Människans väsen, del II!

29 juli, 2013

Jag hörde ett förbryllande föredrag av en framstående amerikansk sociol­­og. Föredraget handlade om den humanistiska bildningens betydelse. Vad som förbryllade var den gigantiska betydelse som denna bildning tillmättes.

Det talades nämligen som om först humanistisk bildning danade oss till människor: äkta människor. Jag trodde ju att redan barnen var människor. Men det är de tydligen inte. De är bara förstadier till det mänskliga. Först den rätta bildningen föder den egentliga människan (vilken arbetsmarknadsanpassad högskoleutbildning som helst duger inte).

Uppenbarligen förknippas människan här med ett bildningsideal; med strävanden som ska ta människan utöver de gåvor som naturen skänkt oss, och bortom de konventioner som samhället lärt oss. Och som förpassar de flesta av oss till ett förmänskligt stadium.

Jag har hört lika förbryllande evolutionspsykologiska föredrag om människans ideala strävanden; föredrag om religiositet och moral. Vad som förbryllar här är hur dessa ideala strävanden försvinner som inget annat än emotionella böjelser som naturen skänkt vår art och dess förstadier för tiotusentals, ja miljontals år sedan.

Jag trodde ju att saker och ting stod på spel här och nu, att våra ansträngningar och beslut gjorde en avgörande skillnad. Men så är det tydligen inte. I grund och botten upprepas samma gamla psykologiska manuskript för arten människa.

Här förknippas människan med en nedärvd emotionell apparat som bara mal.

Så vilken människa är vi? Bägge människorna samtidigt: ideal och naturlig i god tvärvetenskaplig samförståndsanda? Kan det förbryllande i de humanistiska och evolutionära föredragen om människans väsen upphävas genom korsbefruktning?

Jag tror snarare att vi behöver en friare överblick över drivkrafterna i dessa prestigefulla försök att fånga människan: hon som efter Guds borttynande tycks ha blivit högstatusvillebrådet för söndagshögtidliga föredrag och tevedokumentärer.

Vi ville förstå människan, men snärjde in oss i intellektuell lokalpatriotism. Ja, ville vi egentligen förstå, eller snarare imponera med den mest åtrådda jakttrofén, vilket berättar en annan, mer svidande historia om oss?

Pär Segerdahl

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Människa på två sätt

16 juli, 2013

Kära bloggläsare, jag hoppas att ni har en avkopplande sommar! Har ni märkt att när vi kopplar av, så dagdrömmer vi mer? Jag älskar det tillståndet.

Läser vi böcker, så förlorar vi oss mer i dem under sommaren. Boken i hängmattan är något annat än boken på nattygsbordet… bredvid väckarklockan. Friheten från sysslor väcker andra skeenden inombords, som bubblar upp och syresätter oss, och allt omkring oss. Det är som om sommaren öppnade ett annat sätt att vara till. Lite som om vi blev barn på nytt.

Det brukar kallas ”att ladda batterierna”. Men i det ligger väl tanken att den egentliga människan är strängt sysselsatt och schemalagd?

De senaste veckorna har jag dagdrömt med en filosof: Martin Heidegger. Nej, jag ska inte jaga bort lättjan med utläggningar av svåra texter. Det kan jag för övrigt inte.

Detta är alltså rent dagdrömmeri, där Heidegger antar gestalten av sommarmänniskans filosof. För även hos honom finns två sätt att vara människa. Även hos honom är det ena sättet egentligt; det andra oegentligt.

Det är bara tvärtom. Sommarmänniskan, som öppnas i sysslolöshet, är den egentliga människan. Medan den strängt sysselsatta, som tar världen hon är schemalagd i för given, är den oegentliga människan. Vilket stöd för sommaren!

Heideggers egentliga människa är väsentlig för världen. Världen öppnas egentligen först genom sommarmänniskan. Som ett skeende i solgasset, där världen märkligt nog behöver människan: för att vara så där nyfött närvarande som bara då. Även världen är då som ett barn: sommarmänniskans tvilling.

Plötsligt syns en öppen horisont, inte bara uppgiften på bordet.

Men man kan dagdrömma även kritiskt. Jag tror nämligen att den tyske filosofen så att säga överdrev sommaren som den egentliga årstiden. Får jag säga det mitt i sommaren? Människan kan vara både lättjefullt öppen och frenetiskt inrutad: ingetdera är mer egentligt.

Även sommarmänniskan har ”batterier som behöver laddas”. De laddas av alla intryck, av all schemalagd verksamhet som hopar sig till en ogenomskinlig sörja… som vi till slut måste dra oss tillbaka ifrån och besinna oss på: betänka på det där somrigt öppna sättet.

Tänkaren är utan tvekan sommarmänniska. Men trots att vi behöver mer öppet tänkande bortom all inrutad verksamhet – mer fritt tänkande! – så är årstidsväxlingen nödvändig även för att tänkandet ska ha betydelse.

Tänkaren är inte den egentliga människan, men kanske är hon alltmer dold i snö?

(Intresserad av hur man hoppar över sin egen skugga? Läs The Ethics Blog.)

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen


%d bloggare gillar detta: