Filosofin ses ofta som en tradition där varje betydande filosof studerade sina föregångare, fann det tidigare arbetet bristfälligt i olika avseenden, och gav sig i kast med att rätta till det. Aristoteles korrigerade Platon, Descartes korrigerade skolastikerna och Heidegger korrigerade hela tänkandets historia sedan försokratikerna.
Filosofin framstår i denna bild som en enda lång kräftgång in i framtiden, driven av närläsning av föregångarna. Ser du dem framför dig? Raddan av tänkare som marscherar baklänges genom historien, med näsan i föregångarnas verk?
En sådan bild är begriplig i en tid då filosofin äts upp av studiet av den. Vi är tankeantikvarier som rekonstruerar filosofin genom spåren den lämnat efter sig i våra bokhyllor. Vi föreställer oss alltså att filosoferna framförallt var goda läsare av filosofisk litteratur. Kritiska traditionsbärare med exceptionell närläsningsförmåga, som gjorde det möjligt för dem att identifiera de svaga punkterna i föregångarnas texter och föra traditionen vidare.
Paradoxen med denna syn på filosofin är att textlämningarna vi studerar inte liknar ingående läsningar av verk inom en viss genre, utan framstår som ganska självsvåldiga tankeförsök om allt mellan himmel och jord. Kanske för att filosoferna aldrig rörde sig baklänges in i framtiden, som traditionsbärare med näsan i böcker, utan öppnade sig för allt i samtiden och försökte möta framtiden väl.
”Jag har tänkt” betyder inte ”Jag har gjort en läsning av”.
Det här var det tredje varierade inlägget på ett och samma tema – som jag nog är benägen att till viss del hålla med om – alltså att det förhåller sig så som du skriver gällande filosofin och filosoferande.
Dock! Frågan är: kan det då överhuvudtaget vara på något annat sätt än vad det är? De filosofiska tankarna, orden, försöken är ju (väl) alltid bundna till den kultur-historiska kontext vi nu råkar befinna oss i… vi har ett set med verktyg (klossar) som vi kan använda (sätta samman) på olika sätt.
Och vi kan ju (faktiskt) inte, likt Heidegger och andra dekonstruktivister, tråckla oss ur vår egen ”befintlighet” (i varje fall inte om vi önskar kommunicera med andra).
Så… på gott och på ont… om vi vill sträcka oss in i framtiden – måste vi nog ändå alltid förhålla oss rationellt till det som varit (alltså det som tidigare har nedpräntats/uttalats av andra).
Annars (alltså utan denna historisk förankring) kan ju tänkandet/filosofin lätt resultera i precis vad som helst! Typ tankar som uttrycks i termer av: ”Mellan varat och icke-varat vilar oändlighetens strävan efter existens” eller ”Den gudomliga försynen transcenderar varje fysiskt motstånd”! Dvs. En rad obegripligheter som endast äger mening och rationalitet inom ett avgränsat område/metafysik.
Tack för övrigt för att du denna morgon gav mig anledning att böra filosofera/tänka igen efter sommarens alla hedonistiska excesser 😉
Förlåt om jag blev tjatig! Jag menar naturligtvis inte att filosoferna aldrig läste varandra eller lärde av och reagerade på vad de läste. Jag har bara detta intryck att filosofin hamnat i knät på oss som en litteratur att läsa, kommentera och förvalta. Lite som om man trodde att ”kompositörerna” inskränktes till en liten skara erkända kompositörer som kännarna korar och studerar. Jag vill säga: du är filosof om du filosoferar, liksom du är kompositör om du komponerar. Det klart att filosofer och kompositörer studerar och reagerar på föregångarna, men som filosoferande och komponerande personer (som tar intryck även av mycket annat i livet). Låt inte konnässörsandan ta över, för den tvingar dig att studera de stora kompositörerna om du inte redan är en av dem, och de är oftast döda. Det blir inte mycket musik av den inställningen!
Nej inte alls tjatig – bara konsekvent och väldigt ihärdig:-) Skämt åsido – jag håller för övrigt helt med dig i vad du säger.
I do see the possibility that there is more than one way how to be motivated for the development of new philosophical ideas. One way is certainly that one, while reading some earlier philosopher’s production, comes across some obvious mistake and gets angry enough to go to the trouble of developing possibly better ideas (and also to the trouble of getting them accepted by others). But there is also (at least) the other possibility that one is simply reasonably familiar with the general level of scientific (or otherwise general) knowledge of one’s time and gets the feeling that whatever one knows about philosophy is simply not adequate any more. I have experienced this in the context of discussions about animal consciousness (denied by some) and animal rights (denied by still more). And a still more obvious example is the discussion about machine consciousness: those who deny it will often refer to the famous ”Chinese Room Problem”, while a closer look at this piece of reasoning reveals that it is based on an outdated idea about the functioning and the possibilities of computers. As a consequence, I do meanwhile think that we have conscious machines since a number of decades and just failed to notice the fact. I even put the idea to paper, it also brought me very friendly comments from, among others, the late Francis Crick, but that was not enough for the publishers (one of them a theologian!!!). Well, we are familiar with the tendency of very many philosophers to want to limit the discussions to philosophy in a more narrow sense …
Tack för kommentar. Du har rätt att det finns mer än ett sätt att motiveras att filosofera, bra påpekande! Det är vansinnigt frestande att tänka sig att allt är EN enda och mycket särskild sak.
För en sådan som jag, inte skolad filosof utan ingenjör, var det mycket befriande med ditt ”ihärdiga” budskap att jag är filosof om jag filosoferar. Det gav mig mod att skriva på nästa artikel i min avhandling i etik.
Det var verkligen roligt att höra, go for it!
Jag har lagt blicken på en del av det du skrivit. Blicken kom dock i kläm och gjorde illa sig. Skall man blåsa på det värkande stället, eller badda med kallt vatten?
Som autodidaktisk amatör har jag grubblat ganska mycket över de filosofier från gränsen till förhistorien, som utan kunskap om optik, ljusvågor och fotoner förklarade vad blicken är. Man ansåg sig veta både hur den ser ut och hur den låter.
Är du nyfiken, kan du läsa mitt första inlägg om detta. https://christerbroden.wordpress.com/2013/11/20/197/
Jag tror inte du hittar det någon annanstans. Jag fick fram det genom att ständigt ställa en fråga. ”Vilken tankevärld kan göra denna forntida text/bild logisk, begriplig och skapad av en intelligent person?”
Texterna/bilderna finns överallt, men i lärda verk stämplade: ”Jag begriper inte. Alltså primitiva människors enkla och vidskepliga föreställningar, helt utan logik och förnuft. Inte meningsfullt att studera dem vidare.”
Spännande funderingar om blicken på din blogg! Även idag talar vi väl om blicken, och om seende, på sätt som kan FÖREFALLA primitivt och vidskepligt. När vi säger, ”Jag ser inte fågeln för trädet är i vägen”, så menar vi nog inte att trädet hindrar ljuset som reflekterats från fågeln att nå våra ögon (även om vi lärt oss att det är så). Trädet är i vägen för vår blick på fågeln.
Giftsnoken i faraos panna är bara en av bilderna av blicken. Samma idé ringlar fram över runstenarna. Blicken är fylld av runtecken, inhämtad information, ord, tankar och idéer. Än värre blir det då farao har två ”långhalsar” i pannan. Ormgudinnorna på Kreta och på Gotland har också två ormar. Keltiska gudar likaså.Det är därför det blivit många inlägg på min blogg.