Filosofer och deras föregångare

18 augusti, 2014

Filosofin ses ofta som en tradition där varje betydande filosof studerade sina föregångare, fann det tidigare arbetet bristfälligt i olika avseenden, och gav sig i kast med att rätta till det. Aristoteles korrigerade Platon, Descartes korrigerade skolastikerna och Heidegger korrigerade hela tänkandets historia sedan försokratikerna.

Filosofin framstår i denna bild som en enda lång kräftgång in i framtiden, driven av närläsning av föregångarna. Ser du dem framför dig? Raddan av tänkare som marscherar baklänges genom historien, med näsan i föregångarnas verk?

En sådan bild är begriplig i en tid då filosofin äts upp av studiet av den. Vi är tankeantikvarier som rekonstruerar filosofin genom spåren den lämnat efter sig i våra bokhyllor. Vi föreställer oss alltså att filosoferna framförallt var goda läsare av filosofisk litteratur. Kritiska traditionsbärare med exceptionell närläsningsförmåga, som gjorde det möjligt för dem att identifiera de svaga punkterna i föregångarnas texter och föra traditionen vidare.

Paradoxen med denna syn på filosofin är att textlämningarna vi studerar inte liknar ingående läsningar av verk inom en viss genre, utan framstår som ganska självsvåldiga tankeförsök om allt mellan himmel och jord. Kanske för att filosoferna aldrig rörde sig baklänges in i framtiden, som traditionsbärare med näsan i böcker, utan öppnade sig för allt i samtiden och försökte möta framtiden väl.

”Jag har tänkt” betyder inte ”Jag har gjort en läsning av”.

Pär Segerdahl

Vi finns där frågorna uppstår : www.etikbloggen.crb.uu.se


Filosofivetande drar inte nya sätt att tänka

4 augusti, 2014

”Filosofi” bedrivs främst som studium av filosofiska författare och texter, och som produktion av kommentarer till filosofiska idéer och begrepp. Verksamheten är intressant och viktig, men ett problem som jag betonade i mitt förra inlägg är en tendens att identifiera filosofiskt tänkande med studiet och kommenterandet. Vagnen spänns framför hästen.

Jag vill exemplifiera tre konsekvenser av en sådan arbetsordning.

En första konsekvens är ett tabu inom ”filosofin” mot att tänka fritt och självständigt, som de kanoniserade filosoferna i det förflutna, som legitimerar studiet av filosofi, en gång gjorde. Bara ”stora” filosofer, vars namn finns som uppslagsord i filosofiska uppslagsverk, kan ursäktas för att de tänkte fritt och självständigt, och utan korrekt citatteknik.

En relaterad konsekvens är ett intryck av arrogans när filosofi bedrivs som en gång i tiden. Eftersom bara stora och redan kanoniserade filosofer har tillåtelse att verkligen filosofera, kommer de som envist försöker tänka att se ut som pretentiösa satar som redan tror sig ha ett namn i filosofihistorien eller, ännu fräckare, gör anspråk på att studeras!

En tredje konsekvens är att studiet och kommenterandet, om det spänns framför filosoferandet, tar kraften ur nya sätt att tänka. Nya sätt att tänka är menade att tas upp och användas, eller utmana människor att tänka bättre, självständigare och friare. Studier av originella sätt att tänka är viktiga. Men om studierna utvecklas som om de tillrättalade det verkliga filosofiska innehållet i tankarna, kommer tankarna att reduceras till bara ännu en anledning att utveckla studiet av filosofin… men som om man lät tankarna dra genom att inlemma dem i ”filosofins historia”.

Du behöver inte vara ”stor”, kanoniserad eller död för att tänka. Det är tur det, eftersom tänkande behövs just nu, mitt i livet. Det verkar bara väsentligen hemlöst, eller hemma varhelst det är.

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: