Att diskutera etik

17 november, 2011

Ett av de mest förbryllande filosofiska problem man brottas med har att göra med detta bloggande: vad betyder det att diskutera etik i dagens läge? Vitsen med att resonera om viktiga problem är väl rimligen att finna svar på frågorna. Men vad vore ett allmängiltigt svar på etiska frågor som löper rakt ned i våra djupaste inställningar? Inte kan väl moderna etikdiskussioner förutsätta en gammal idé om att ”den sanna moralen” finns (även om vi ännu inte upptäckt vilken)?

Nej, knappast. Så varför diskuterar vi, om vi inte tror att den sanna moralen kan upptäckas? Är det inte som att leta efter en nål i en höstack, när vi inte längre tror att det finns någon nål? – Har den moderna människan blivit tokig, som söker vad hon slutat tro på?

Nej, vi är knappast tokiga när vi diskuterar livsviktiga frågor. Vi vore tokiga om vi inte gjorde det. Så vad gör vi när vi diskuterar etiska frågor idag?

Jag har inget riktigt svar, men jag kan föreslå en annan liknelse än nålen i höstacken. Anta att den moderna människan spelade ett brädspel med den märkliga egenskapen att brädet förändras allteftersom tiden går. Reglerna gäller det gamla brädet, så med jämna mellanrum blir det heta diskussioner om hur reglerna bör omskrivas för att gälla det nya brädet. När man söker dessa nya regler tror man givetvis inte att ”de sanna” reglerna redan finns, men måste upptäckas. Utgångspunkten är ju att reglerna som fanns blivit inaktuella!

I den andan kan man kanske diskutera etik, och med emfas föreslå och argumentera för sina svar. När stamcellsforskningen uppkom, när man började bygga upp stora biobanker utan att specificera forskningen som ska använda banken, så förändrades brädet. Därför diskuterar vi biobanksetik, i ett nytt läge, utan att vara sökare efter en evig sanning som vi inte längre tror på.

Men anta att någon invände att själva förändringen av brädet kan vara omoralisk? Att etik inte kan handla om att anpassa sig till ständigt nya bräden. Att ”modern” framtidsorienterad etik är… ryggradslöst amoralisk!

Ja, då vet jag inte vad jag ska säga. Men jag misstänker att man kan tala om en ”traditionell” och en ”modern” etisk tendens som är så olika att de knappt kan befatta sig med varandra. Den förra fördjupar sig i givna livsformer (som om de vore vårt öde). Den senare bearbetar ständigt nya livsformer (som om förändring vore vårt öde). Båda tenderar att se den andra tendensen som ett tillkortakommande.

Eller överdriver jag skillnaderna mellan dessa etiska tendenser? Har jag vilseletts av mina egna liknelser? – Kommentera gärna!

Pär Segerdahl

Vi hittar nya vinklar : www.etikbloggen.crb.uu.se


%d bloggare gillar detta: