Forskare formar mediabilden av syntetisk biologi

27 oktober, 2015

mirko-ancillotti-sv2De flesta av oss hör om vetenskapliga framsteg genom media. Journalister och redaktörer väljer inte bara vilka nyheter vi ska få höra utan också hur de presenteras. Frågan är hur vi kan vara säkra på att det som rapporteras har kollats innan det går ut.

Nu publiceras nya studier om hur media presenterar syntetisk biologi i olika länder. Det visar sig att mediabilden är både obalanserad och okritisk. De flesta framställningarna använder samma terminologi, liknelser och fält där tekniken skulle kunna komma att appliceras. Det beror på att materialet kommer från samma källor: pressmeddelanden, presskonferenser och intervjuer med ett litet antal välkända och produktiva amerikanska forskare där Craig Venter är en av huvudpersonerna. Mediabilden av syntetisk biologi är optimistisk och framtidsorienterad. Tillämpningarna är lovande och kopplade till hälsa, miljö och andra saker som vi människor tycker är värt att prioritera. Men att forskarnas bild dominerar betyder också att potentiella risker utesluts ur berättelsen, eller presenteras med några väl valda ord i slutet av artiklarna.

josepine-fernow2-svForskare och vetenskapssamhället spelar en viktig roll och har ett ansvar att dela med sig av sina resultat. Och att kommunicera dem på ett ansvarsfullt sätt. Det här ansvaret förstärks när forskare interagerar med media. Därför finns det flera nationella och internationella regler och riktlinjer som pekar på hur rollen och ansvaret ser ut, vilken typ av relation och kommunikation forskare ska ha med media och vilka fallgropar de bör undvika. Men är det ett problem att media kopierar forskarnas inramning och presenterar fältet med deras ord? Om forskare kan nå allmänheten på det här sättet, betyder det att vi behöver ställa högre krav på deras kommunikation? Kanske inte. Kanske ska vi istället applådera den forskare som lyckas popularisera och presentera sin forskning på ett sätt som drar till sig medias uppmärksamhet? Och vara glada för att människor som annars inte är så engagerade eller uppmärksama på den här typen av forskning får höra talas om syntetisk biologi och dess fördelar?

Journalister har ett etiskt ansvar och en stark professionell etik. Det syns i det ganska anmärkningsvärda antalet nationella och internationella regler och riktlinjer som riktar sig till dem. Men gör journalisterna ett bra jobb när de behåller och sprider budskapet och visionen som forskarna förser dem med? Borde vi kanske kräva att journalister är mer kritiska och filtrerar forskarnas röster?

Nja, självklart skulle vi föredra att få balanserad information som granskats av kunniga vetenskapsjournalister. Men det är inte alltid de som hanterar vetenskapsnyheterna. Kanske är det verkliga bekymret en logik som finns i dagens medialandskap: Det är kort om tid och man hinner inte alltid kritiskt granska pressmedelanden. Och om inte redaktionen släpper igenom så hinner andra media före. I extrema fall leder den här logiken till att pressmeddelandebluffar blir nyheter (som den som fick Emulex-aktien att rasa år 2000). Om vi vill att journalister ska kunna göra ett bra jobb så behöver de få tid på sig att göra det. För tanken på att media i princip bara ”retweetar” det som en liten grupp forskare och entreprenörer serverar dem är såklart oroande.

Vill du veta mer kan du läsa Mirko Ancillotti’s artiklar i ämnet: Uncritical and unbalanced coverage of synthetic biology in the Nordic press som precis publicerades i Public Understanding of Science, eller Synthetic Biology in the Press: Media Portrayal in Sweden and Italy.

Mirko Ancillotti & Josepine Fernow

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Är det oetiskt att inte forska?

21 oktober, 2015

Pär SegerdahlVi har medicinsk forskning att tacka för många räddade liv; för längre liv med bättre hälsa. Vi har inte bara forskningen att tacka för detta, utan även det faktum att sjukvården bygger på forskning. Forskning och vård bildar en enhet, de förutsätter varandra.

Samtidigt är medicinsk forskning inget oskyldigt tittande, utan kräver ofta interventioner i försöksdjurs och försökspersoners kroppar och liv. Medicinsk forskning har sina inneboende risker.

