Omdebatterade frågor brukar handla om hur vi ska se på viktiga saker som samtidigt är mångfasetterade. Skolan är viktig. Men det finns många sätt att tänka om skolans betydelse; många sätt att resonera om hur den bör utformas för att utföra de viktiga uppdrag som vi tänker att den har.
Så hur ska vi tänka om saken?
Frågan är reflexiv. Den handlar om saken, men samtidigt om hur saken ska beskrivas. Hur ska vi spegla viktiga saker i våra sätt att resonera om dem? Det är i denna reflexiva dimension vi debatterar skolan, sjukvården, yttrandefriheten, eller stamcellsforskningens etik. Det är en svårnavigerad dimension där vi lätt blir vilsekomna, men även kan försöka finna vägen och bli klokare.
Filosofer har känt sig särskilt ansvariga för denna reflexiva dimension. De har tänkt om hur vi tänker om tingen, om jag får uttrycka det så. De har tänkt om tänkande. Jag gör det nu, genom att försöka förstå omdebatterade frågor i termer av en svårnavigerad reflexiv dimension. Jag vet inte hur lyckat det är. Risken är att ”om-dimensionen” framstår som en separat sfär av rena idéer om tingen (absoluta rättesnören för hur vi bör tänka)
Jag vill inte återuppfinna platonismen. Jag vill bara påpeka att när vi debatterar något, så resonerar vi inte bara om saken, utan även om hur vi resonerar om den. Vi arbetar på oss själva. Debatter som saknar den självmedvetenheten brukar bli låsta, dogmatiska.
Ett namn på arbetet med denna självmedvetenhet kunde vara bildning, men arbetet kunde även kallas självkritik eller tänkande. Jag tror att det gör skillnad om samtalen i ett samhälle präglas av inställningen att ”sakfrågan” även inkluderar oss själva. Ansvaret börjar där.
Ja, jag tror att metaperspektivet är en förutsättning för att vi ska kunna föra ett klokt samtal.
Tack för kommentaren, glad att du skriver! Och samtidigt som vi verkligen tror detta, är svårigheten att inte överdriva metaperspektivet som en egen sfär av idéer etc., som ”föregår sakerna”. Vi har väl båda tänkt och skrivit om den tendensen mot filosofisk metadogmatism, kunde man kanske kalla det?
Jag tror du tangerar det i texten ovan i termer av en rad olika saker, såsom ”reflexiv förmåga”, ”bildning”, ”tänkande” och ”självkritik”. Hur vi bäst bör göra för att skickligt kunna tänka, samtala eller analysera kring en aktuell fråga kräver nog att vi har tillgång till just en sådan bred horisont av en mängd olika förmågor. Och vilka dessa förmågor bör vara kanske varierar lite från fråga till fråga.
Förmågan då att kunna se, förstå eller fråga sig vad som bör ingå i en för frågan lämplig horisont – är då alltså en fråga om att ha tillgång till ett för stunden relevant metaperspektiv.
Och då talar vi alltså inte om En Metadogmatism – utan mer om en levande förmåga att kunna se och förstå vilka kvaliteter som bör finnas till hands vid behandling av en viss typ av frågeställningar.
Till exempel för att kunna upptäcka ett starkt bias i en position så bör kanske fokus flyttas till hur man talar om saken, ex. ”du talar om saken som om du uppfattade det som att vi här kunde finna ett rationellt svar på frågan”, eller ”du använder här ord för att stärka din sak som vi egentligen aldrig kan få bekräftade”. (Alltså inte du – utan som ett exempel på en situation där frågan om en metadiskussion blir avgörande om inte nödvändig för en rationell diskussion.)
PS. Jag läser för det mesta dina inlägg – men det är inte alltid jag äger tillräcklig bakgrund eller kunskap om de specifika frågeställningarna för att kunna reagera på ett klokt sätt! 🙂
Fina synpunkter som dessutom påminner om hur metadiskussioner stöds språkligt: ”Du talar som om…”, ”Du verkar tänka som om man kunde…” etc.