av tid. Patienter behöver tid för att bli lyssnade på; tid att ställa frågor; tid att bestämma om de vill ingå i kliniska studier och tid för mycket mer. Vårdpersonal behöver tid för att förstå patienternas situation; tid att hitta lösningar på ledgångsreumatikers individuella problem och tid för mycket mer. Detta tema, vårt behov av tid, fick mig att fundera över vad det är som är så fantastiskt med tid.

Det kunde vara frestande att genomföra tidsstudier av vårt behov av tid. Hur mycket tid behöver patienten få med läkaren för att uppleva sig lyssnad på? Hur mycket tid behöver sköterskan få med patienten för att uppleva sig ge god vård? Problemet med sådana studier är att de förstör det fantastiska med tid. Att ge patienten eller sköterskan den utmätta tid som tidsstudien föreskriver, är att snegla på klockan. Skulle du uppleva dig lyssnad på om den du talade med hade ett stoppur hängande runt halsen? Skulle du själv vara lyssnande om du väntade på larmsignalen från stoppuret runt din hals?

Tidsstudier besvarar inte vår fråga om vad vi behöver, när vi behöver tid. Om det verkligen var en viss tid vi behövde, säg femton minuter, så borde det inte göra någon skillnad om det hängde ett tickande stoppur runt halsen. Men det gör ju skillnad! Stoppuret stjäl vår tid. Så vad är det fantastiska med tid?

Jag tror att svaret är på god väg att uppenbara sig, just för att vi ger det tid att komma i sin egen takt. Vad vi behöver när vi behöver tid, är att glömma tiden! Det är det fantastiska med att få tid. Att vi inte längre tänker på den.

Återigen kan det vara frestande att göra tidsstudier. Hur mycket tid behöver patienten och läkaren för att glömma tiden? Återigen förstör tidsstudierna det fantastiska med tid. Hur? De inramar allt i tiden. De tvingar oss att tänka på tiden, även när poängen är att glömma tiden.

Vårt behov av tid handlar inte om utmätta tidskvantiteter, utan om den tidlösa kvaliteten att inte tänka på tiden. Att tänka på tid stjäl tiden från oss. Eftersom det egentligen inte handlar om tid, behöver det inte ta så lång tid.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup

« Äldre inlägg Nyare inlägg »