Därför etikgranskas medicinsk forskning och informerat samtycke krävs för att forska på människor. Detta innebär samtidigt en växande byråkrati för forskarna, som tar alltmer tid. Forskningsprojekt fördröjs, eller kommer inte till stånd, eller får sämre kvalitet på grund av svårigheter att rekrytera deltagare.

Detta har skapat ett uppskruvat tonläge i diskussioner om etisk granskning. Somliga debattörer går så långt att de beräknar hur många patienter som hinner dö på grund av utdragen etisk granskning.

  • ”Att med ett år fördröja utvecklingen av en behandling, som botar en dödlig sjukdom som skördar 100 000 liv per år, är att vara ansvarig för de 100 000 dödsfallen,”

skriver Julian Savulesco i Journal of Medical Ethics. Dagens ”överdrivna” etikgranskning har dödliga konsekvenser, i stor skala!

Jag finner debattekniken vådlig (även om den sätter fingret på ett problem). Kopplingen mellan forskning och livräddande behandling görs på förhand: som intellektuell norm för tänkandet. Anta att vi kopplade progressivt menade politiska reformer med nytta; som förhandsgiven norm för tänkandet. Hur mycket nytta går dagligen förlorad av att journalister granskar angelägna reformförslag? Av att debatter fördröjer viktiga beslut? Av att rättsinstanser kritiserar nyttiga lagförslag?

Varför inte effektivisera och gå rakt på målet, utan ”överdriven” granskning, när vi redan vet den väsensmässiga kopplingen? Denna intellektuellt självgenererade otålighet vid tingens ordning och iver att genomdriva den goda ordningen – som alltså inses ”redan i tanken” – är inte ny i historien.

Icke desto mindre finns problem kring dagens etikgranskning, som dessa tveksamma debattekniker trots allt belyser. Exempelvis när jämförbara krav ställs på informerat samtycke när det handlar om register- och biobanksforskning och när det handlar om forskning där behandlingar prövas på försökspersoner – trots att riskerna inte är jämförbara.

Detta visar, tänker jag nu, att den eftertänksamhet som saknas i Savulescos tendens att påbjuda tankenormer (som antas kodifiera etiskt korrekt tänkande) ofta saknas även i den etik han kritiserar (när den antas kodifiera etiskt korrekt tänkande).

Brist på eftertänksamhet är roten till det problem som Savulesco försöker påtala – utan eftertänksamhet.

Vi behöver kontinuerligt arbeta med oss själva för att undvika att etiken går på tomgång; undvika att den styr tanken blint; undvika att den tanklöst överförs från område till område, trots väsentliga skillnader mellan dem; undvika att den ensidigt betonar risker för forskningsdeltagare och systematiskt förbiser risker för patienter som behandlas utan stöd i forskning.

Vi har ett ansvar att hålla etiska praktiker levande. Detta kräver eftertanke, snarare än förhandsgivna normer för det ”etiskt korrekta” sättet att tänka.

Det stämmer säkert att dagens etik inte tillräckligt betonar värdet som medicinsk forskning har. (Det har att göra med forskningsetikens historiska bakgrund.) Men i stället för att intellektuellt kalkylerande sammankoppla forskning med ”100 000 räddade liv”, så tror jag vi gör bättre i att påminna oss om den roll som forskning i praktiken spelar i vården, givet enheten som forskning och vård utgör i vårt samhälle.

De förutsätter varandra.

(Vill du läsa mer kan jag nämna att problemet nyligen debatterades i Tidningen Curie. Långt mer sansat än i debattinlägg av den art jag nämnt; men kanske kan tendenserna anas: Det är oetiskt att inte forska; Vi får aldrig glömma de etiska frågorna; För mycket byråkrati kring etiska tillstånd.)

Pär Segerdahl

Vi tänker om bioetik : www.etikbloggen.crb.uu.se


Workshop och öppen föreläsning om reproduktionsetik

14 oktober, 2015

Pär SegerdahlBioetiken har en slagsida mot västerländska moraliska traditoner och sätt att resonera. Dessutom tenderar man att utgå från att de människor man resonerar om (patienter, forskningsdeltagare, sjukvårdspersonal…) tillhör samma tradition.

