Humoristiska och komiska tänkare

6 november, 2013

När jag läser filosofer slås jag av att somliga kan vara riktigt roliga. De har humor och jag skrattar med dem. Andra är snarare komiska i sitt krävande allvar; svåra att inte hitta på skämt om.

Humor är inte det första man förknippar filosofi med. Knappast någon läser filosofi för att få sig ett gott skratt, inte heller jag. Men när man väl filosoferar ligger skämtet förvånansvärt ofta nära.

Skämtet sätter då ofta fingret på den riktigt ömma punkten.

Filosofin kommer med extrema krav. Krav på absolut visshet, krav på fullständig allmängiltighet: krav på att ha funnit en utgångspunkt som är så ursprunglig att den inte ens hör det vanliga livet till, utan ”föregår” allt knytande av skorna och andra trivialiteter som folk sysslar med utan att reflektera.

Behovet att skämta uppstår under trycket av dessa krav.

Kontrasten mellan kraven och livet som man ändå lever blir komisk. Antingen håller man då ännu hårdare fast vid kraven och blir en komisk tänkare. Eller så blir man en humoristisk tänkare som skämtar under trycket av kraven – för att bli mänsklig igen.

Derrida drog i den andan följande vits om den absoluta utgångspunkt som Descartes menade sig finna i sitt cogito ergo sum (”jag tänker alltså är jag”):

  • ”Jag andas alltså är jag” ger i sig ingen visshet. Däremot är ”jag tänker att jag andas” alltid säkert och otvivelaktigt, även om jag misstar mig. Och därför jag härleda ”alltså är jag” från ”jag tänker att jag andas”.

”Även om jag misstar mig”: även om jag är död! Derridas skämt öppnar upp för att betvivla Descartes krav på visshet. En absolut visshet om mitt mänskliga väsen som är förenlig med att jag inte längre lever – hur kan det vara ”vad jag är”!?

Wittgenstein sa att han kunde tänka sig ett seriöst och bra filosofiskt arbete som enbart bestod av skämt. Jag kunde tänka mig att det arbetet började med Derridas skämt.

Behovet att tänka kan vara ett behov att skämta.

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen


%d bloggare gillar detta: