Ända sedan jag var doktorand i filosofi har jag upplevt seminariet, som vanligen hålls en gång i veckan, som hjärtat i den akademiska miljön. Varför är seminariet så viktigt?
Om vi ska hålla oss till ordets etymologi så borde vi använda en annan bild än den av hjärtat. Seminariet är plantskolan där frön gror och plantor växer sig starka i en gynnsam miljö, för att sedan utplanteras. Den bilden stämmer bra på doktorandutbildningen. Seminariet är platsen där doktorander får träning i att presentera och diskutera sina vetenskapliga arbeten. Där får de tillfälle att lägga fram sina studier och texter och motta konstruktiv kritik från seniora forskare och från andra doktorander. På så vis blir deras avhandlingar så lysande som möjligt och de får öva sig i de akademiska samtalsformerna kring att ge och ta konstruktiv kritik, kring att försvara sig och ändra sig.
Men det finns även andra plantor vid akademin än doktorander och avhandlingsutkast. Även seniora forskares studier och texter är från början plantor. Även dessa behöver växa till sig innan de kan utplanteras i vetenskapliga tidskrifter eller på bokförlag. Seminariet upphör aldrig att fungera som plantskola. Jag vågar påstå att seminariet är lika viktigt för etablerade forskare som för doktorander.
Seminariet är även det veckovisa evenemanget där det äntligen händer något tillsammans med andra. Akademiker arbetar ofta i viss ensamhet, särskilt när de skriver. Kolleger som kanske inte träffats sedan förra seminariet sammanstrålar igen och fortsätter samtalet i det bekanta seminarierummet. Är seminariet som en återkommande danstillställning för ensamma akademiker? Ja, seminariet liknar nog även ett akademiskt danspalats. Dessutom kan man ibland bjuda in presentatörer till seminariet, kanske rentav stjärnor, då blir evenemanget riktigt lysande.
Seminariet är inte minst en av varje akademisk institutions viktigaste diskussionsplatser där kolleger regelbundet träffas och lär sig att förstå varandra. Trots att man arbetar utifrån olika teoretiska, metodologiska och språkliga utgångspunkter. Akademin är inte homogen utan spretar av teorier, metoder och språk, även inom en och samma disciplin. Om vi inte träffas varje vecka och fortsätter samtalet tillsammans blir vi snart främlingar som inte förstår varandra.
Alla dessa bilder träffar väsentliga sidor av det akademiska seminariet: såväl bilden av plantskolan som bilden av danspalatset och bilden av samtalsplatsen. Ändå träffar de inte riktigt den betydelse hos seminariet som jag upplevt allra starkast. Jag måste återgå till bilden av hjärtat, av den livsuppehållande mittpunkten. Jag vill nämligen säga att seminariet är platsen där ämnet blir levande och verkligt. Ämnet kan vara filosofi eller litteraturvetenskap, matematik eller neurovetenskap, juridik eller företagsekonomi. Vad kan sådana märkliga ämnen betyda i en människas hjärta? På seminariet möts livs levande filosofer, litteraturvetare, matematiker, jurister eller företagsekonomer. På seminariet levandegör de sina ämnen för sig själva och för yngre forskare i tillblivelse. Varje seminarium pumpar ny verklighet till ämnet, som annars vore blekt och abstrakt. På seminariet kan du se, höra och rentav lukta vad filosofi och andra akademiska ämnen är. De blir aldrig verkligare än på seminariet.
Jag tror att vi kunde fortsätta hur länge som helst att söka olika betydelser av det akademiska seminariet.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Vi bryr oss om undervisning
0 kommentarer
1 pingback