I Sverige lever dock människor från stora delar av världen, inte minst från Mellanöstern och flera andra länder där många är muslimer. För att uppmärksamma detta och börja korrigera slagsidan anordnar Centrum för forsknings- och bioetik (CRB) en workshop om islamiska perspektiv på reproduktionsetik:

Workshopen vänder sig till obstetriker/gynekologer, barnmorskor, genetiker, bioetiker, filosofer, jurister, doktorander och andra intresserade. Den går av stapeln måndagen den 26 oktober och sista anmälningsdag är den 22 oktober. För mer information, följ länken ovan.

På eftermiddagen ges även en öppen föreläsning, som inte kräver anmälan:

Den öppna föreläsningen ges i Rosénsalen, Akademiska sjukhuset (ingång 95/96), klockan 16:30-18:00.

Pär Segerdahl

Vi vill ha bredd : www.etikbloggen.crb.uu.se


Att tänka till språkets gränser… för att sedan börja där

7 oktober, 2015

Pär SegerdahlJag läste i somras Immanuel Kants enorma arbete, Kritik av det rena förnuftet. Det slog mig att en av de ”metoder” han använder kunde beskrivas som: att tänka till språkets gränser.

Hur gör man då?

Så här till exempel: Jag ser ett moln på himlen och tänker att molnet är ”där uppe” (jag visar ”var” med en pekande gest). Sedan tänker jag att samma sak kan sägas om området i rummet som molnet uppfyller. Den delen av rummet är också där uppe (jag pekar igen). – Men var är rummet självt, som helhet?

Här är det frestande att göra en svepande gest och säga: ”Rummet är överallt, det omsluter mig”. Men just det kan jag inte göra, säga eller tänka. För då skulle jag behandla rummet som om det befann sig någonstans. Jag skulle behandla rummet som en del av rummet.

Jag har här tänkt mig fram till en gräns i språket, som det är frestande att överträda. Så långt är allt gott och väl. Men sen slog det mig att Kant även har en bestämd tolkning av sin metod.

Han tolkar gränsen som han tänkt sig fram till, som om den vore fundamental och ursprunglig: ett slags sublim källa till att kunna se moln och andra ting (här och där). Rummet självt finns inte (i rummet). Rummet är möjligheten att se saker och ting (här och där). Denna möjlighet finns subjektivt ”inom oss”, säger Kant; men då kan han inte mena det i vanlig rumslig mening.

Kant tolkar alltså språkets gränser som något rent-och-ursprungligt, som nu äntligen kan börja utforskas. Gränsen han tänkt sig fram till blir startlinjen för det djupa tänkandet. För att kunna skriva och tänka om detta rena första, som han frilagt genom att tänka till gränsen, utvecklar han en ren-filosofisk prosa. Han utvecklar ett extraordinärt filosofspråk som har högsta auktoritet, eftersom det talar om ”källan inom oss” till allt som folk i gemen upplever och pladdrar om.

Trots att Kant alltså konstaterar gränsen för det säg- och tänkbara (genom att påpeka att rummet inte är i rummet), så tolkar han sitt konstaterande som en djup insikt, som tillåter honom att gå vidare i språket och ägna flera hundra sidor åt vad som kommer ”före” allt vi vanligtvis pratar om, och som sägs ha sin hemvist ”inom oss”!

Kant drar en gräns för folket (”man kan inte säga att rummet finns omkring oss!”), samtidigt som han öppnar språkets mer esoteriska portar för tänkarna, som utreder möjlighetsbetingelserna och gränserna för all mänsklig erfarenhet – på ren filosofprosa.

Varför tar jag upp detta på Etikbloggen? Därför att hyperauktoritativ filosofprosa fortfarande skapas, talas och skrivs i hundratals mer eller mindre akademiska dialekter. Den intellektuella makt som ligger i renodlade etisk-filosofiska prosaformer hägrar fortfarande. Och den gör det precis vid språkets gränser, som kan upplevas som djupt betydelsemättade och absolut giltiga. Språkets gränser tolkas fortfarande som öppningar för intellektuella hyperanspråk och supersträvanden.

Alternativet? Jo, att språkets gränser gäller oss alla, inte minst tänkarna. Att tänka sig till språkets gränser, som vi gjorde nyss, leder inte till sublim insikt om ursprungliga ting som vi kan gå vidare att utforska – även om det onekligen låter djupt och absolut sant att: ”rummet är inte en del av rummet”.

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen


%d bloggare gillar detta: