Jag hörde ett förbryllande föredrag av en framstående amerikansk sociolog. Föredraget handlade om den humanistiska bildningens betydelse. Vad som förbryllade var den gigantiska betydelse som denna bildning tillmättes.
Det talades nämligen som om först humanistisk bildning danade oss till människor: äkta människor. Jag trodde ju att redan barnen var människor. Men det är de tydligen inte. De är bara förstadier till det mänskliga. Först den rätta bildningen föder den egentliga människan (vilken arbetsmarknadsanpassad högskoleutbildning som helst duger inte).
Uppenbarligen förknippas människan här med ett bildningsideal; med strävanden som ska ta människan utöver de gåvor som naturen skänkt oss, och bortom de konventioner som samhället lärt oss. Och som förpassar de flesta av oss till ett förmänskligt stadium.
Jag har hört lika förbryllande evolutionspsykologiska föredrag om människans ideala strävanden; föredrag om religiositet och moral. Vad som förbryllar här är hur dessa ideala strävanden försvinner som inget annat än emotionella böjelser som naturen skänkt vår art och dess förstadier för tiotusentals, ja miljontals år sedan.
Jag trodde ju att saker och ting stod på spel här och nu, att våra ansträngningar och beslut gjorde en avgörande skillnad. Men så är det tydligen inte. I grund och botten upprepas samma gamla psykologiska manuskript för arten människa.
Här förknippas människan med en nedärvd emotionell apparat som bara mal.
Så vilken människa är vi? Bägge människorna samtidigt: ideal och naturlig i god tvärvetenskaplig samförståndsanda? Kan det förbryllande i de humanistiska och evolutionära föredragen om människans väsen upphävas genom korsbefruktning?
Jag tror snarare att vi behöver en friare överblick över drivkrafterna i dessa prestigefulla försök att fånga människan: hon som efter Guds borttynande tycks ha blivit högstatusvillebrådet för söndagshögtidliga föredrag och tevedokumentärer.
Vi ville förstå människan, men snärjde in oss i intellektuell lokalpatriotism. Ja, ville vi egentligen förstå, eller snarare imponera med den mest åtrådda jakttrofén, vilket berättar en annan, mer svidande historia om oss?
Well, yes, den humanistiska bildningen … . Being German, I still have impressions about what there was called the ”humanist gymnasium”, where the languages taught were Latin and Ancient Greek (presumably in hope of infecting the pupils with those values and attitudes which were considered virtues in Ancient Rome). And I have the suspicion that the first genocide of the 20th century (committed in what is now Namibia on the Herero nation by German military) may well have been just the result of such a humanist education: the German commander did not accept the surrender of Hereros who came in from the desert but sent them back (perhaps with the idea that they should ”help” the still fighting Hereros to eat up their supplies). The outcome was masses of Hereros who died of thirst in the desert. And the German commander will presumably have reasoned that he was just doing as Julius Cesar had done during the siege of Alesia – and to do as Julius Cesar has done cannot be wrong, can it? This about what was considered ”classical, humanist education” in Germany (my assumptions about the reasoning of that German commander being based on experiences with products of that education).
Of course there are various types of ideas around what ”Humanism” might be, but it seems to me that they are ALL solidly based on a tradition which is hostile to the natural sciences (cf. C. P. Snow and his ”two cultures”), and that they are easily pretty elitarian, somehow proud to be ”closer to the venerable ideas of those great names of old” (such as, e.g., Julius Cesar, but also any other name which happens to be famous).
And being myself a biologist, I rather believe that the way to become a pleasant and civilized person (within the limits of innate temperament and behaviour patters) goes via something like imprinting: once children (up to puberty) accept some adults as authorities, then the ideas and values which these adults express by their SPONTANEOUS reactions and comments will be taken as ”truths” (these truths together being a culture – or, if in conflict with the culture of the majority, a neurosis). This means of course, that a respected teacher can indeed infect his pupils even with the ideas and values of Ancient Rome, and that in a sufficiently authoritarian society these ideas will (in the upper class) be considered as a sign of ”a good education” (i.e. the prejudices of the upper class are confirmed and continued). But if one wants a type of humanism which is acceptable to ALL of society, the ideas of Ancient Rome (as, and as far, put to paper by the then upper class) will not be sufficient.
Tack, jag kände inte till denna historia!
Ja precis, själv hade jag levt nästan ett halvt liv utan att för en sekund misstro betydelsen av bildning. Att det var i och med denna, vi just, precis som du skriver, blev till människor.
Med resultat av att jag då följdriktigt också började se ned på dem som inte hade någon bildning (för de var ju då inte riktigt fullgångna).
När jag då upptäckte vart det hela barkade hän, begav jag mig in i en skeptisk själv- och bildningskritisk process för att se vad det egentligen handlade om.
Detta var värdefullt – och jag blev därefter också tvungen att, om än inte revidera så ändå, justera stora delar av min bildningssyn, ja även, verklighetssyn (vilket inte alltid är så lätt).
Jag skrev om denna kritiska undersökning i ett lite längre inlägg för närmare ett år sedan under titeln: Bildning – vari består egentligen själva värdet?
http://maxkern.com/debatt/bildning-var-i-ligger-egentligen-sjalva-vardet/
Tack, jag hade missat ditt inlägg om bildning. Ja, det är plågsamt att konfronteras med detta, att den bildning eller eftertänksamhet som vi tycker är livsnödvändig – klarar sig världen och de flesta utmärkt utan! Eller, när man säger det, så inser man ju hur självupptagen man är, som Don Quijote eller Emma Bovary som förläst sig på en litteratur som blir centrum för allt. Ändå fortsätter vi att rannsaka och tänka om, för att exempelvis ta oss ur denna bildningsbubbla och tänkarcentrism… för att återigen befria en Dulcinea? (Hur bildad var jag inte nu, med dessa litterära referenser!?)
😉