Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Författare: Pär Segerdahl (Sida 13 av 47)

Människor bryr sig om antibiotikaresistens

piller
8 december, 2020 / / 1 kommentar

Ökningen av antibiotikaresistenta bakterier är ett globalt hot mot folkhälsan. Bara i Europa orsakar antibiotikaresistens (AR) varje år runt 33 000 dödsfall och belastar sjukvårdskostnaderna med cirka 1,5 miljarder euro. Vad orsakar då AR? Främst överanvändning och slarvigt bruk av antibiotika. För att minska AR, måste vi minska användningen av antibiotika.

Flera faktorer driver på utskrivningen av antibiotika. Patienter kan vara pådrivande genom att förvänta sig antibiotika när de besöker läkaren. Läkare kan i sin tur vara pådrivande genom att anta att patienterna förväntar sig antibiotika.

I en artikel i International Journal of Antimicrobial Agents redovisar Mirko Ancillotti från CRB den kanske första studien i sitt slag av allmänhetens inställning till AR när de väljer mellan antibiotikabehandlingar. I ett så kallat Discrete Choice Experiment fick deltagare från den svenska allmänheten upprepade gånger välja mellan två behandlingar, samtidigt som fem egenskaper hos behandlingarna varierades: (1) behandlingens bidrag till AR, (2) kostnad, (3) risk för biverkningar, (4) risk för utebliven behandlingseffekt och (5) behandlingstid. På så vis fick man en uppfattning om vilka egenskaper som driver antibiotikaanvändningen. Man fick också en uppfattning om hur mycket människor bryr sig om AR när de väljer antibiotika, relativt de andra egenskaperna hos behandlingarna.

Det visade sig att alla fem egenskaper påverkade deltagarnas val av behandling. Det visade sig också att för majoriteten var AR den viktigaste egenskapen hos behandlingarna. Människor bryr sig alltså om AR och är beredda att betala mer för att få en behandling som orsakar mindre antibiotikaresistens. (Notera att man förklarat för deltagarna att antibiotikaresistens är ett kollektivt hot snarare än ett problem för individen.)

Eftersom människor bryr sig om antibiotikaresistens när de får tillfälle att överväga saken, menar Mirko Ancillotti att en väg mot minskad antibiotikaanvändning kan vara bättre information i vården och andra sammanhang, som förklarar individens ansvar för det kollektiva hotet. Människor som förstår sitt individuella ansvar för AR kan vara mindre pådrivande när de möter läkare. Detta kan även få läkarna att ändra sina antaganden om patienters förväntningar beträffande antibiotika.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

M. Ancillotti, S. Eriksson, D.I. Andersson, T. Godskesen, J. Nihlén Fahlquist, J. Veldwijk, Preferences regarding antibiotic treatment and the role of antibiotic resistance: A discrete choice experiment, International Journal of Antimicrobial Agents, Volume 56, Issue 6, 2020. doi.org/10.1016/j.ijantimicag.2020.106198

Detta inlägg på engelska

I dialog med allmänheten

Indikatorer på medvetande

barnöga
1 december, 2020 / / Inga kommentarer

Frågan om vi kan veta om någon faktiskt är medveten eller inte, är inte rent filosofisk. Patienter med svåra hjärnskador kan ibland antas bibehålla ett visst medvetande, även om de inte kan visa detta genom beteende. Hur kan vi då veta om en sängbunden patient, som kanske inte ens kan blinka, har någon nivå av medvetande?

I ett blogginlägg på The Ethics Blog föreslår Michele Farisco provisoriskt sex indikatorer på medvetande. Tanken är att indikatorerna kan fastställas inte bara genom att iaktta patienters beteende, utan även genom andra kliniska undersökningar och genom tekniska gränssnitt som möjliggör samspel mellan människa och maskin.

Vill du veta mer, läs inlägget: Are you conscious? Looking for reliable indicators.

Forskningen som Michele Farisco skriver om är ett samarbete mellan filosofer, kognitionsforskare, neurovetare och datorvetare i Human Brain Project.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Deltar i internationella samarbeten

Etiskt ansvarsfull robotutveckling

18 november, 2020 / / 1 kommentar

Utveckling av nya tekniker hämtar ibland inspiration från naturen. Hur löser växterna och djuren problemet? Ett exempel är dagens robotik, där man vill utveckla bättre robotar på basis av vad neurovetenskapen vet om hjärnan. Hur löser hjärnan problemet?

Neurovetenskapen ser i sin tur nya möjligheter att testa sina hypoteser om hjärnan genom att simulera dem i robotar. Kanske kan man simulera hur områden i hjärnan samverkar vid Parkinsons sjukdom, för att bättre förstå hur patienters rörelseproblem orsakas.

Neurovetenskapligt inspirerad robotik benämns neurorobotik. Den befinner sig ännu i ett tidigt stadium, vilket gör neurorobotik till ett utmärkt område att vara etiskt och socialt mer förutseende än vi varit vid tidigare teknikutvecklingar. Det vill säga, vi kan redan nu börja identifiera möjliga etiska och sociala problem kring teknikutvecklingen och motverka dem innan de uppkommer. Vi kan exempelvis inte blunda för genus- och jämställdhetsfrågor, utan måste kontinuerligt reflektera över hur våra egna sociala och kulturella mönster återspeglas i tekniken vi utvecklar. Vi behöver öppna våra ögon för våra egna blinda fläckar!

Om detta etiska skifte i teknikutvecklingen kan du läsa mer om i en artikel i Science and Engineering Ethics (med Manuel Guerrero från CRB som en av författarna). Skiftet kallas ansvarsfull forskning och innovation och exemplifieras i artikeln med det Europeiska forskningsprojektet Human Brain Project.

Inom detta projekt samarbetar inte bara neurovetare och teknikexperter för att utveckla neurorobotiken. Även humanister och samhällsvetare ingår i samarbetet. Artikeln är själv ett exempel på detta breda samarbete. Emellertid är även implementeringen av ansvarsfull forskning och utveckling i ett tidigt stadium. Man behöver finna konkreta arbetsformer som gör det möjligt att inte bara förutse etiska och sociala problem och reflektera över dem, utan även agera och ingripa för att i praktiken påverka utvecklingen.

Från att ha varit ett ramverk kring forskning och utveckling, tycks etiken nu integreras alltmer i forskningen och utvecklingen. Läs artikeln om du vill fundera om denna övergång till en mer reflekterande och ansvarsfull teknikutveckling.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Aicardi, C., Akintoye, S., Fothergill, B.T. et al. Ethical and Social Aspects of Neurorobotics. Sci Eng Ethics 26, 2533–2546 (2020). https://doi.org/10.1007/s11948-020-00248-8

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden?

Fångad i ett system

trämänniska under och över sten
4 november, 2020 / / 1 kommentar

Anta att en filosof bygger ett system av idéer omkring vår dödlighet. Det är risken att dö, alltings sårbarhet, som gör att vi kan finna våra liv meningsfulla och våra livsprojekt engagerande. Om vi inte trodde på risken att dö och alltings sårbarhet, skulle vi inte bry oss om någonting alls. Därför måste vi tro vad systemet kräver, för att kunna leva och engagera oss. Faktum är att alla redan tror på vad systemet kräver, resonerar filosofen, även de som ifrågasätter det. De gör det i praktiken, eftersom de lever och bryr sig. Det vore omöjligt om de inte trodde vad systemet kräver.

Men vår dödlighet är mer än en risk. Den är ett faktum: vi ska dö. Döden är inte bara en möjlighet, något som kan hända, ett nederlag vi riskerar i våra projekt. Vad sker när vi ser dödens verklighet, snarare än fångas i systemets doktriner om nödvändiga möjlighetsvillkor för meningsfulla och engagerade liv? Vi kan naturligtvis rygga tillbaka och vägra tänka mer på saken. Men vi kan också börja tänka som aldrig förr. Om jag ska dö, då måste jag hinna förstå livet innan jag dör! Jag måste undersöka! Jag måste nå klarhet medan jag lever!

I detta undersökande av systemets utgångspunkt vaknar ett friare tänkande till liv, som undrar snarare än utfärdar krav. Vad är det att leva? Vem är jag, som säger mig leva ett liv? Hur dök ”jag” och ”mitt liv” upp som följeslagare? Är de åtskilda? Om inte, hur är vi förenade? Är livet inklämt mellan födelse och död? Eller är livet utsträckt, innefattande växlingarna mellan födelse och död? Vad är livet egentligen? Det lilla som begränsas av födelse och död, eller det stora som innefattar växlingarna mellan födelse och död? Eller bägge samtidigt? Detta är kanske de första trevande frågorna…

Dödligheten som systemet bygger på väcker passionerade frågor om begreppen som systemet opererar med som om de hade ristats i sten för tid och evighet. Den väcker ett självprövande liv, som inte låter sig styras av systemets doktriner om vad alla måste tro på. Även systemet ifrågasätts, för engagemanget i frågandet är lika stort som systemet skulle vilja vara.

Men om frågandet passionerat bryr sig om livet, om dödligheten och sårbarheten rentav ingår i engagemanget – får systemet därmed sista ordet?

(Inlägget är en undran inspirerad av Martin Hägglunds bok Vårt enda liv, som jag rekommenderar som en storartad stötesten för vår tid.)

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor

”Samarbetsvillig”, ”trevlig” och ”pålitlig” robotkollega sökes

smiling robot
26 oktober, 2020 / / 1 kommentar

Robotar får alltfler funktioner på våra arbetsplatser. Logistikrobotar hämtar varorna på lagret. Militärrobotar desarmerar minorna. Skötarrobotar lyfter patienterna och kirurgiska robotar utför operationerna. Allt detta i samspel med mänsklig personal, som tycks ha fått sköna nya robotkolleger på sina arbetsplatser.

Med tanke på att somliga behandlar robotarna som bra kolleger och att bra kolleger bidrar till god arbetsmiljö, blir det rimligt att fråga: Kan en robot vara en bra kollega? Frågan undersöks av Sven Nyholm och Jilles Smids i tidskriften Science and Engineering Ethics.

Författarna behandlar frågan begreppsligt. Först föreslår de kriterier för vad en bra kollega är. Därefter frågar de om robotar kan leva upp till kraven. Frågan om en robot kan vara en bra kollega är intressant, eftersom den visar sig vara mer realistisk än vi först tror. Vi kräver nämligen inte lika mycket av en kollega som av en vän eller en livspartner, resonerar författarna. Många av kraven på bra kolleger har att göra med deras yttre beteende i specifika situationer på arbetsplatsen, snarare än med hur de tänker, känner och är som människor i livets många sammanhang. Ibland är en bra kollega bara någon som får jobbet gjort!

Vilka kriterier nämns i artikeln? Här återger jag med egna ord författarnas lista, som de framhåller inte är menad att vara fullständig. En bra kollega samarbetar för att uppnå mål. En bra kollega kan småprata och göra arbetet trevligt. En bra kollega mobbar inte utan behandlar andra respektfullt. En bra kollega stöttar efter behov. En bra kollega lär sig och utvecklas med andra. En bra kollega är alltid på plats och är pålitlig. En bra kollega anpassar sig efter hur andra mår och delar arbetsrelaterade värden. En bra kollega får gärna socialisera vänskapligt.

Författarna menar att många robotar redan idag lever upp till flera av dessa idéer om vad en bra kollega är, och att robotarna på våra arbetsplatser snart är ännu bättre kolleger. Kraven är, som sagt, lägre än vi först tror, eftersom de inte handlar så mycket om kollegans inre mänskliga liv, utan mer om pålitligt uppvisade beteenden i specifika arbetssituationer. Det är inte så svårt att tänka sig kriterierna omvandlade till specifikationer till robotutvecklarna. Ungefär som i en jobbannons, som listar beteenden som den sökande bör kunna uppvisa.

En butikschef för en mataffär i denna stad annonserade efter personal. Annonsen innehöll märkliga citationstecken, som avslöjade hur butikschefen sökte en människas fasad, snarare än det inre. Det är inte konstigt: att vara professionell är att kunna spela en roll. Butikens affärsidé var ”vi bryr oss om”. Denna idé skulle bli en positiv ”upplevelse” för kunderna i mötet med personalen. En hälsning, en nick, ett leende, ett allmänt trevligt bemötande, skulle skänka denna ”upplevelse” av att man i affären ”bryr sig om människor”. Alltså sökte man en person som, inom citationstecken, ”tycker om människor”.

Om personal kan sökas på detta sätt, varför skulle vi inte efterfråga ”samarbetsvilliga”, ”trevliga” och ”pålitliga” robotkolleger i samma anda? Jag är övertygad om att liknande krav redan förekommer som specifikationer när robotar designas för olika funktioner på våra arbetsplatser.

Livet är inte alltid djupt och innerligt, vilket robotiseringen av arbetslivet speglar. Frågan är vad som händer när ytorna blir så vanliga att vi glömmer citationstecknen omkring de mekaniska fasaderna. Alla är inte lika tydliga på den punkten som den ”människoälskande” butikschefen.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Nyholm, S., Smids, J. Can a Robot Be a Good Colleague?. Sci Eng Ethics 26, 2169–2188 (2020). https://doi.org/10.1007/s11948-019-00172-6

Detta inlägg på engelska

Vi tar upp aktuella frågor

Delning av stora genomiska datamängder kräver vidsynt forskningskommunikation

Folksamling
14 oktober, 2020 / / 1 kommentar

För att förstå hur våra gener inverkar på hälsa och sjukdom, på reaktioner på läkemedel, samt mycket annat, behöver forskare dela stora datamängder från människor i olika delar av världen. Detta gör genetikforskningen beroende av allmänhetens tillit och stöd.

Litar människor i allmänhet på forskningen? Är vi villiga att donera DNA och hälsoinformation till forskare? Är vi beredda att låta forskarna dela informationen med andra forskare, kanske i andra delar av världen? Även med forskare på vinstdrivande företag? Dessa och andra frågor undersöktes nyligen i den största studien hittills av allmänhetens inställning till att delta i forskning och dela genetisk information. Enkäten översattes till 15 språk och besvarades av 36 268 personer i 22 länder.

Majoriteten av de tillfrågade är ovilliga eller osäkra till att donera DNA och hälsoinformation till forskning. Generellt är de tillfrågade mest villiga att donera till forskande läkare, och minst villiga att donera till forskare i vinstdrivande verksamheter. Mindre än hälften av de tillfrågade säger sig ha förtroende för datadelning mellan flera användare. Studien avslöjar även skillnader mellan länder. I Tyskland, Polen, Ryssland och Egypten är exempelvis förtroendet för datadelning mellan flera användare betydligt lägre än i Kina, Indien, Storbritannien och Pakistan.

Studien innehåller många fler intressanta resultat. Människor som säger sig vara bekanta med genetik är exempelvis villigare att donera DNA och hälsodata. Särskilt de med personlig erfarenhet av genetik, exempelvis som patienter eller som medlemmar i familjer med ärftlig sjukdom, eller genom yrket. Emellertid säger en tydlig majoritet att de saknar bekantskap med begreppen DNA, genetik och genomik. Du kan ta del av samtliga resultat i artikeln, som nyss publicerades i The American Journal of Human Genetics.

Vilka praktiska slutsatser kan vi dra av studien? Artikelförfattarna framhåller vikten av att öka allmänhetens bekantskap med genetisk forskning. Forskarna behöver bygga förtroende för insamling och delning av data. De behöver delta i dialoger som gör det begripligt varför de delar stora datamängder globalt. Varför är det så viktigt? Likaså behöver det bli begripligare varför inte bara läkare kan utföra forskningen. Varför behövs samarbeten med vinstdrivande företag? Och vilken betydelse kan genetiska tekniker få för framtida patienter?

Välfungerande genomisk forskning behöver alltså välfungerande forskningskommunikation. Vad är då bra forskningskommunikation? Enligt artikeln handlar det inte om att pedagogiskt illustrera DNA-strängens uppbyggnad. Det handlar snarare om att begripliggöra genetikforskningens villkor och betydelse för sjukvården, patienterna och samhället, samt industrins roll i sammanhanget.

Personligen vill jag utrycka det så här. Bra forskningskommunikation gör oss vidsyntare. Vi behöver nämligen överblicka stora delar av våra egna samhällen. Vi behöver förstå våra roller och relationer till varandra i samhällen med olika men sammanvävda verksamheter, såsom forskning, sjukvård, industri och mycket mer. Behovet av vidsynt förståelse gäller även experterna, vars uppmärksamhet lätt insnävas av de egna specialintressena.

Låt mig i sammanhanget försiktigt varna för ryggmärgsreaktionen att tro att debatt skulle vara den självklara formen för forskningskommunikativa tankeutbyten. Även om debatter har en roll att spela, så fungerar de ofta som arenor för konkurrerande perspektiv, som alla vill snäva in vår blick. Det är nog det sista vi behöver, om vi vill öppna upp för vidsyntare förståelser av oss själva som människor, forskare, donatorer, företagare, sjukvårdspersonal och patienter. Hur hänger vi ihop med varandra? Hur är jag, som donator av DNA till forskarna, relaterad till patienterna som jag vill hjälpa?

Vi behöver ta oss en ordentlig funderare kring vad det betyder att tillsammans tänka fritt om gemensamma angelägenheter, såsom globalt delande av stora genomiska datamängder.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Middleton A., Milne R. and Almarri M.A. et al. (2020). Global public perceptions of genomic data sharing: what shapes the willingness to donate DNA and health data? American Journal of Human Genetics. DOI:https://doi.org/10.1016/j.ajhg.2020.08.023

Detta inlägg på engelska

I dialog med allmänheten

Vi formar samhällena som formar oss: vårt ansvar för den mänskliga naturen

barnöga
5 oktober, 2020 / / 3 kommentarer

Visionära akademiska texter är ovanliga – texter som belyser hur forskning kan bidra till de riktigt stora mänskliga frågorna. I en artikel i filosofitidskriften Theoria öppnar Kathinka Evers upp ett djupt visionärt perspektiv på neurovetenskapen och den mänskliga naturen. Vågar ni följa med?

I årtusenden har känsliga tänkare bekymrats över människan själv. Visst skapar vi välstånd och säkerhet åt oss. Men som inga andra djur har vi även en olycklig benägenhet att skapa elände åt oss själva (och andra livsformer). 1900-talet var extremt i bägge riktningarna. Vad är mekanismen bakom det mänskliga självskadebeteendet? Kan den belysas och förändras?

Som jag läser henne, ställer Kathinka Evers väsentligen denna stora mänskliga fråga. Hon gör det utifrån dagens neurovetenskapliga syn på hjärnan, som hon menar motiverar ett nytt sätt att förstå och påverka mekanismen bakom det storskaliga mänskliga självskadebeteendet. Väsentligt i den neurovetenskapliga synen, är att människohjärnan är byggd för att aldrig bli helt färdigbyggd. Liksom vi har ett unikt självskadebeteende, föds vi med unikt ofärdiga hjärnor. Dessa hjärnor är formbara under decennier och skulle behöva lika lång omsorg. De formas inte passivt, utan genom att aktivt finna nya, mer eller mindre lyckliga sätt att fungera i samhällena som vi utsätter oss för.

Eftersom våra hjärnor påverkar våra samhällen, kan man säga att vi bygger samhällena som bygger oss själva, i ett ständigt kretslopp. Mitt i detta känsliga utbyte mellan människa och samhälle står alltså hjärnan. Med sin kreativa formbarhet gör den många deterministiska anspråk på genetiken och människans ”medfödda” natur problematiska. Varför är vi som vi är? Delvis för att vi skapar samhällena som skapar oss så som vi är. I årtusenden har vi genererat oss själva via samhällena som vi byggt, okunniga om det hyperinteraktiva organet mitt i processen. Det är alltid bakom våra ögon.

Kathinka Evers poäng är att vi idag har vi så stor kunskap om hjärnans inneboende aktivitet, dynamik och variabilitet, att vi får ett nytt ansvar för vår egen natur. Hon uttrycker tekniskt läget så här: Dagens neurovetenskapliga kunskap om hjärnan ger oss ett naturalistiskt ansvar att vara epigenetiskt proaktiva. Om vi vet att vår aktiva och variabla hjärna stödjer en kulturell evolution bortom vårt genetiska arv, så får vi ett ansvar att påverka evolutionen genom att anpassa samhället till vad vi vet om hjärnans styrkor och svagheter.

Tanken på ett neurovetenskapligt ansvar att utforma samhällen som formar den mänskliga naturen i önskvärd riktning, kan låta som en uppmaning till en ny social ingenjörskonst. Artikeln utvecklar emellertid tanken om detta ansvar inom ramen för en samvetsgrann genomgång av liknande tendenser i vår historia, tendenser som ofta kretsat kring genetiken. Det handlar inte om att stödja ideologier som redan bestämt sig för hur människan bör vara. Det handlar snarare om att låta kunskap om hjärnan inspirera till sociala förändringar, där vi annars okunnigt skulle riskera att återskapa mänskligt elände. Sådan kunskap förutsätter givetvis samarbete mellan natur-, samhälls- och humanvetenskaperna, tillsammans med fri filosofisk reflektion.

I artikeln nämns exemplet ungdomsvåld. I vissa länder finns en politisk vilja att döma ungdomsbrottslingar som om de vore vuxna och även placera dem i vuxenfängelser. Idag vet vi att hjärnan under puberteten är i en utvecklingskris, där viktiga neurala kretsar förändras dramatiskt. Krisande ungdomshjärnor behöver särskild hänsyn. Men här riskerar de att placeras i precis sådana miljöer som vi kan räkna med genererar mer mänskligt elände.

Kunskap om hjärnan kan alltså motivera sociala förändringar som minskar det mänskliga självskadebeteende som bekymrat tänkare i årtusenden. Neurovetenskaplig självkännedom ger oss en nyckel till mekanismen bakom beteendet och ett ansvar att använda den.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Kathinka Evers. 2020. The Culture‐Bound Brain: Epigenetic Proaction Revisited. Theoria. doi:10.1111/theo.12264

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer

En ideologi som är helt främmande för min ideologi

snöbollskrig
22 september, 2020 / / 1 kommentar

Jag läste en ledarartikel som kritiserade ideologiska moment i skolundervisningen. Artikelförfattaren hade besökt hemsidan för en av organisationerna som anlitats av skolorna och fann där tydliga uttryck för en samhällssyn baserad på ideologiska dogmer av ett bestämt slag.

Kritiken kan mycket väl ha varit befogad. Vad som gjorde mig fundersam var hur problemet uttrycktes. Det lät nämligen som om problemet var att ideologin ifråga var främmande för ledarskribentens egen ideologi: ”främmande för mig och de flesta andra …-ister”.

Jag kände mig ledsen när jag läste detta. Det kan ju låta som om det vore vårt mänskliga öde att leva innestängda i ideologiska labyrinter, oförstående för varandra. Men om vi är främmande för en ideologi, betyder det verkligen inget mer än att den ideologin är främmande för vår egen ideologi?

Kan vi befria oss från ideologiernas labyrint? Eller vore det bara ännu en ideologi: ”Vi anti-ideologer uppmanar till kamp mot alla ideologier”!? Uppenbarligen är det svårt att bekämpa alla ideologier utan att själv bli ideologisk. Även fredsrörelser bär på fröet till nya konflikter. Vilken sida för fred står du på?

Kan vi befria oss genom att strängt hålla oss till fakta och inget annat än fakta? Att hålla sig till fakta är viktigt. Ett problem är att ideologier redan älskar att hänvisa till fakta, för att stärka ideologin och framställa den som sanningen. Att påpeka fakta ger lätt ammunition till ännu mer ideologisk debatt, som vi snart blir en engagerad del av: ”Vi rationalister motsätter oss bestämt alla ideologiskt vinklade beskrivningar av verkligheten”!?

Kan lösningen vara att alltid bekänna ideologisk färg, så att vi sprider medvetenhet om våra ideologiska ensidigheter: ”Hej, jag representerar riksorganisationen mot tarmsköljning – en praktik som vi anti-sköljare ser som ett brott mot mänsklig värdighet”!? Det kan vara bra att informera andra om våra motiv, så att de inte vilseleds till att tro på vad vi säger. Men det visar knappast en vackrare sida av mänskligheten, utan förstärker bilden att motstridiga former av ideologisk ensidighet är människans öde.

Men om vi nu ser problemet klart och tydligt, om vi ser hur varje försök att lösa problemet återskapar problemet, har vi inte öppnat oss för vår belägenhet då? Har vi inte sett oss själva med en blick som inte längre är ensidig? Är vi inte fria?

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Vad fordras av en etik för artificiell intelligens?

smiling robot
14 september, 2020 / / 1 kommentar

Jag lyfte nyligen fram kritik av etiken kring området artificiell intelligens (AI). En etik som kan hantera utmaningarna som AI ställer oss inför fordrar mer än bara vackert formulerade etiska principer, värdeord och riktlinjer. Vad exakt krävs av AI-etiken?

Michele Farisco, Kathinka Evers och Arleen Salles tar sig an frågan i tidskriften Science and Engineering Ethics. För dem är etik inte främst offentligt deklarerade principer och riktlinjer. Etik är snarare ett ständigt pågående tankearbete: levande etisk reflektion om AI. Deras fråga är alltså inte vad som krävs av ett etiskt ramverk byggt omkring AI. Frågan är vad som krävs av fördjupande etisk reflektion om AI.

Författarna framhåller begreppsanalys som väsentlig för all etisk reflektion om AI. En av de stora svårigheterna är nämligen att vi inte riktigt vet vad vi talar om! Vad är intelligens? Vad är skillnaden mellan artificiell och naturlig intelligens? Hur ska vi förstå relationen mellan intelligens och medvetande? Mellan intelligens och känslor? Mellan intelligens och insiktsfullhet?

Etiska problem om AI kan vara såväl praktiska som teoretiska, påpekar artikelförfattarna. De beskriver två praktiska och två teoretiska problem att hålla uppsikt på. Det ena praktiska problemet handlar om användande av AI i verksamheter som fordrar emotionella förmågor som AI saknar. Empati ger människor förståelse för andra människors behov. Därför bör avsaknaden av emotionellt engagemang hos AI särskilt uppmärksammas när vi överväger att använda AI i verksamheter såsom barn- och äldreomsorg. Det andra praktiska problemet handlar om användande av AI i verksamheter som fordrar en insiktsfullhet som AI saknar. Intelligens handlar inte bara om att reagera på input från omgivningen. Ibland behövs en mer förutseende förståelse av omvärlden: en förmåga att gå bortom den givna erfarenheten och se mindre uppenbara möjligheter. Gråt kan uttrycka smärta, glädje och mycket mer, men AI förutser inte så lätt de mindre uppenbara möjligheterna.

Även två teoretiska problem nämns i artikeln. Det första är huruvida AI i framtiden kan få moraliskt relevanta egenskaper som autonomi, intressen och preferenser. Det andra problemet är om alltmer avancerad AI kan tänkas påverka vår mänskliga självförståelse och skapa oro och osäkerhet om vår identitet. Dessa problem fordrar utan tvekan försiktig analys, för vet vi ens vad vi undrar? I filosofin behöver vi ofta klargöra våra frågor under filosoferandets gång.

Artikeln betonar särskilt ett krav på etisk analys av AI. Den bör samvetsgrant beakta moraliskt relevanta förmågor som AI saknar: förmågor som behövs för att tillfredsställa viktiga mänskliga behov. Kan vi låta en gullig dagisrobot ”trösta” barnen när de skriker av skratt eller när de slår sig så allvarligt att de behöver vård?

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Farisco, M., Evers, K. & Salles, A. Towards establishing criteria for the ethical analysis of Artificial Intelligence. Science and Engineering Ethics (2020). https://doi.org/10.1007/s11948-020-00238-w

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup

Oetiska forskningsartiklar bör dras tillbaka

händer på hönsnät
2 september, 2020 / / 2 kommentarer

Forskningsartiklar som visar sig bygga på fusk eller allvarliga brister dras givetvis tillbaka av tidskrifterna som publicerat dem. Att det finns en etablerad ordning för tillbakadragande är oerhört viktigt. Forskningen själv liksom tillämpningarna av den i samhället måste kunna lita på att publicerade fynd är korrekta och inte fabricerade eller förvanskade.

Men hur bör vi hantera artiklar som visar sig bygga på oetisk forskning? Exempelvis forskning på avrättade fångars kroppar? Eller forskning som utsätter deltagare för orimliga risker? Eller forskning som stöds av oacceptabla finansiärer?

I en ny artikel undersöker William Bülow, Tove E. Godskesen, Gert Helgesson och Stefan Eriksson huruvida akademiska tidskrifter har tydligt formulerade ordningar för tillbakadragande av artiklar som visar sig bygga på oetisk forskning. Granskningen visar att många tidskrifter saknar sådana etablerade ordningar. Detta introducerar godtycklighet och osäkerhet i systemet, menar de. Läsare kan inte lita på att publicerad forskning är etisk. De vet inte heller på vilka grunder som artiklar dras tillbaka eller står kvar.

För att motivera större klarhet diskuterar författarna fyra tänkbara argument för att oetiska forskningsartiklar bör dras tillbaka. Två argument anses särskilt bindande. Det första är att en sådan ordning kommunicerar att oetisk forskning är oacceptabel, vilket kan avhålla forskare från att agera oetiskt. Det andra argumentet är att tidskrifter som låter oetisk forskning slutföras genom att publicera den, och som drar nytta av detta, blir delaktiga i det oetiska förfarandet.  

Tillbakadragande av forskningsartiklar är en allvarlig sak och mycket graverande för forskarna. Därför är det väsentligt att tydliggöra vilka former och grader av oetiskt agerande som är tillräckliga för att motivera tillbakadragande. Författarna nämner som exempel forskning som bygger på allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, ofri forskning och forskning med oacceptabla finansieringskällor.

Artikeln avslutas med att rekommendera vetenskapliga tidskrifter att införa en klart formulerad ordning för tillbakadragande av oetiska forskningsartiklar: lika tydlig som ordningen kring bedräglig forskning. Bland annat bör alla tillbakadraganden markeras i tidskriften och skälen bakom tillbakadragandena bör preciseras i termer av både arten och graden av oetiskt agerande.

För fler detaljer i rekommendationen, läs artikeln i Journal of Medical Ethics.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Bülow, W., Godskesen, T. E., Helgesson, G., Eriksson, S. Why unethical papers should be retracted. Journal of Medical Ethics, Published Online First: 13 August 2020. doi: 10.1136/medethics-2020-106140

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

« Äldre inlägg Nyare inlägg »