Ibland är de intellektuella anspråken på vetenskapen så stora att de riskerar att skymma den egentliga forskningen. Detta tycks hända inte minst när anspråken förknippas med någon stor prestigefull fråga, som livets ursprung eller medvetandets natur. Genom att betona den stora frågan, vill man ofta visa att modern vetenskap är bättre lämpad än äldre mänskliga traditioner att besvara livets gåtor. Bättre än filosofin till exempel.
Jag tänker på detta när jag läser en kort artikel om en sådan gåta: ”What is consciousness? Scientists are beginning to unravel a mystery that has long vexed philosophers”. Artikeln av Christof Koch ger intrycket att det bara är en tidsfråga innan vetenskapen fastställer inte bara var i hjärnan medvetandet uppkommer (man tycks redan hittat en misstänkt), utan även de unika mekanismer som där ger upphov till – allt du någonsin upplevt. Åtminstone om man ska tro på en av de fundamentala teorierna om saken.
Att läsa om upptäckterna bakom identifieringen av var i hjärnan medvetandet uppkommer är lika spännande som att läsa en pusseldeckare. Man förstår att här görs viktig forskning om de effekter som bortfall eller stimulering av olika delar av hjärnan kan ha på människors upplevelser, mentala förmågor och personligheter. Även beskrivningen av en ny teknik och matematisk algoritm för att avgöra om patienter är medvetna eller inte är spännande och tyder på att forskningen gör fascinerande framsteg, som kan få viktiga användningar i sjukvården. Men när matematisk symbolism används för att antyda en möjlig fundamental förklaring till allt du någonsin upplevt, blir artikeln lika svår att förstå som den dunklaste filosofiska text från svunna tider.
Eftersom även företrädare för vetenskapen ibland gör filosofiska anspråk, nämligen när de vill besvara prestigefulla gåtor, är det kanske klokare att öppna sig för filosofin, i stället för att konkurrera med den. Filosofi består nämligen inte bara i att spekulera kring stora frågor. Filosofi handlar även om att ödmjukt klargöra frågorna, som annars tenderar att växa bortom alla rimliga gränser. Sådan öppenhet för filosofin blomstrar inom Human Brain Project, där några av mina filosofiska kolleger vid CRB samarbetar med neurovetare för att begreppsligt klargöra frågor om medvetandet och hjärnan.
Något som jag själv undrade över vid läsningen av den vetenskapligt spännande men samtidigt filosofiskt ambitiösa artikeln, är idén att medvetandet är allt vi upplever: ”Det är melodin som fastnat i huvudet, chokladmoussens sötma, tandvärkens dunkande smärta, den intensiva kärleken till ditt barn och den bittra vetskapen om att alla känslor en dag kommer att upphöra”. Vad betyder det att ta ett så allomfattande anspråk på allvar? Vad är i så fall inte medvetande? Om allt vi kan erfara i själva verket är medvetande, från smaken av chokladmousse till anblicken av stjärnorna på himlen och våra mänskliga kroppar med sina olika organ, var är den objektiva verklighet som vetenskapen vill relatera medvetandet till? Är även den i medvetandet?
Om medvetandet är vår ständiga utgångspunkt, om allt vi erfar som verkligt är medvetande, blir det oklart hur vi kan behandla medvetandet som en objektiv företeelse i världen jämte kroppen och andra ting. Nu talar jag naturligtvis inte om den vetenskapliga forskningen om hjärnan och medvetandet, utan om det gränslösa intellektuella anspråket att vetenskapen förr eller senare upptäcker de neurala mekanismerna som ger upphov till allt vi någonsin kan uppleva.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Christof Koch, What Is Consciousness? Scientists are beginning to unravel a mystery that has long vexed philosophers, Nature 557, S8-S12 (2018) https://doi.org/10.1038/d41586-018-05097-x
I dialog med filosofer
Senaste kommentarer