Att bli medveten om något

29 mars, 2018

Pär SegerdahlDet finns många beskrivningar av företeelsen jag uppmärksammar i detta inlägg. Här är några beskrivningar: Att uppmärksamma något; att notera; att lägga märke till; att slås av; att observera; att bli klar över; att inse; att bli medveten om något.

Alla är vi med om det. Med jämna mellanrum sker det som beskrivningarna pekar mot. Vi inser något, vi blir medvetna om något. Det kan handla om elementära saker, som att slås av hur blå himlen är. Det kan handla om känsliga saker, som att bli varse (ännu en beskrivning) hur självupptagna vi är eller hur ogint vi behandlar någon.

Vad vore livet om vi inte då och då blev medvetna om livet?

Det kan också handla om mer komplexa, filosofiska insikter. Som att bli klar över vad det innebär att förlåta någon. Förlåtelse kan inte beordras, lika lite vi kan beordra någon att vara glad. Orden ”Jag förlåter dig” låter kanske som en viljemässig handling som kan beordras, men enbart några tomma ord kommer att lyda ordern. Själva förlåtelsen kommer spontant, eller inte alls. Jag utbrister ”Jag förlåter dig” när jag med lättnad märker (ännu en beskrivning) att jag förlåtit; att jag inte längre tänker oförsonliga tankar etc.

Vad vore mänskligt liv utan dessa insikter om hur vi lever? Vad vore etiken?

Lika lite som förlåtelse kan beordras, kan medvetenhet beordras. ”Inse detta!” är ingen uppmaning, utan ren och skär desperation. Medvetenheten är lika skygg som förlåtelsen. Den kommer spontant, eller inte alls. Så snart en medvetenhet beordras, avkrävs, eller förutsätts, så krymper den till påbjuden norm för tanken. Så skapas trosgemenskaper, kyrkor, eller filosofiska skolor. Där bekräftar medlemmarna varandra och talar illa om ”de andra”, de insiktslösa, som måste uteslutas.

Med tanke på hur medvetenheten vägrar lyda order, kunde man se den som något radikalt. Den tar oss bortom alla normer och trosgemenskaper! Plötsligt inser vi något som överträffar allt vi trodde oss veta. Men försöker vi plumpt meddela andra våra insikter, bevisa dem som fakta, så reducerar vi vår fria öppna klarhet till tvingande slutna normer. Vår radikala frihet är omärkbar på ytan, vi kan inte skylta med den utan att förlora den.

Om medvetenheten är fri och omöjlig att fånga som faktum, betyder det att vi måste tiga om alla skygga insikter? Nej, filosofiskt arbete försöker att med ord locka fram dem i ljuset: hos oss själva och hos andra. Genom slående exempel, betraktelser, liknelser och träffande ordvändningar, försöker vi locka fram vad som radikalt vägrar lyda order. Detta är hemligheten bakom en äkta filosofisk undersökning. Den bevisar inte utan lockar fram sanningen. Huruvida undersökningen lyckas får var och en bedöma själv. I filosofin kan ingen säga, ”Elementärt, min käre Watson”. Men många yrkestänkare drömmer om det. De drömmer om de tvingande normerna för tanken. Förnuftstro är ren och skär desperation.

Detta inlägg kan tyckas innehålla orakeluttalanden om exempelvis förlåtelse. Men meningen är inte att någon ska tro på mig eller använda inlägget som norm för tanken. Uttalandena är till sist frågor människor emellan: Ser du också dessa drag, som jag ser hos förlåtelse och medvetenhet? Annars fortsätter vi att undersöka tillsammans. För i filosofin kan vi inte framtvinga sanningen, bara locka fram den. Den kommer spontant, eller inte alls.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Intellektuella vanor hindrar självgranskning

21 mars, 2018

Pär SegerdahlIntellektet är världsligt utåtriktat. Det försöker få ordning på fakta om världen. Även när det riktas inåt, mot vårt eget medvetande, där intellektet hör hemma, tolkar intellektet medvetandet som om det vore ett objekt i världen.

Intellektet blir aldrig medvetet om sig självt. Det expanderar alltid utåt, mot något annat.

Den kinesiske filosofen Konfucius gav en fantastisk bild av en självgranskande människa: ”Då bågskytten missar pricken på tavlan vänder han sig om och söker orsaken till sitt misslyckande hos sig själv.”

Intellektet är som en bågskytt som inte kan vända sig om. Om intellektet skulle försöka att granska sig självt, så skulle det tolka sig självt som ännu en måltavla att träffa med sina spetsiga pilar! Intellektet är oförmöget till visdom och vet inget om självkännedom. Intellektet kan bara avfyra projektiler mot världen, det kan bara expandera och erövra.

Jag skriver filosofi. Det betyder att jag alltid vänder mig om för att söka orsaken till våra misslyckanden hos oss själva. Jag skjuter sällan pil, och definitivt inte mot yttre måltavlor.

Samtidigt stöter detta inre arbete på hinder i akademiska vanor och ideal, som i hög grad är intellektuella och syftar till att få koll på fakta om världen. Jag kan exempelvis inte undersöka våra sätt att tänka, utan att belägga dessa tänkesätt genom att ange litteraturkällor som gör det troligt att tänkesätten faktiskt förekommer i världen (hos författarna x, y och z, till exempel).

Därigenom förvandlas tänkesätten till världsliga måltavlor som jag måste skjuta mot. Men jag ville ju vända mig om och söka orsaken till våra misslyckanden hos oss själva!

Vad behöver vi idag? Vi behöver något radikalt annat än bara faktakoll. Vi behöver lära oss konsten att vända oss om. Vi behöver lära oss att söka orsaken till våra misslyckanden hos oss själva. Intellektets ihärdiga skjutande av projektiler mot världen har blivit mänsklighetens mest utmärkande ovana – närmast det mänskliga tillståndet.

Tror ni att intellektet kan skjuta sig ur de kriser som dess egen skjutgladhet orsakar? Tror ni att det kan expandera sig ur de problem som dess egen expansion producerar?

Om Elon Musk tar oss till Mars, så löser han säkert alla våra problem!

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen


Två åtgärder mot hedersförfattarkulturen

13 mars, 2018

Pär SegerdahlInom akademin är det viktigt att veta vem som faktiskt bidragit som författare till de texter som publiceras. Dels för att författarskap är meriterande när forskare söker anställningar och forskningsmedel. Dels för att misstänkt oredlighet i forskning ska kunna utredas.

Därför finns publiceringsetiska regler för akademiskt författarskap. De betonar att en författare inte bara ska bidra till idéerna, insamlingen av data, eller analyserna bakom publikationen. En författare ska även bidra till själva skrivandet och reviderandet av texten. En författare ska vidare godkänna slutversionen av texten, samt ta ansvar för att arbetet som helhet genomförts samvetsgrant och korrekt.

Antalet författare till akademiska publikationer tenderar att öka. Som exempel på hur långt det kan gå, kan nämnas att under 2011 publicerades 140 vetenskapliga artiklar som vardera uppgav fler än 1.000 författare!

En anledning till de allt större antalen författare till varje publikation är givetvis att forskningen blir alltmer komplex och kräver allt större samarbeten. Mycket tyder dock på att antalet oförtjänta författarskap ökar. Man kunde tala om en hedersförfattarkultur inom akademin.

Det finns starka drivkrafter bakom hedersförfattarkulturen. Det kan handla om att stödja sammanhållningen i en forskargrupp genom att undvika det obekväma beslutet att utesluta medarbetare som bidragit minimalt till arbetet som publiceras. Det kan handla om skapa goda relationer till inflytelserika personer i forskarvärlden genom att ge dem författarskap; ibland kräver de det. Det kan handla om att öka chanserna att bli publicerad genom att ha ett berömt forskarnamn i författarlistan. Och eftersom det är prestige med stora forskningsprojekt, så ser en lång författarlista snygg ut. Den skapar ett tryck på tidskrifterna att publicera vad som uppenbarligen krävt så många kompetenta forskares bidrag – tänker man.

Vad göra åt saken? I en artikel med det numera modesta författarantalet fyra, framhålls att publiceringsetiska regler, som funnits länge och är välkända, uppenbarligen inte räcker. I tidskriften Insights skriver Stefan Eriksson, Tove Godskesen, Lars Andersson och Gert Helgesson att vi förmodligen behöver skapa psykologiska motkrafter mot hedersförfattarkulturen.

Närmare bestämt föreslås två enkla åtgärder som kan reducera de oförtjänta författarskapen inom akademin:

  1. När forskare söker anställningar, intervjua dem om deras bidrag till publikationer som de anför som meriter i ansökan. Om de enbart är hedersförfattare kan de kanske inte redogöra för artiklarna eller hur de bidrog till dem. Vetskap om att detta ingår i rekryteringsprocessen kan skapa ett psykologiskt tryck att undvika oförtjänta hedersförfattarskap.
  2. Dividera poängvärdet av författarskap och citeringar med antalet författare. Vetskap om att poängvärden beräknas på detta sätt skapar ett psykologiskt tryck att inte ta upp oförtjänta författare i författarlistan.

Det ligger nära till hands att invända att detta förslag i stället riskerar att exkludera medarbetare från att bidra som författare, trots att de mycket väl kunde ges tillfälle att fungera som välförtjänta medförfattare. Denna invändning bemöts givetvis i artikeln. I stället för att redogöra för författarnas försvar hoppas jag genom tystnad kunna locka dig som läser Etikbloggen att läsa den viktiga artikeln. Så att jag inte pådyvlar dig ett oförtjänt hedersläsarskap! Hur ofta säger vi inte att vi läst något jätteintressant, som vi i själva verket bara ögnat igenom eller fått refererat?

Jag vill understryka det rimliga i analysen att vi har att göra med en akademisk hedersförfattarkultur. Den försvinner inte om vi inte skapar motkrafter. Etiska publiceringsregler räcker inte, det står klart. Det bästa vore givetvis om vi alla blev helgon. I väntan på att det sker behövs psykologiska incitament att bete sig bra.

Pär Segerdahl

Eriksson, S., Godskesen, T., Andersson, L., Helgesson, G. (2018). How to counter undeserving authorship. Insights. 31(1), p.1. DOI: http://doi.org/10.1629/uksg.395

Detta inlägg på engelska

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: