Man kan inte säga, ”Jag är världens blygsammaste människa”, utan att visa sig högmodig. Man kan inte protestera, ”Hur vågar ni kalla mig arrogant? Jag som hela livet tjänat individer som inte ens når mig till knäna!”, utan att återigen visa sig arrogant.
Eller lyssna på det här: ”Inget är säkert; här är beviset”.
Anti- och post-rörelser – antimetafysik, posthumanism etc. – har liknande svårigheter att undvika komisk självmotsägelse. Det är svårt att tillbakavisa metafysikens storvulna anspråk på att beskriva världsordningen, utan att försöka beskriva en världsordning som inte låter sig beskrivas.
Retoriskt skickliga antimetafysiker tävlar om att kläcka de mest lysande språkliga nybildningarna för att avtäcka världens undflyende väsenskärna… en nomadisk värld av kvasi-objekt, hybridisering och gränsöverskridanden.
”Hur vågar ni kalla mig pretentiös metafysiker? Jag som vet allt om världens oförklarlighet!”
(Inledningen inspirerad av Ernesto Sabatos roman Tunneln.)
Senaste kommentarer