Vetenskaplig forskning når ut i samhället i en prestigefull retorik:
- ”Det är inte bara något som vi tror, det är ett vetenskapligt faktum”
- ”Många tror att akupunktur påverkar de inre organen, men det saknas vetenskaplig evidens”
- ”Läkare behandlar traditionellt stroke-patienter genom att…, men en ny studie från Uppsala universitet visar att…”
I denna form tar beslutsfattare del av evidensen. Sedan planeras skola, sjukvård och klimatåtgärder. Ett modernt samhälle låter senaste forskningen avgöra sanningen, och bygger på vetenskaplig grund.
Detta är viktigt och legitimt… Men ibland får retoriken eget liv.
Retoriken har stort sensationsvärde. Media nappar; ibland alltför snabbt, som i denna kuriösa vetenskapsnyhet:
- ”Det finns studier som säger att vi tänker runt 50 000 tankar om dagen”
Hur räknar man tankar? När slutar en tanke och när börjar nästa?
Retoriken ger intellektuell tyngd; ibland alltför lättvindligt. Med hjälp av PowerPoint kan snabbpratande åsiktsbildare trycka fram evidens i exakt rätt ögonblick, så att varje påstående omedelbart får sin vetenskapliga grund.
Jag minns en lysande PowerPoint-presentation av en framstående kognitionsforskare från Harvard. I början hade jag några kritiska frågor. Men efter en timme av tätt packade diagram och videoklipp med experiment, var jag stum. Han briljerade i den empiriska evidensens intellektuella retorik.
Förra året befanns han skyldig till forskningsfusk: han hade fabricerat sina data!
Retoriken tillfredsställer ett allmänt krav i språket: att ha grund för sina påståenden. ”Varför tror du det?” – ”Det finns ny empirisk evidens.” Det är ett kraftfullt svar.
Om forskare pressas att publicera positiva resultat, eller har en agenda, så frestas även den bäste att låta retorikens krav styra forskningen. Man fabricerar den evidens som man behöver för att producera sensationella rubriker och bländande PowerPoint-presentationer.
Detta är problemet: Samtidigt som den empiriska evidensens retorik uttrycker den legitima ställning som forskning har i ett modern samhälle, så riskerar retoriken att urholka den kritiska vetenskapliga anda som legitimerar ställningen. Nämligen när retoriken får sitt eget intellektuella liv, driven av sin egen prestige.
Och hur är det med utvärderingarna som duggar allt tätare på universiteten? Ger de evidens för beslutsfattande, eller är de fabricerade för att tillfredsställa beslutsfattandets retoriska evidensbehov?
Har retoriken, som det sägs i en SvD-streckare, smugit sig in bakvägen och gjort oss moraliskt förvirrade?
”Moraliskt förvirrade” is perhaps not the biggest problem here. Rather, I should stress the difference between what I call ”monkey think” (based on my experience that monkeys will pay really very much attention to the doings of their co-monkeys – which in humans will result in a way of opinion making which just pays attention to authorities, general hearsay, political correctness) and, on the other hand, ”rat think” (from my impressions about rats who will base their decisions very much on OWN impressions and experiences – which in humans would correspond to a way of opinion making which is based on remembered reliable facts plus a closer look at freshly presented reasons). Grand rhetorics which mentions ”recent evidence” without presenting it in at least some detail to the scrutiny of rat thinkers is just food for monkey think but will leave rat thinkers only ”preliminarily convinced”. And where morality comes into this is simply rather difficult to see (should one accuse the monkey thinkers of ”lazyness” in their opinion making?).
Tack, med att känna sig moraliskt förvirrad menade jag i just detta fall oklarhet över ens egen situation, paralyserande oklarhet över målet och meningen med ens arbete. Utvärderingar och ekonomistyrning kan orsaka sådan moralisk förvirring. Ta sjukvården som exempel. En ekonomistyrd sjuksköterska kan undra: Varför tar jag hand om denna patient? För patientens bästa, eller för vår avdelnings ekonomiska bästa? Styrmekanismen avleder uppmärksamheten från arbetet, som töms på mening.