En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Författare: Pär Segerdahl (Sida 10 av 46)

Artificiell intelligens och medvetande

I ett inlägg på den engelska versionen av denna blogg diskuterar Michele Farisco idag en hisnande fråga om artificiell intelligens (AI): kan vi skapa medvetna maskiner?

Michele Farisco menar att frågan förutsätter att vi först klargör vad vi menar med medvetande. Han ger exempel på definitioner som använts i diskussionen om medveten AI och konstaterar att de föga överraskande definierar medvetande i termer av olika former av beräkningar inom informationsbehandling. Uppenbarligen bäddar man som man vill ligga. Det vill säga, man definierar sina termer efter den typ av svar man söker. Är det ett filosofiskt uppriktigt sätt att närma sig frågan?

Michele Farisco menar att vi måste närma oss frågan om medveten AI med stor försiktighet och eftertänksamhet. Annars riskerar viktiga filosofiska frågor att försvinna ur sikte bakom en begreppslig slöja av förhastade språkliga analogier mellan det mänskliga och det maskinella.

Läs Michele Fariscos inlägg på The Ethics Blog: Can AI be conscious? Let us think about the question.

Vi söker klarhet

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

När etablerade behandlingar inte hjälper

Vad ska sjukvårdsteamet göra när etablerade behandlingar inte fungerar på patienten? Ska man få testa en så kallad icke-validerad behandling på patienten, där effektivitet och biverkningar ännu inte fastställts vetenskapligt?

Gert Helgesson kommenterar problemet i Theoretical Medicine and Bioethics. Hans kommentar handlar om förslag från författare som i samma tidskrift driver en specifik restriktiv linje. De menar att om man vill testa en icke-validerad behandling, så bör man från början planera detta som ett forskningsprojekt där behandlingen provas på flera försökspersoner. Bara så får man data som kan ligga till grund för vetenskapliga slutsatser om behandlingen. Framförallt kommer försöket att genomgå etikprövning, där man noga bedömer riskerna för patienten samt skälen till att testa behandlingen.

Det är naturligtvis viktigt vara restriktiv. Samtidigt finns nackdelar med det specifika förslaget ovan. Om patienten har en sällsynt sjukdom kan det exempelvis vara svårt att samla tillräckligt många patienter att dra vetenskapliga slutsatser från. Här kan det vara rimligare att tillåta fallbeskrivningar och öppen lagring av data, snarare än att kräva etikprövade kliniska studier. Ett annat problem är att kliniska studier sker på andra villkor än vård av patienter. Om syftet är att behandla en enskild patient när etablerade behandlingar inte fungerar, så blir det märkligt om patienten ska ingå i en randomiserad studie där patienten kanske hamnar i kontrollgruppen, som får standardbehandlingen. Ett tredje problem är när behovet av behandling är akut och det inte finns tid att invänta forskningsetisk prövning. Är det för övrigt rimligt att forskningsetiska instanser fattar beslut om individuella patienters behandlingar?

Gert Helgesson är väl medveten om problemets komplexitet och vikten av att vara försiktig. Patienter får inte användas som om de vore försökspersoner åt kliniker som vill göra snabba prestigefulla upptäckter utan att genomgå forskningsetisk granskning. Samtidigt kan man göra mycket gott för patienter genom att identifiera nya effektiva behandlingar när etablerade behandlingar inte fungerar. Men vem ska fatta beslutet att prova en icke-validerad behandling, om det är orimligt att överlåta beslutet till en forskningsetisk instans?

Gert Helgesson föreslår att sådana beslut om icke-validerade behandlingar rimligen kan tas av klinikchefen, samt att en procedur för beslut på kliniknivå bör finnas. Exempelvis kan en rådgivande sjukhusnämnd utses, som stödjer diskussioner och beslut på kliniknivå om nya behandlingar. Att en behandling är icke-validerad betyder inte att det saknas empiriska och teoretiska skäl att tro att den kan fungera. Att göra en klok bedömning av dessa skäl är en viktig uppgift i dessa diskussioner och beslut.

Jag hoppas att jag gjort rättvisa åt Gert Helgessons balanserade diskussion av en komplex fråga: What is a reasonable framework for new non-validated treatments? I vissa fall, som en sista utväg, och när exempelvis vårdbehovet är brådskande eller sjukdomen ovanlig, så bör beslut om icke-validerade behandlingar vara kliniska snarare än forskningsetiska, menar Gert Helgesson. Patienten måste samtycka och man måste göra en noggrann bedömning av den kunskap som finns om behandlingen.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Helgesson, G. What is a reasonable framework for new non-validated treatments?. Theor Med Bioeth 41, 239–245 (2020). https://doi.org/10.1007/s11017-020-09537-6

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om etik

En ovanligt stor fråga

Ibland är de intellektuella anspråken på vetenskapen så stora att de riskerar att skymma den egentliga forskningen. Detta tycks hända inte minst när anspråken förknippas med någon stor prestigefull fråga, som livets ursprung eller medvetandets natur. Genom att betona den stora frågan, vill man ofta visa att modern vetenskap är bättre lämpad än äldre mänskliga traditioner att besvara livets gåtor. Bättre än filosofin till exempel.

Jag tänker på detta när jag läser en kort artikel om en sådan gåta: ”What is consciousness? Scientists are beginning to unravel a mystery that has long vexed philosophers”. Artikeln av Christof Koch ger intrycket att det bara är en tidsfråga innan vetenskapen fastställer inte bara var i hjärnan medvetandet uppkommer (man tycks redan hittat en misstänkt), utan även de unika mekanismer som där ger upphov till – allt du någonsin upplevt. Åtminstone om man ska tro på en av de fundamentala teorierna om saken.

Att läsa om upptäckterna bakom identifieringen av var i hjärnan medvetandet uppkommer är lika spännande som att läsa en pusseldeckare. Man förstår att här görs viktig forskning om de effekter som bortfall eller stimulering av olika delar av hjärnan kan ha på människors upplevelser, mentala förmågor och personligheter. Även beskrivningen av en ny teknik och matematisk algoritm för att avgöra om patienter är medvetna eller inte är spännande och tyder på att forskningen gör fascinerande framsteg, som kan få viktiga användningar i sjukvården. Men när matematisk symbolism används för att antyda en möjlig fundamental förklaring till allt du någonsin upplevt, blir artikeln lika svår att förstå som den dunklaste filosofiska text från svunna tider.

Eftersom även företrädare för vetenskapen ibland gör filosofiska anspråk, nämligen när de vill besvara prestigefulla gåtor, är det kanske klokare att öppna sig för filosofin, i stället för att konkurrera med den. Filosofi består nämligen inte bara i att spekulera kring stora frågor. Filosofi handlar även om att ödmjukt klargöra frågorna, som annars tenderar att växa bortom alla rimliga gränser. Sådan öppenhet för filosofin blomstrar inom Human Brain Project, där några av mina filosofiska kolleger vid CRB samarbetar med neurovetare för att begreppsligt klargöra frågor om medvetandet och hjärnan.

Något som jag själv undrade över vid läsningen av den vetenskapligt spännande men samtidigt filosofiskt ambitiösa artikeln, är idén att medvetandet är allt vi upplever: ”Det är melodin som fastnat i huvudet, chokladmoussens sötma, tandvärkens dunkande smärta, den intensiva kärleken till ditt barn och den bittra vetskapen om att alla känslor en dag kommer att upphöra”. Vad betyder det att ta ett så allomfattande anspråk på allvar? Vad är i så fall inte medvetande? Om allt vi kan erfara i själva verket är medvetande, från smaken av chokladmousse till anblicken av stjärnorna på himlen och våra mänskliga kroppar med sina olika organ, var är den objektiva verklighet som vetenskapen vill relatera medvetandet till? Är även den i medvetandet?

Om medvetandet är vår ständiga utgångspunkt, om allt vi erfar som verkligt är medvetande, blir det oklart hur vi kan behandla medvetandet som en objektiv företeelse i världen jämte kroppen och andra ting. Nu talar jag naturligtvis inte om den vetenskapliga forskningen om hjärnan och medvetandet, utan om det gränslösa intellektuella anspråket att vetenskapen förr eller senare upptäcker de neurala mekanismerna som ger upphov till allt vi någonsin kan uppleva.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Christof Koch, What Is Consciousness? Scientists are beginning to unravel a mystery that has long vexed philosophers, Nature 557, S8-S12 (2018) https://doi.org/10.1038/d41586-018-05097-x

Detta inlägg på engelska

I dialog med filosofer

Faktaresistens och det mänskliga missnöjet med verkligheten

Vad är faktaresistens egentligen? Man brukar tala om en tendens att inte låta sig påverkas av fakta som talar emot ens egna övertygelser. Eller om en tendens att hysa trosuppfattningar trots att det saknas evidens för dem. För att göra faktaresistens mänskligt begripligare, vill jag uppmärksamma ett sätt att uttrycka frågor, som kan påminna oss om hur ofta vi faktiskt gör motstånd mot verkligheten.

Har du lagt märke till att många varför-frågor inte alls uttrycker någon uppriktig undran? Vi ställer frågorna för att uttrycka vårt missnöje med verkligheten. Varför måste det alltid regna på midsommarafton? Varför måste jag alltid välja den kö som tar längst tid? Redan i frågan skuldbeläggs verkligheten. Redan i frågan gör vi motstånd mot verkligheten. Det måste vara något fundamentalt fel på det svenska vädret! Jag måste vara en idiot som alltid väljer fel kö!

Faktaresistens är antagligen en djupare mänsklig tendens än bara bristande källkritik. Den är en sida av vårt mänskliga missnöje med tillvaron. Våra varför-frågor gör uppror mot själva universum, om jag får uttrycka mig dramatiskt. När vi ställer dessa frågor, förväntar vi oss inga klart lugnande besked, utan tvärtom svar som bekräftar världens galenskap. Om jag minns rätt sa pessimisten Arthur Schopenhauer, som bara såg elände överallt, att världen är så genomsyrad av elände, att bara världen själv kan hållas ansvarig för eländet. Världen måste vara fundamentalt felkonstruerad. Han beskrev världens felkonstruktion i ett stort filosofiskt system, som hyllades av pessimister i hela världen.

Tänk dig vad som händer när våra varför-frågor inte längre handlar om midsommarvädret eller något annat trivialt, utan om företeelser som skrämmer och upprör många samtidigt. Som COVID-19 och pandemiåtgärder. Många tvivelaktiga påståenden kommer att spridas som om de vore säkra, eftersom redan frågorna är säkra på att något måste vara fundamentalt fel. Jag tror att faktaresistens blir begripligare, om vi ser hur mänskligt instinktivt vi gör uppror mot verkligheten.

Väcks inte motståndsmönstret även när vi vill bekämpa faktaresistensen? ”Varför sprider folk så många uppenbara lögner på sociala medier? Det måste vara något fundamentalt fel, här fordras massiva utbildningsinsatser!” Faktaresistens är så näraliggande för oss, att även vårt begrepp om mönstret tenderar att fastna i mönstret.

Det fantastiska är, att när vi ser mönstret hos oss själva, så blir faktaresistens begripligare som faktum och därför lättare att erkänna, utan att vi utbrister i upprörda varför-frågor. Vi ser mönstret i ett försonande ljus. Det fantastiska är alltså, att när vi blir förlåtande, så reagerar vi inte längre mot faktaresistensen. Vi är ute ur leken, fria från vår egen faktaresistens. Först då kan vi hantera faktaresistensen klokt, utan att återskapa den i vårt motstånd mot den.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya vinklar

Patientintegritet i livets slutskede

När man pratar om patienters integritet, pratar man ofta om patientjournaler och hantering av personuppgifter. Men patientintegritet handlar inte bara om hur information om patienter hanteras, utan även om hur patienterna själva bemöts. Får de exempelvis berätta om sina besvär utan att alla i väntrummet eller flerbäddssalen hör?

Denna verkligare sida av patientintegriteten är kanske extra utmanande på en intensivvårdsavdelning. Här kan patienter ligga mer eller mindre nedsövda och kopplade till livsuppehållande utrustning. Patienterna är extremt sårbara och utsatta, i vissa fall döende. Det kan vara svårt att se människan för all medicinsk apparatur. Att värna om dessa patienters integritet är en utmaning inte minst för sjuksköterskorna, som har nära kontakt med dem dygnet runt (och med släktingarna). Hur uppfattar och hanterar sjuksköterskor integriteten hos patienter som avslutar sina liv på en intensivvårdsavdelning?

Denna viktiga fråga undersöks i en artikel i tidskriften Annals of Intensive Care, skriven av Lena Palmryd, Åsa Rejnö och Tove Godskesen. De genomförde en intervjustudie med sjuksköterskor på fyra intensivvårdsavdelningar i Sverige. Många av sköterskorna hade svårt att definiera integritet och förklara vad begreppet innebär i vården av döende patienter. Det är inte överraskande. Inte ens filosofen Sokrates skulle ha lyckats definiera integritet. Däremot använde sköterskorna andra ord, som betonade respekt för patienten och patientcentrerade attityder, såsom att vara lyssnande och känslig för patienten. De försökte även att beskriva god omvårdnad.

När jag läste artikeln, slogs jag av hur etiskt centrala begrepp, som integritet och autonomi, ofta fördunklar verkligheten och gör oss handlingsförlamade. Precis när vi behöver se klart och agera klokt. När artikelförfattarna analyserar intervjuerna med sköterskorna, använder de i stället fem kategorier, som enligt min mening talar klarare än det övergripande begreppet integritet gör:

  1. Att se den unika individen
  2. Att vara känslig för patientens utsatthet
  3. Att iaktta patientens kroppsliga och psykiska sfär
  4. Att ta hänsyn till patientens religion och kultur
  5. Att vara respektfull i patientmötena

Så genomskinliga för verkligheten dessa ord är! De låter oss se vad det handlar om. Det är naturligtvis inte fel att tala om integritet och det är ingen tillfällighet att dessa kategorier växte fram vid analysen av samtalen med sköterskorna om integritet. Men ibland är det kanske bättre att avstå från etiskt centrala begrepp, eftersom sådana begrepp ofta döljer mer än de avslöjar.

Återgivandet av intervjuerna under dessa fem rubriker, med väl valda citat från samtalen, är ännu mer klargörande. Detta visar på värdet av kvalitativa undersökningar. I intervjustudier avtäcks verkligheten genom människors egna ord. Märkligt nog kan sådana ord uppvisa verkligheten tydligare än de tekniska begrepp som specialisterna på området anser är sakens kärna. Under rubrik (2) berättar exempelvis en sjuksköterska om en patient som led av hallucinationer, och som blev orolig när människor dök upp som patienten inte kände igen. En kväll kom några läkare in tillsammans med 15 personer ur personalen, för att avge rapport vid patientens säng: ”Så jag körde ut dem, det är förbjudet, 15 personer kan inte stå där, för patientens skull.” Språket är lika klargörande som agerandet.

Jag tror inte att sjuksköterskan som körde ut folksamlingen för patientens skull tänkte att hon gjorde det ”för att skydda patientens integritet”. Etiskt tunga begrepp kan avleda uppmärksamheten, som om de vore av större vikt än människan själv. Att prata om patientens integritet kan märkligt nog göra oss blinda för patienten.

Kanske är det därför som många av Sokrates samtal om begrepp slutar i tystnad i stället för i definitioner. Borde vi definiera tystnad som ett etiskt begrepp? Borde vi arrangera utbildning där vi får tillfälle att prata mer om tystnad? Instinkten att kontrollera verkligheten genom att göra begrepp av den avleder uppmärksamheten från verkligheten själv.

Läs den kvalitativa studien av integritet i livets slutskede, som fäster uppmärksamheten på vad det verkligen handlar om.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Palmryd, L., Rejnö, Å. & Godskesen, T.E. Integrity at end of life in the intensive care unit: a qualitative study of nurses’ views. Ann. Intensive Care 11, 23 (2021). https://doi.org/10.1186/s13613-021-00802-y

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

Två nya avhandlingar!

Två av våra doktorander vid CRB försvarade nyligen framgångsrikt sina avhandlingar. Bägge avhandlingarna speglar en trend inom bioetiken från rent teoretiska studier till mer empiriska undersökningar av människors uppfattningar kring bioetiska frågor.

Åsa Graumans avhandling utforskar allmänhetens syn på riskinformation om hjärt- och kärlsjukdomar. Risken för hjärt-kärlsjukdom beror på många faktorer, både levnadsvanor och ärftlighet spelar in. Många har svårt att förstå sådan riskinformationen och många underskattar sin risk, medan andra oroar sig i onödan. För att riskinformation ska ha mening för människor, måste den utformas så att mottagarna i praktiken kan dra nytta av den. Då behöver vi veta mer om människors syn på risk, hur de påverkas av hälsoinformation, samt vad de tycker är viktigt och oviktigt när det handlar om riskinformation. En Åsa Graumans slutsatser från studierna av dessa frågor är att människor ofta bedömer sin risk utifrån självskattad hälsa och familjehistoria. Eftersom det kan leda till att risken underskattas, menar hon att det är viktigt med hälsoundersökningar, som kan nyansera individers riskbedömningar och uppmärksamma dem på riskfaktorer som de själva kan påverka.

Vill du ta del av fler slutsatser och studierna bakom dem, läs Åsa Graumans avhandling (svensk sammanfattning, sidorna 58-61): The publics’ perspective on cardiovascular risk information: Implications for practice.

Mirko Ancillottis avhandling utforskar den svenska allmänhetens syn på antibiotikaresistens och vårt ansvar för att minska utbredningen av den. Ökningen av antibiotikaresistenta bakterier är ett av de stora globala hoten mot folkhälsan. Ökningen sammanhänger med vår ofta slarviga överanvändning av antibiotika i samhället. Problemet behöver hanteras såväl nationellt som internationellt, såväl kollektivt som individuellt. Mirko Ancillotti fokuserar på vårt individuella ansvar för antibiotikaresistens. Han undersöker hur ett sådant ansvar kan stödjas genom effektivare hälsokommunikation och bättre institutionella förutsättningar, som kan hjälpa människor att använda antibiotika mer omdömesgillt. Sådana stödåtgärder kräver kunskap om allmänhetens förståelse, värden och preferenser omkring antibiotika, som kan påverka människors vilja och förmåga att ta klokt ansvar för sin egen antibiotikaanvändning. En av delstudierna tyder på att människor är beredda att göra stora uppoffringar för att minska sitt bidrag till antibiotikaresistensen.

Vill du veta mer om den svenska allmänhetens syn på antibiotikaresistens och möjligheten att stödja omdömesgilla beteenden kring antibiotika, läs Mirko Ancillottis avhandling: Antibiotic Resistance: A Multimethod Investigation of Individual Responsibility and Behaviour.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Åsa Grauman. 2021. The publics’ perspective on cardiovascular risk information: Implications for practice. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Mirko Ancillotti. 2021. Antibiotic Resistance: A Multimethod Investigation of Individual Responsibility and Behaviour. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Detta inlägg på engelska

I dialog med allmänheten

Mänskliga rättigheter och juridiska frågor kring artificiell intelligens

Hur tar vi ansvar för en teknik som används nästan överallt? I takt med att alltfler användningar av artificiell intelligens (AI) utvecklas, växer utmaningarna att överblicka hur tekniken kan påverka människor och mänskliga rättigheter.

Även om AI-lagstiftning redan utvecklas på flera områden, menar Rowena Rodrigues att vi behöver en överblickbar karta över utmaningarna. Hur ser läget ut? Var kan människors rättigheter hotas? Hur hanteras hoten? Var behöver större ansträngningar göras? I en artikel i Journal of Responsible Technology föreslår hon en sådan karta, som sedan diskuteras med utgångspunkt i begreppet sårbarhet (”vulnerability”).

Artikeln identifierar tio problemområden. Ett problem är att AI fattar beslut på basis av algoritmer där beslutsprocessen inte är helt genomskinlig. Varför fick jag inte jobbet, lånet eller bidraget? Svårt att veta när datorprogram levererar beslut som om de vore orakel! Andra problem handlar om säkerhet och ansvar, exempelvis när automatiskt beslutsfattande används i bilar, i medicinska diagnoser, i vapen eller när regeringar övervakar medborgare. Andra problemområden kan handla om risker för diskriminering eller för integritetsintrång när AI samlar in och använder stora datamängder för att fatta beslut som berör individer och grupper. I artikeln kan du läsa om fler problemområden.

För var och en av de tio utmaningarna, identifierar Rowena Rodrigues lösningar som i nuläget finns på plats, samt utmaningarna som det kvarstår att hantera. Därefter diskuteras mänskliga rättigheter. Rowena Rodrigues menar att internationella mänskliga rättighetsfördrag, även om de inte nämner AI, är relevanta för de flesta av problemen som hon kartlagt. Hon framhäver betydelsen att bevaka mänskliga rättigheter ur ett sårbarhetsperspektiv. Genom ett sådant perspektiv ser vi tydligare var och hur AI kan utmana mänskliga rättigheter. Vi ser tydligare hur vi kan minska negativa effekter, utveckla motståndskraft hos sårbara, samt angripa roten till de olika formerna av sårbarhet.

Rowena Rodrigues är knuten till SIENNA-projektet, som avslutas denna månad. Läs hennes artikel om utmaningarna kring en teknik som används nästan överallt: Legal and human rights issues of AI: Gaps, challenges and vulnerabilities.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Rowena Rodrigues. 2020. Legal and human rights issues of AI: Gaps, challenges and vulnerabilities. Journal of Responsible Technology 4. https://doi.org/10.1016/j.jrt.2020.100005

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Att lära av internationella försök att lagstifta psykokirurgi

Så kallad psykokirurgi, där psykiska störningar behandlas genom att exempelvis skära av kopplingar i hjärnan, har kanske ett något skamfilat rykte efter det okänsliga bruket av lobotomi under 1900-talet för att behandla ångest och depression. Icke desto mindre kan psykokirurgi av olika slag hjälpa vissa patienter och området utvecklas snabbt. Området behöver antagligen en uppdaterad reglering, men vilka är utmaningarna?

Frågan undersöks ur ett internationellt perspektiv i en artikel i Frontiers in Human Neuroscience. Neurokirurgiska behandlingar av psykiska störningar behöver inte innebära att man förstör hjärnvävnad eller skär av kopplingar. Vid så kallad djup hjärnstimulering skickas exempelvis elektriska pulser till vissa områden av hjärnan. Metoden har visat sig lindra rörelsesvårigheter hos patienter med Parkinsons sjukdom. Denna oväntade möjlighet åskådliggör en av utmaningarna. Hur avgränsar vi de behandlingar som regleringen ska omfatta inom ett område med snabb vetenskaplig och teknisk utveckling?

Artikeln kartlägger lagstiftning av psykokirurgi runtom i världen. Syftet är att hitta styrkor och svagheter i de olika lagstiftningarna. Genom kartläggningen hoppas man kunna motivera rimliga sätt att hantera utmaningarna i framtiden, samtidigt som man uppnår större internationell harmonisering. Utmaningarna är som sagt flera, men beträffande utmaningen att avgränsa de behandlingar som ska omfattas i regleringen, nämns lagstiftningen i Skottland som ett exempel. Den ger ingen uttömmande lista på behandlingar som ska omfattas av regleringen, utan anger att även andra behandlingar än de listade kan komma att omfattas.

Har du är intresserad av juridik och vill ha en mer detaljerad bild av frågorna som behöver besvaras för en bra reglering, läs artikeln: International Legal Approaches to Neurosurgery for Psychiatric Disorders.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Chandler JA, Cabrera LY, Doshi P, Fecteau S, Fins JJ, Guinjoan S, Hamani C, Herrera-Ferrá K, Honey CM, Illes J, Kopell BH, Lipsman N, McDonald PJ, Mayberg HS, Nadler R, Nuttin B, Oliveira-Maia AJ, Rangel C, Ribeiro R, Salles A and Wu H (2021) International Legal Approaches to Neurosurgery for Psychiatric Disorders. Front. Hum. Neurosci. 14:588458. doi: 10.3389/fnhum.2020.588458

Detta inlägg på engelska

Juridiska funderingar

Bör sociala medieplattformar censurera felinformation om COVID-19?

När coronaviruset för ett år sedan började spridas utanför Kina, sa WHO:s generaldirektör att vi inte bara kämpar mot en epidemi, utan även mot en infodemi. Termen syftar på snabb spridning av ofta falsk eller tvivelaktig information.

Medan stater bekämpar pandemin genom nedstängningar (lockdowns), bekämpar sociala medieplattformar som Facebook, Twitter och YouTube infodemin genom olika sorters nedstängning eller inramning av information. Innehåll kan förses med varningsskyltar och länkar till vad som anses vara trovärdiga informationskällor. Innehåll kan även plockas bort och i vissa fall kan konton stängas av.

I en artikel i EMBO Reports frågar sig Emilia Niemiec om det finns klokare sätt att hantera spridningen av medicinsk felinformation än genom att låta kommersiella aktörer censurera innehållet på egna sociala medieplattformar. Förutom att censur tycks motsäga idén om dessa plattformar som platser där alla fritt kan uttrycka sin åsikt, så är det oklart hur man avgör vilken information som är falsk och skadlig. Ska exempelvis forskare få använda YouTube för att diskutera möjliga negativa konsekvenser av de nedstängningar som genomförs? Eller bör sådant innehåll plockas bort som skadligt för pandemibekämpningen?

Om kommersiella medieaktörer på eget bevåg plockar bort innehåll, varför väljer de att göra det? Gör de det för att innehållet är vetenskapligt kontroversiellt? Eller för att det är opinionsmässigt kontroversiellt? Mitt under en pandemi med ett nytt virus är kunskapsläget dessutom inte alltid så klart som man kunde önska. Då är det naturligt att även vetenskapliga experter är oeniga i vissa viktiga frågor. Kan medieaktörer då fatta rimliga beslut om vad vi vet? I så fall har vi fått en ny instans som fattar viktiga beslut vad som ska betraktas som vetenskapligt bevisat eller välgrundat.

Emilia Niemiec förslår att ett klokare sätt att hantera spridning av medicinsk felinformation är att öka människors kunskap om hur sociala medier arbetar. Liksom om hur forskning och forskningskommunikation fungerar. Hon ger flera exempel på vad vi kan behöva lära oss om sociala medieplattformar och om forskning för att stå bättre rustade mot medicinsk felinformation. Utbildning som vaccin, med andra ord, som immuniserar oss mot felinformation. Denna immunisering bör helst ske så tidigt som möjligt, skriver hon.

Jag vill rekommendera Emilia Niemiecs artikel som ett eftertänksamt inlägg kring frågor som lätt väcker lika snabba som starka åsiktsreaktioner. Kanske är det inte minst där problematiken ligger. Pandemin skrämmer oss, vilket gör oss mentalt på helspänn. Utan den rädslan är det svårt att förstå den snabba spridningen av omotiverat starka åsikter om fakta. Rädslan i ett osäkert läge får oss att kräva kunskap, just för att den inte finns. Allt som inte pekar i den riktning som rädslan kräver, väcker omedelbar ilska. Rädsla och ilska blir en inre åsiktsmekanism som fattar blixtsnabba beslut om vad som är sant och falskt, just för att så mycket är osäkert.

Så kanske skulle jag drömma om ytterligare ett vaccin. Vi skulle nog behöva immunisera oss även mot rädslan och ilskan som osäkerheten orsakar i våra snabbt övertygelsebildande intellekt. Kan vi immunisera oss mot något så mänskligt som rädsla och ilska i ett osäkert läge? Eftertänksamheten i artikeln väcker i alla fall förhoppningar om det.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Niemiec, Emilia. 2020. COVID-19 and misinformation: Is censorship of social media a remedy to the spread of medical misinformation? EMBO Reports, Vol. 21, no 11, article id e51420

Detta inlägg på engelska

Kommer med lästips

Hur tar vi ansvar för forskning med dubbla användningsområden?

Vi styrs oftare än vi tror av gamla tankemönster. Som filosof finner jag det spännande att se hur mentala mönster fångar oss, hur vi fastnar i dem, och hur vi kan ta oss ur dem. Med den blicken läste jag nyligen ett bokkapitel om något som brukar kallas forskning med dubbla användningsområden, ”dual-use research”. Även här finns tankemönster att fastna i.

I kapitlet diskuterar Inga Ulnicane hur man tagit ansvar för hjärnforskning med dubbla användningsområden inom Human Brain Projekt (HBP). Jag läser kapitlet som ett filosofiskt drama. De europeiska regler som styr HBP, styrs i sin tur av tankemönster om vad problemet med dubbla användningar består i. För att kunna ta verkligt ansvar för projektet, behövde man därför inom HBP tänka sig fri från mönstren som styrde regleringen av projektet. Ansvaret blev en filosofisk utmaning: att öka medvetenheten om verkliga problem kring dubbla användningar av hjärnforskning.

Traditionellt handlar ”dubbla användningsområden” om civila respektive militära användningar. Genom regeln att forskningen i HBP uteslutande ska fokusera på civila användningsområden, kan man säga att regleringen av projektet själv styrdes av detta tankemönster. Det finns naturligtvis stora militära intressen i hjärnforskning, inte minst för att forskningen gränsar till informationsteknik, robotteknik och artificiell intelligens. Resultat kan användas för att öka soldaters stridskraft. De kan användas till effektivare underrättelseverksamhet, kraftfullare bildanalys, snabbare hotdetektering, precisare robotvapen och för att tillfredsställa många andra militära behov.

Problemet är att det finns fler problematiska behov än militära. Forskningsresultat kan även användas till att manipulera människors tankar och känslor i andra syften än militära. De kan användas till att övervaka befolkningar och styra deras beteende. Det går inte att säga en gång för alla vilka problematiska lockelser som hjärnforskningen kan väcka, även bortom det militära området. En enda god idé kan sätta fart på flera dåliga idéer på många andra områden.

Därför föredrar man inom HBP att tala om nyttiga respektive skadliga användningsområden, snarare än om civila respektive militära. Denna öppnare förståelse av ”det dubbla” innebär att man inte en gång för alla kan identifiera problematiska användningsområden. I stället krävs kontinuerlig diskussion bland forskare och andra aktörer samt allmänheten för att öka medvetenheten kring olika möjliga problematiska användningar av hjärnforskning. Vi behöver hjälpa varandra att se de verkliga problemen, som kan dyka upp på helt andra områden än vi förväntar oss. Eftersom problemen sällan kan inringas nationellt, utan rör sig över gränser, behövs dessutom globalt samarbete mellan satsningar på hjärnforskning runtom i världen.

Inom HBP fann man att ytterligare ett tankemönster styrde regleringen av projektet och gjorde det svårare att ta verkligt ansvar för forskningen i projektet. Definitionen av problematiken i styrdokumenten hämtades nämligen från EU:s exportkontrollbestämmelser, som inte är helt relevanta för forskning. Även här fordras större medvetenhet, så att vi inte fastnar i tankemönster om vad som eventuellt skulle kunna ha dubbla användningsområden.

Min personliga slutsats är att mänskliga utmaningar inte bara orsakas av bristande kunskap. De orsakas även av hur vi lockas att tänka, av hur vi upprepar till synes självklara tankemönster. Vår tendens att fasta i mentala mönster gör oss omedvetna om verkliga problem och möjligheter. Därför borde vi ta människans filosofiska dramatik på större allvar. Vi behöver upptäcka betydelsen av att filosofera oss fria från vår självförvållade fångenskap i lockande sätt att tänka. Detta gjorde man i Human Brain Project, menar jag, när man utmanades av vad det verkligen kan betyda att ta ansvar för hjärnforskning med dubbla användningsområden.

Läs Inga Ulnicanes upplysande kapitel, The governance of dual-use research in the EU. The case of neuroscience, som även nämner andra mönster som kan styra tänkandet om forskning med dubbla användningsområden.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Ulnicane, I. (2020). The governance of dual-use research in the EU: The case of neuroscience. In A. Calcara, R. Csernatoni, & C. Lavallée (Editors), Emerging security technologies and EU governance: Actors, practices and processes. London: Routledge/Taylor & Francis Group, pages 177-191.

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande

« Äldre inlägg Nyare inlägg »