Abort som begreppskalkyl

29 februari, 2012

Ludvig Holberg skrev en satirisk komedi om bondsonen som fick akademisk utbildning och lärde sig ”disputera”. Bondnamnet Rasmus Berg dög inte längre. När han återvände hem till byn, som Erasmus Montanus, kunde han bevisa precis vad som helst. Till exempel att byns klockare var en tupp.

I senaste numret av Journal of Medical Ethics inte precis bevisar, men argumenterar i alla fall två författare att det bör vara tillåtet att abortera nyfödda barn. Nej, jag sa inte adoptera, utan abortera dem. Fullt friska nyfödda barn ska kunna… dödas.

Författarna menar att varken embryon, foster eller nyfödda hunnit bli ”personer”. Jag sätter ordet inom citationstecken, eftersom de avser en teknikalitet. En ”person” är en individ som kan värdesätta sin existens, så att berövandet av existensen utgör en förlust för henne.

Jag borde nog sätta själva ”existensen” inom citationstecken här!

Det låter avskyvärt, men författarna bedyrar att skenet bedrar. Nyfödda lider ingen som helst skada av att dö, eftersom de inte är ”personer”. Liksom det är tillåtet att abortera foster, borde det i konsekvensens namn vara tillåtet att abortera även nyfödda om de blir en börda för riktiga personer, argumenterar författarna.

Att nyfödda är ”potentiella personer” (en annan teknisk term) är minsann ingen invändning, ska ni veta. Från författarnas definitioner följer nämligen logiskt att ”icke-personer” inte kan ”skadas” av att hindras från att bli ”faktiska personer”.

När blir barn personer? Någon neurolog får väl avgöra när barnets hjärna utvecklats så långt att där finns ”existensmedvetande”, och därmed ”utsatthet för döden”, menar författarna. Innan dess är det fritt fram att döda.

Ska man skratta eller gråta?

Det finns en frestelse, när man hör sådana här resonemang, att vilja vara ännu klyftigare och bevisa att logiken brister. Om någon vettlösing gör sig märkvärdig genom att bevisa absurditeter, så känner jag kanske att jag måste bevisa sunt förnuft.

Problemet är att då kommer även jag att behandla livet som en begreppskalkyl.

Sofistik är tänkandets kvicksand. Försöker man göra motstånd sjunker man bara djupare (som man kan undra om Sokrates och Platon ibland gjorde).

Att bevisa ”sunda” teser är alltså inte mycket klokare, även om det uppskattas av fler.

Om filosofiskt tänkande ska vara något annat än ett Holbergskt skämt, måste det mänskliga (eller omänskliga) dramat beskrivas, snarare än döljas.

Pär Segerdahl


Regeringen aviserar nya regler för LifeGene

28 februari, 2012

Regeringen presenterade idag nya regler för forskningsregister. De nya reglerna ska innebära att LifeGene, som i december 2011 stoppades av Datainspektionen, ska kunna fortsätta. Exakt när är dock oklart.

Läs mer om de nya reglerna i Utbildningsdepartementets pressmeddelande. Där finns även en länk till webutsändningen med Jan Björklund.

Pär Segerdahl

Vi vet vad som är på gång : www.etikbloggen.crb.uu.se


SvD-streckare sätter fingret på öm punkt, men även fingret är ömt

23 februari, 2012

”Dagens vetenskap är en i hög grad styrd verksamhet” skriver Teresa Kulawik i SvD. Det vill säga, forskningen är inte fri. Den tilltagande styrningen ser även jag som ett problem. Inte bara i vetenskapen, utan också i samhället i stort.

Det är som om vi inte litade på oss själva. Som om vi inte litade på framtidens fruktbara oförutsägbarhet. Denna misstro mot mänsklig kreativitet förbjuder resor ut i det okända. Resplanen måste specificeras i förväg: i visionsdokumentet; i strategin; i handlingsplanen; i syftesbeskrivningen.

Till och med barnen i skolan, som borde få uppleva framtiden som fylld av blott anade möjligheter, måste utstaka sin individuella utvecklingsplan.

Människor har i alla tider mognat av erfarenheten. De har, allteftersom tiden gått, kommit att se saker på oväntade sätt. De har gjort upptäckter om sig själva och om världen. Varje ny generation gör omstöpande resor ut i vad som inte helt kan förutses (men kanske anas).

Dessa oförutsägbara förändringar stryps om vi i nuet tvingas specificera framtiden i detalj och sedan disciplinerat följa planen. För att därefter utvärdera planen. Och slutligen ta nytt strypgrepp på oss själva genom den uppdaterade handlingsplanen.

Vi omyndigförklarar våra framtida jag.

Det är bra att Kulawik uppmärksammar kreativitetens syrebrist i ett samhälle som gör varje missöde till ett skäl att upprätta alltmer detaljerade styrdokument, för att vi i framtiden ska kunna leva… så invändningsfritt som om vi redan vore döda.

– Vad har vi för livsinstinkter egentligen?

Men exemplet Kulawik använder – den svenska satsningen på embryonal stamcellsforskning – förefaller mig malplacerat och invändningarna vinklade.

Det malplacerade: embryonal stamcellsforskning kan lika gärna illustrera motsatsen till kvävande styrning. Här är något nytt i vardande. Vi tar steget ut i det delvis okända och ser vart det bär.

Det vinklade (i urval):

  1. Satsningar på embryonala stamceller framställs i streckaren som misslyckade i förhållande till satsningar på adulta stamceller. – Ja, det stämmer att man inte infriat de enorma förväntningar man hade på embryonala stamceller. Medan man lyckats bättre med adulta stamceller, om man jämför med de blygsamma förhoppningar man hade på dem. Men vad är det för jämförelse?
  2. Den svenska satsningen på embryonala stamceller framställs som missriktad, av det märkliga skälet att EU-domstolen i höstas beslöt att förfaranden som använder mänskliga embryonala stamceller inte får patenteras, och att läkemedelsföretaget Geron nyligen lade ner sina försök med embryonala stamceller. – Men man kan lika gärna se domstolens beslut som styrt av religiösa hänsynstaganden och företagets beslut som en olycklig följd av detta.

Med sina efterkloka förmaningar förefaller det till slut vara Kulawik som tar stryptag på framtiden.

Pär Segerdahl

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Kan apor lära sig språk?

20 februari, 2012

Jag har länge funderat över varför apor visar sig utveckla språk så som småbarn gör det: spontant. Däremot inte om man försöker specialträna dem. Läs mer på The Ethics Blog.

Pär Segerdahl

Vi skriver om apor : www etikbloggen.crb.uu.se


Höga krav på oklanderlighet när svininfluensan debatteras

15 februari, 2012

Svininfluensan var inte så farlig som man trodde. Det var förmodligen onödigt att genomföra massvaccinationen.

Men tänk om en andra influensavåg kommit med en mer dödlig virusvariant? Den risken måste man ta med i beräkningen.

På Svenska Dagbladets nyhets- och opinionssidor diskuteras nu hur beslutet om massvaccination genomfördes. Exempelvis i granskningen, ”Läkarna måste inse att detta är politik och affärer.” I artikeln påpekas vad som ser ut att vara en mängd tveksamheter kring beslutet.

Till exempel:

  1. Att Sverige hade ett leveransavtal för vaccinet Pandemrix som aktiverades automatiskt när WHO bedömde att pandemifas 6 rådde.
  2. Att WHO fokuserar mer på spridningen än på dödligheten, och att pandemifas 6 därför inte nödvändigtvis behöver motivera massvaccination.
  3. Att företag som tillverkar vaccin drivit på för leveransavtal kopplade till WHO:s pandemibedömningar.
  4. Att man för att hinna få fram tillräckligt mycket effektivt vaccin var tvungen att tillsätta ett förstärkningsämne, som vissa misstänker kan ha narkolepsi som biverkan.

Det är bra att detta granskas så att beslutsprocessen blir bättre.

Men det finns ett fenomen här som fascinerar mig. Nämligen att vi mycket väl kunde ha bedömt dessa till synes ”obskyra fakta” helt annorlunda… om en andra influensavåg kommit.

Då hade det legat närmare till hands att vara tacksam över avtal som aktiveras automatiskt när en fullskalig pandemi konstateras av WHO. Då hade det legat närmare till hands att känna glädje över att läkemedelsföretag så snabbt kan leverera så många doser vaccin. – Vilken fantastisk beredskap!

Varför fascineras jag så djupt av detta? Jo, för det tycks betyda att många av våra värderande resonemang är rundgångar. De fakta som vänds mot massvaccinationen tycks fungera som invändningar bara om man redan anser att massvaccinationen var ett misstag.

I ett annat läge kunde uppräknandet av exakt samma fakta låta som ett enda långt hyllningstal.

Ja, det visade sig onödigt att massvaccinera. Det är då lätt att höja kraven på oklanderlighet till orimlighetens gräns, så att nästan varje detalj kring beslutsprocessen får ett konspiratoriskt skimmer.

Lite friare tycker jag att vi borde kunna tänka!

Personligen tar jag mig friheten att tänka att det var riktigt att massvaccinera, trots att det visade sig onödigt. Jag säger som Björn Olsen på SvD Opinion:

”Hellre vaccin utan pandemi än pandemi utan vaccin”.

Pär Segerdahl

Vi diskuterar aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se


Etiktugg i vetenskapens förortsområden

8 februari, 2012

Går etiken och språket numera skilda vägar?

Idag finns knappt något hörn av världen utan etablerat skriftspråk. Vet man inte rätta ordformen eller stavningen, kan man (nästan) alltid fråga någon lokal språkvårdare.

Moralen har aldrig varit helt formaliserad, som ett skriftspråk. Men nog liknade moralen förr ett etablerat skriftspråk. Man kunde ju gå till prästen för moralisk vägledning, och samtidigt be om hjälp med skrivelser till myndigheterna.

Idag ser det annorlunda ut. Åtminstone bioetiken drivs av nya etiska problem. Av oväntade ”etiska nybildningar”. Även om etiska stavningsreformer genomförs, nya moralkoder skrivs, så behöver de omstöpas, om och om igen, för nästan varje ny bioetikfråga.

Hur stavar man embryonal stamcellsforskning? Hur stavar man biobanksforskning? Jag menar, den etiskt korrekta stavningen?

Många önskar nog att lärda etiker kunde ge expertsvar i kniviga moralfrågor. Ungefär som språkvetaren ger den rätta stavningen. Tänk om det fanns en moralisk grammatikbok. Så härligt att kunna luta sig mot en sådan auktoritet, i så svåra frågor.

Vad är en etiker, i ett läge utan givna rättesnören?

Jag tror att vårt nya läge (utan statskyrka, så att säga) kan föda en typ av etiker, med en ny roll. I stället för att främst förvalta en moralkod, frågar denna etiker om vi slentrianmässigt talar om nya företeelser på gamla sätt. Om vi missförstår det nya utifrån gamla vanor.

Man kunde ärevördigt kalla denna person en modern etiker.

Vårt moraliska öra avlyssnar ofta rutinmässigt världen. När vi hör om nya företeelser, uppfattar vi dem gärna som problematiska varianter av gamla kända företeelser. Som hotande urartningar.

Alla som följt Etikbloggen vet att jag ser debatten om populationsbaserade biobanker ur denna synvinkel – som i inlägget Biobanker och järnvägar för framtida bruk. Det kanske kan låta som om jag viftade bort etiska invändningar mot biobanken LifeGene och drömde om en ny skön värld där forskningen utrotat alla sjukdomar.

Men vad jag försöker säga är att vissa invändningar mot LifeGene liknar den skriftlärdes upprördhet inför förortssvenskan. Man tror att LifeGenes företrädare talar slappt och ofullständigt som kidsen, när de anger ”framtida forskning” som LifeGenes syfte.

Som en skollärare läxar Åke Thörn upp LifeGene, som om det handlade om lata och uppstudsiga elever som ville slippa göra läxan.

Men känner man till denna vetenskapens nybyggda förort, så börjar man förstå att vad som låter vagt i öronen hos äldre generationer (som är vana att etikgranska specifika forskningsprojekt), klingar betydligt klarare i öronen hos de yngre (som väger in nyttan med långsiktiga forskningssatsningar; med specifik infrastruktur).

Jag är inte helt hundra på min sak. Men jag ser det som mitt ”moderna” etikansvar att undersöka denna misstanke.

Pär Segerdahl

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen


%d bloggare gillar detta: