Humaniora, politik och samhällsnytta

31 juli, 2012

Har vi någon glädje av humaniora? Bidrar humanistisk forskning till exportnettot? Hjälper den oss att leva längre och friskare?

DN-debatt skrev häromdagen tre företrädare för Stockholms universitet om tendensen i dagens utbildnings- och forskningspolitik, att prioritera medicin och teknik framför humaniora och samhällsvetenskap.

Nog har de rätt. Så snart ordet ”forskningssatsning” används av politiker, visar det sig snart att de tänker på något annat än forskning om språk, historia, filosofi, medier, juridik eller antropologi. Politiker talar helst om forskning som stärker svensk ekonomi och ökar vår välfärd.

De tre DN-debattörerna är lite tvehågsna i argumentationen. Å ena sidan tycks de säga att humaniora är viktig på ett annat sätt än genom att lydigt göra samhällsnytta. Humaniora gör något större och bredare: den bidrar till vår ”mänskliga självförståelse”. Å andra sidan tycks de säga att politikerna förbisett den samhällsnytta humaniora faktiskt gör.

Återigen har de rätt. Inte minst politiken fordrar ingående kunskap och reflektion om mänskliga förhållanden. Politiker har ständigt akut behov av stöd från humanister och samhällsvetare när de utformar politiken, och efterfrågar det också. Politiker läser och bildar sig betydligt mer än de flesta är medvetna om.

Politiker, om några, känner alltså humanioras betydelse in på bara skinnet. Och eftersom politik måste ha förankring bland människor i allmänhet, räcker det inte att bara politiker läser och reflekterar. Varför syns då inte humanioras betydelse tydligare i forsknings- och utbildningspolitiken?

Är politiker omedvetna om hur de stryper näringstillförseln till grenen de själva sitter på?

Jag är inte säker på svaret, men tror att det har att göra med tvehågsenheten i DN-artikeln. Humaniora är viktig på ett sätt som inte så lätt uttrycks i den nyttoretorik som debattörerna till sist tvingas ge efter för.

Vår fråga i detta inlägg tjänar som exempel. Vi har stött på ett humanistiskt problem. Politiken behöver humaniora och samhällsvetenskap; det vet varje ansvarsfull politiker av egen erfarenhet. Men behovet är svårt att uttrycka i de nyttotermer som politiken själv är hänvisad till, när satsningar försvaras offentligt.

Samma politiker som känner humanioras akuta betydelse in på bara skinnet, tvingas behandla humaniora som en tärande småsak när de planerar satsningar och omfördelningar av medel.

– Hur har humaniora hamnat i denna märkliga retorikskugga? Hur fungerar offentlig retorik? Fungerade den annorlunda förr? Varifrån kommer begreppet ”nytta”? Kan begreppet ändras? Vad är politik? Vilken roll spelar forskning och utbildning i ett modernt samhälle?

Frågorna är typiskt humanistiska. De har en paradoxal, självspeglande karaktär. Frågorna ställer sig i vägen för oss. De hindrar oss att närma oss framtiden på ett klokt sätt. Vi förstår inte vårt läge. Vi förstår inte oss själva. Vi vet inte hur vi ska gå vidare. Vi behöver tänka, forska, och tänka igen.

Även om humanistiska frågor inte alltid bidrar till exportnettot eller ökar välfärden, så är de brännande samtids- och framtidsfrågor. Det vet varje politiker som bävar inför sitt ansvar.

Men om humaniora presenterar sig i nyttoretorisk strålglans – en tendens i DN-artikeln – är risken att den urholkar sin egentliga betydelse, som inte så lätt låter sig sägas.

Pär Segerdahl

Vi tolkar framtiden - etikbloggen


Registerskräck och demensvård

26 juli, 2012

Jag läste en gammal svensk seriestripp, som jag minns så här. Ett postkontor har öppnat inne på huvudorten. En bonddräng kommer in och frågar:

  • – Har det kommit brev till mig?
  • – Vad heter du då?
  • – Karl Jonsson.

Posttjänstemannen tittar efter: Nej, inga brev till Karl Jonsson. Drängen vänder på klacken. Men just som han sveper ut genom dörren, så vänder han sig om och ropar:

  • – Ha, där lurade jag er allt! För är det någon som inte heter Karl Jonsson, så är det allt jag det.

Det var en slug dräng, som skyddade sin integritet från storebrorsamhället. Eller var han bara okunnig om sammanhanget och att postkontoret inte vill övervaka honom i något dunkelt syfte?

Den säkert hundra år gamla seriestrippen sätter fingret på en aktuell svårighet: Integritetsfrågor är inte bara viktiga. De är även så känsliga för oss, att vi lätt blir irrationella om dem.

Denna dubbelhet gör integritetsfrågor svåra att hantera klokt. För å ena sidan finns verkliga hot som måste tas på allvar. Å andra sidan är det ett område där vi lätt hallucinerar hot, som om vi led av en motsvarighet till bacillskräcken.

Tänk på det, nästa gång du överväger att utesluta de fyra sista siffrorna i ditt personnummer: Är du klok och förståndig, eller liknar du ”Karl Jonsson”? – Det är inte alltid lätt att säga!

Modern sjukvård och klinisk forskning bygger på att patienter registreras. Blir du sjuk men lider av registerskräck – stanna hemma, eller uppge namnet ”Karl Jonsson” och ljug om symtomen!

Datainspektionen beslöt nyligen att granska ett register över dementa. Registrets syfte är att möjliggöra forskning som kan förbättra vården av denna patientgrupp. Men eftersom dementa saknar beslutskompetens och inte kan ge informerat samtycke till registreringen, misstänker Datainspektionen att det så kallade SveDem-registret är olagligt.

Om registreringen är brottslig, så blir det svårt att på laglig väg förbättra vården av demenssjuka. Modern sjukvård bygger som sagt på forskning som bygger på registrering av patientdata.

I en artikel på DN debatt protesterar tre forskare att Datainspektionen riskerar att göra de demenssjuka en björntjänst, genom att inte väga in nyttan som registret är menat att göra för denna patientgrupp. En sådan avvägning gör däremot Etikprövningsnämnden, som godkänt demensregistret.

Redan dagen efter svarar DN:s egen ledarsida att vi bör vara tacksamma för att Datainspektionen skyddar oss från forskarnas notoriska klåfingrighet.

– Jag frågar: Borde demenssjuka snarare skyddas från en registerskräck som ibland drivs som politisk linje som vet lika lite om forskning och sjukvård som en och annan bonddräng om postverket?

Pär Segerdahl

Vi bevakar debatten : www.etikbloggen.crb.uu.se


Att arbeta med sitt betraktelsesätt

19 juli, 2012

De senaste två blogginläggen, om moralisk övertygelse och om moralens grund, slutade i ett fyrverkeri av frågor. Nu är det dags att besinna sig!

Här är vad vi kom fram till:

  1. Övertygelse och skäl är på samma nivå.
  2. Övertygelse och skäl tillhör samma betraktelsesätt.

Detta förbryllar, för vi tycks innestängda i våra perspektiv. Hur kan vi ens tro oss ha rätt syn på saken, om vårt betraktelsesätt inte grundas i något verkligt? Varifrån kommer övertygelsen, om argumenten bara uttrycker perspektivet vi redan är i?

Jag vill göra två kommentarer, som jag hoppas gör allt klarare (inte minst för mig själv):

  • (A)  Ett perspektiv är inte som en dröm. Ett perspektiv är ett betraktelsesätt på företeelser vi ser, hör och tar på. Perspektivet är genomskinligt för verklighet; inte en andra rangens drömverklighet.
  • (B)   Att argumentera är inte att passivt uttrycka sitt synsätt (inte som att tala i sömnen). Det är att arbeta med sitt betraktelsesätt på något verkligt; att ordna, väga och värdera den erfarenhet vi ser genom perspektivet. Detta arbete får motstånd från den verklighet som perspektivet släpper igenom.

Moraliska perspektiv är inte som mänskliga drömvärldar. De tillhör vår vakenhet, vårt arbete med att ordna erfarenheten och ge den form.

Protagoras är ökänd i filosofin för sin lära att ”människan är alla tings mått”. Denna lära har förbryllat, ungefär som punkterna (1) och (2) förbryllar oss.

Jag tror att Protagoras hade en poäng. För att poängen inte ska förbrylla, måste vi hålla i minnet att den människa som är alla tings mått varken går eller pratar i sömnen, utan vaket arbetar med sitt sätt att se på saker och ting.

Pär Segerdahl

I dialog med filosofer : www.etikbloggen.crb.uu.se


Mer om moralens grund

13 juli, 2012

Etikbloggen förra veckan startade jag ett fyrverkeri av frågor om våra moraliska övertygelsers grund.

Allt började med jag sa att argumenten för våra övertygelser är på samma nivå som övertygelsen. Övertygelse och skäl tillhör samma moral. Grunden måste, om den finns, vara hela betraktelsesättets grund; både övertygelsens och skälens grund.

Grunden framstår då som dunkel. Den måste vara både för-mänsklig och för-språklig, för den sammanfaller inte med skälen vi mänskligt kan uttala. Den föregår skälen, som moralens egentliga urgrund!

En och annan djuping i filosofihistorien har försökt rita fantombilder av denna avgrundslika grund, med idéer om ”Andens utveckling”, ”den blinda viljan”, ”varats historiska skick” etc. etc.

För mig är det filosofiska mystifikationer som inte löser problematiken. Jag vill hantera fyrverkeriet på ett annat sätt.

Jag håller fast vid att övertygelse och skäl är på samma nivå. Men jag tror vi går vilse när vi börjar svamla efter en mer ursprunglig grund bortom allt mänskligt.

Ett exempel:

I kommentarfältet undrar du över min övertygelse att Datainspektionen inte borde ha stoppat LifeGene. Jag svarar genom att ”ange skäl”. Frågan är: Hur fungerar mina skäl, om de är på samma nivå som övertygelsen?

Svaret jag vill pröva idag, är att skälen KLARGÖR mitt betraktelsesätt. Genom att visa upp det tydligare och mer i sin helhet. Skälen är pedagogiska snarare än grundvalsmässiga.

Mina argument är som en studieresa i mitt betraktelsesätt. De ger en mer fullständig bild av hur jag ser på biobanker.

Inom betraktelsesättet är det uppenbart, närmast en truism, att LifeGene inte borde ha stoppats. – Men vi lever ju inte i mitt betraktelsesätt. Vi lever i verkligheten.

Mina skäl vill inte bara förklara mitt perspektiv. De vill även övertyga om hur det är. Och du låter dig inte övertygas; du ser annorlunda på saken. Måste det inte finnas en grund – en verklighet – som vi kämpar om genom att argumentera och ge skäl?

Men om skälen tillhör betraktelsesättet, och är på samma nivå som övertygelsen – hur kan våra diskussioner någonsin göra anspråk på att sträcka sig till hur det verkligen är?

Fyrverkeriet av frågor är igång igen!

Pär Segerdahl

svåra frågor - Etikbloggen


Kan moralisk övertygelse hitta hem till sin grund?

5 juli, 2012

Jag blir inte kvitt frågan om den moraliska övertygelsens grund. Vi är helt säkra på vår sak: man får inte forska på mänskliga embryon… eller så får man göra det.

Varifrån kommer säkerheten i övertygelsen? Har den någon grund? Finns grunden inom oss? Finns den utanför oss?

Skälen vi anger brukar komma tillsammans med övertygelsen. Varje övertygelse har sin egen skara av skäl, så att säga. Nästan som om skälen vore vältaliga beundrare av övertygelsen.

Är det i själva verket övertygelsen som är grunden för skälen?

Eller är övertygelsen, tillsammans med skälen, en enhet? Så att vi borde fråga efter grunden för såväl övertygelsen som skälen för den?

Det måste i så fall vara en egendomlig grund, eftersom den inte sammanfaller med något av skälen vi kan ange för övertygelsen.

En tyst grund? En avgrund?

Hur kan en avgrund övertyga och stödja skäl?

Min fråga är visst ett helt fyrverkeri av frågor. – Hur hanterar man ett filosofiskt fyrverkeri?

Pär Segerdahl

Vi vill ha djup : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: