Ludvig Holberg skrev en satirisk komedi om bondsonen som fick akademisk utbildning och lärde sig ”disputera”. Bondnamnet Rasmus Berg dög inte längre. När han återvände hem till byn, som Erasmus Montanus, kunde han bevisa precis vad som helst. Till exempel att byns klockare var en tupp.
I senaste numret av Journal of Medical Ethics inte precis bevisar, men argumenterar i alla fall två författare att det bör vara tillåtet att abortera nyfödda barn. Nej, jag sa inte adoptera, utan abortera dem. Fullt friska nyfödda barn ska kunna… dödas.
Författarna menar att varken embryon, foster eller nyfödda hunnit bli ”personer”. Jag sätter ordet inom citationstecken, eftersom de avser en teknikalitet. En ”person” är en individ som kan värdesätta sin existens, så att berövandet av existensen utgör en förlust för henne.
Jag borde nog sätta själva ”existensen” inom citationstecken här!
Det låter avskyvärt, men författarna bedyrar att skenet bedrar. Nyfödda lider ingen som helst skada av att dö, eftersom de inte är ”personer”. Liksom det är tillåtet att abortera foster, borde det i konsekvensens namn vara tillåtet att abortera även nyfödda om de blir en börda för riktiga personer, argumenterar författarna.
Att nyfödda är ”potentiella personer” (en annan teknisk term) är minsann ingen invändning, ska ni veta. Från författarnas definitioner följer nämligen logiskt att ”icke-personer” inte kan ”skadas” av att hindras från att bli ”faktiska personer”.
När blir barn personer? Någon neurolog får väl avgöra när barnets hjärna utvecklats så långt att där finns ”existensmedvetande”, och därmed ”utsatthet för döden”, menar författarna. Innan dess är det fritt fram att döda.
Ska man skratta eller gråta?
Det finns en frestelse, när man hör sådana här resonemang, att vilja vara ännu klyftigare och bevisa att logiken brister. Om någon vettlösing gör sig märkvärdig genom att bevisa absurditeter, så känner jag kanske att jag måste bevisa sunt förnuft.
Problemet är att då kommer även jag att behandla livet som en begreppskalkyl.
Sofistik är tänkandets kvicksand. Försöker man göra motstånd sjunker man bara djupare (som man kan undra om Sokrates och Platon ibland gjorde).
Att bevisa ”sunda” teser är alltså inte mycket klokare, även om det uppskattas av fler.
Om filosofiskt tänkande ska vara något annat än ett Holbergskt skämt, måste det mänskliga (eller omänskliga) dramat beskrivas, snarare än döljas.
Senaste kommentarer