Friedrich Nietzsche skrev något märkligt om moralforskare. Han skrev att de saknade sinne för moralen som problem. Vad kan han ha menat?

Han tycks ha syftat på något som sker redan innan vi börjar forska om moral. Nämligen att vi antar att vi redan från början vet vad moralen kräver, åtminstone i grova drag. Uppgiften blir enbart att finna grunden för denna bekanta moral.

Moralen antas alltså vara given. Den känner varje sund människa av sig själv, eller hur!

Från början vet moralforskaren alltså att det är moraliskt att göra A och omoraliskt att göra B. Frågan är bara varför det ena är moraliskt och det andra omoraliskt.

Förr har främst filosofer och teologer spunnit svaret på denna (som det verkar) våghalsiga fråga om moralens yttersta grund. Idag föreslås även evolutionära förklaringar, som i apforskaren Frans de Waals böcker om omtänksamma apor, som får oss att reagera: ”Oh, titta de bryr sig om varandra, precis som vi!” Han låter ana att moralen i grunden är biologiskt spunnen.

Hur kan Nietzsche mena att försöken att finna den yttersta grunden för moralen är naiva för moralen som problem? Är det inte just filosoferna, teologerna och evolutionspsykologerna som formulerar moralen som problem? Vanligt folk går ju inte omkring och grunnar på varför det är moraliskt att sätta sig in i andras situation, och omoraliskt att vara självisk.

Men vi lever inte i ett lallande paradis av samsyn! Det finns skilda former av moralisk känslighet (och okänslighet) och vi ändrar oss inte så sällan själva. Vi blir oense och betraktar rentav varandras uppfattningar som absurda.

Mot bakgrund av denna variation, föränderlighet och konfliktfylldhet framstår frågan ”Varför är det moraliskt att göra A och omoraliskt att göra B?” – som om moralen vore given – snarast som ett försök att tillverka bronsstatyer av någons käpphästar.

Detta är naiviteten som Nietzsche talade om: moralisk hemmablindhet.

Man kan tycka vad man vill om Nietzsches egen uppgörelse med samtida moral, men jag tror att han hjälper oss att identifiera moralen som filosofiskt problem på ett skarpare sätt än när vi ger efter för den mänskliga tendensen till hemmablindhet, som är extra stark när det handlar om något så känsligt som de moraliska frågorna.

Hemmablindheten gör att vi förbiser att moral inte bara är stabilitet och säkerhet, utan även är förändring och osäkerhet. Att förstå dynamiken mellan dessa bägge sidor av moralen, tror jag är det filosofiska problemet.

Pär Segerdahl

I dialog med filosofer : www.etikbloggen.crb.uu.se