Två amerikanska läkare skrev nyligen i New England Journal of Medicine om hur de tvingats tillbaka till skolbänken igen för att lära sig ännu ett främmande språk. Som läkarstudenter lärde de sig att mässling heter morbilli och klåda pruritus. Idag får de lära sig att patient heter ”kund” (eller ”konsument”), medan läkare och sjuksköterska båda heter ”provider” (på svenska ungefär ”vårdgivare”).
Författarna gissar att rusande sjukvårdskostnader drivit fram ekonomiseringen av språket. Ekonomer och politiker har trott att lösningen på kostnadsproblematiken ligger i att vården industrialiseras och standardiseras. Sjukhus ska drivas som moderna företag och medicinens traditionella språk modifieras med termer som motsvarar de yrkeskunnigas nya fabriksfunktioner. Inte minst uppdateras patientrelationen till kundrelation.
De två läkarna ser ekonomiseringen av språket som reduktionistisk. Den fångar inte de psykologiska, andliga och humanistiska aspekterna av relationen med patienten. Just dessa aspekter gjorde traditionellt medicinen till ett kall, skriver de. Men ekonomiseringen gäller inte bara språket utan även organiseringen av arbetet. Läkare kan i allt mindre utsträckning fatta egna beslut utifrån sitt kliniska omdöme, utan tvingas följa manualer skrivna av experter, som om de stod på fabriksgolvet och följde överingenjörens schema.
När jag läste artikeln så tänkte jag att ett annat sätt att formulera problemet vore att tala om mål och medel. Vården har alltid haft en ekonomisk sida, men behandlingen av patienten har ändå stått i centrum som mål. När vinsten tagit över som mål har det setts som en avvikelse att driva med, som i Molières pjäser. Ekonomiseringen av medicinens språk och arbete vänder på relationen mellan mål och medel. Läkaren kan inte längre se behandlingen av patienten som sitt självklara mål. Målet rycks ur läkarens händer och blir ett medel för att uppfylla andra, ekonomiska mål. Analysen av den alienation detta innebär är gammal, och det är frestande att höra historien eka i artikelns avslutning, som jag inte kan låta bli att parafrasera: ”Läkare och sjuksköterskor i alla länder, förenen eder! Kasta av er det språk som förringar såväl patient som yrkeskunnig och hotar medicinens hjärta!”
Samtidigt måste man konstatera att nya generationer växer upp som inte tycks känna sig främmande i denna nya värld, utan självklart agerar som konsumenter av sjukvård.
Jag tror det är lätt att underskatta betydelsen av det humanistiska synsättet. Någon som är väsentligen frisk har nog lättare att se sig som kund. Läkarbesöket blir bara ett av många möten, och sökorsaken bara en punkt bland andra på agendan. Men när det kör ihop sig – man blir svårt sjuk, eller kanske behöver stöd för att orka navigera mellan kraven från arbetsgivare, myndigheter och familj, så blir en sådan hållning mindre rimlig. Det finns även en rättviseaspekt på detta. Redan nu är det ekonomiskt mer lönsamt att prioritera de friska i vården, eftersom de sjuka tar mycket mer resurser i anspråk utan att vårdenheten kompenseras ekonomiskt. Denna utveckling ser jag som mycket riskabel och det är helt rimligt att läkare spjärnar emot. Tyvärr är det lätt att uppfattas som ”flummig” eller ”gammaldags” om man försöker få gehör för en åsikt som går på tvärs med ekonomernas.
En bra beskrivning av något jag länge tänkt på. Ett typiskt exempel som jag upplevt var när det nya journalsystemet Cosmic infördes i Primärvården i Uppsala. För att kunna använda programmet måste vi som arbetade med det lära oss ett nytt språk; patient bytte namn till vårdmottagare, remiss hette nu beställning eller vårdbegäran, tidboken bytte namn till resursplanering och väntelistan skulle nu heta planerade vårdåtgärder.
@Anne Björk och Linus Johnsson: Tack för tankar och ytterligare exempel! Intressant att notera att ekonomiskt språk inte är alienerande i ”riktiga” affärssammanhang. Att tala om ”kunden” i en mataffär eller i bokhandeln är att tala om en människa som man kan ge goda råd och tycka om att ha kontakt med. Ska även det språket ”ekonomiseras” får man ta till drastiska åtgärder. Jag läste i en tidning för butiksanställda (nämner inte butikskedjan) om en konsult man anlitat. Hon lärde personalen att se kunderna som ”vandrande plånböcker”!