När jag läser filosofer slås jag av att somliga kan vara riktigt roliga. De har humor och jag skrattar med dem. Andra är snarare komiska i sitt krävande allvar; svåra att inte hitta på skämt om.
Humor är inte det första man förknippar filosofi med. Knappast någon läser filosofi för att få sig ett gott skratt, inte heller jag. Men när man väl filosoferar ligger skämtet förvånansvärt ofta nära.
Skämtet sätter då ofta fingret på den riktigt ömma punkten.
Filosofin kommer med extrema krav. Krav på absolut visshet, krav på fullständig allmängiltighet: krav på att ha funnit en utgångspunkt som är så ursprunglig att den inte ens hör det vanliga livet till, utan ”föregår” allt knytande av skorna och andra trivialiteter som folk sysslar med utan att reflektera.
Behovet att skämta uppstår under trycket av dessa krav.
Kontrasten mellan kraven och livet som man ändå lever blir komisk. Antingen håller man då ännu hårdare fast vid kraven och blir en komisk tänkare. Eller så blir man en humoristisk tänkare som skämtar under trycket av kraven – för att bli mänsklig igen.
Derrida drog i den andan följande vits om den absoluta utgångspunkt som Descartes menade sig finna i sitt cogito ergo sum (”jag tänker alltså är jag”):
- ”Jag andas alltså är jag” ger i sig ingen visshet. Däremot är ”jag tänker att jag andas” alltid säkert och otvivelaktigt, även om jag misstar mig. Och därför jag härleda ”alltså är jag” från ”jag tänker att jag andas”.
”Även om jag misstar mig”: även om jag är död! Derridas skämt öppnar upp för att betvivla Descartes krav på visshet. En absolut visshet om mitt mänskliga väsen som är förenlig med att jag inte längre lever – hur kan det vara ”vad jag är”!?
Wittgenstein sa att han kunde tänka sig ett seriöst och bra filosofiskt arbete som enbart bestod av skämt. Jag kunde tänka mig att det arbetet började med Derridas skämt.
Behovet att tänka kan vara ett behov att skämta.
”Filosofin kommer med extrema krav … absolut visshet m.m…”
Äldsta filosofin utgick väl från Kaos? Ur eller i det skapades Kosmos såsom ett ägg enligt myten. Kaos är oberäkneligt och ovetbart: Absolut ovisshet och total avsaknad av allmängiltighet. Så ursprungligt, att det inte ens är en utgångspunkt. Punkter hör till geometrin (matematiken), som beskriver Kosmos.
Kaos hette Nun i Egypten. Beskrevs som urtillståndet. Odefinierbart. Sades ibland vara en gud, men dyrkades inte. Naturligtvis: Ordnung muss sein in Religion! Nun identifierades med himmelshavet, och kallades sötvattensgud, ty han trillade ned som regn genom det läckande himlavalvet.
Som paradisflod klöv sig det formlösa vattnet i fyra grenar, som enligt Första Mosebok rann både i Afrika och Asien! En del säger, att det delta den nedfallande guden ställde till med försvann pga geologiska förändringar efter Adams tid för 6000 år sedan. Ingen tro på ett himmelskt paradis alltså!
Men det är alltså en gud, som det inte är någon ordning på, vare sig med determinism eller predestination. Det kallas fri vilja, något som kyrkofadern Augustinus m.fl. inte ville tro på. ”Gud spelar inte tärning”, som Albert sade.
Nun nämns ca 30 ggr i GT som far till Josua. Josua betyder ”Gud frälser” och är ett hebreiskt namn, som översätts till det grekiska namnet Jesus, då man skriver nytestamentliga skrifter på grekiska. I muslimsk myt är han en fisk, som de troende äter i paradiset. Äta en gud! Barbariska kannibaler!
”Jag andas, alltså är jag” ger i sig ingen visshet.
Handlingen (att andas) ger ingen visshet. Men tänkandet är alltid säkert och otvivelaktigt. Intressant! Tankens verklighet är överordnad handlingens? Kanske det. Materiens verklighet då? Hur är det med den? Tvivelaktig? Är det idévärldens supremati filosofen Derrida hävdar?
”Även om jag misstar mig: Även om jag är död.”
Om tillvaron är en illusion, så andas jag givetvis inte. Det finns ju ingen kropp! Men idévärlden finns uppenbarligen, och där lever vi med våra misstag.
Tack för intressanta kommentarer och utblickar! Angående Derrida så tror jag att han ironiserar, men exakt vad han menar vet jag inte. Jag tolkar det i alla fall som att han påpekar ett slags komisk (och arrogant) ”livsglömska” i vissa former av tänkande.