Två forskare i neuroetik

5 december, 2016

Vår neuroetikgrupp vid CRB söker två disputerade forskare för att arbeta inom EU:s flaggskeppsprojekt, The Human Brain Project. Utlysningarna har två olika inriktningar.

Den ena forskningsuppgiften handlar om att studera den roll som miljö och kultur spelar för hjärnans utveckling och funktion. Läs mer och ansök.

Den andra forskningsuppgiften fokuserar på filosofiska och etiska utmaningar kring datorsimulering av kognitiva processer. Läs mer och ansök.

Det handlar i bägge fallen om tillfälliga, förnyelsebara halvtidsanställningar, med start den 1 februari 2017 (eller enligt överenskommelse). Har du frågor kan du vända dig till Kathinka Evers.

Sista ansökningsdag är 12 januari 2017.

Pär Segerdahl

Deltar i internationalla samarbeten - Etikbloggen


Den skenbara akademin

29 november, 2016

Pär SegerdahlVad kan man tro på? Frågan får ny aktualitet när IT-revolutionen gör det allt enklare att sprida information via kanaler som lyder andra lagar än de som hittills gällt inom journalistik och akademisk publiceringsverksamhet.

Det fria informationsflödet på nätet kräver ett kritiskt förhållningssätt. Den kritiska hållningen fordrar ändå en viss arbetsfördelning. Den fordrar tillgång till tillförlitliga kanaler: kunskapsinstitutioner som akademin och granskande institutioner som journalistiken.

Men vad händer med trovärdigheten hos dessa institutioner om de drunknar i havet av vederhäftigt designade sajter? Vad händer om IT-företagare startar vad som förefaller vara akademiska tidskrifter, men publicerar manuskript utan seriös kvalitetsgranskning, så länge forskarna betalar för servicen?

Denna skenbara akademi är redan här. Faktum är att just som jag skriver detta, får jag via email ett erbjudande från en av dessa nya aktörer. Mejlet börjar ”Hello Professor” och utlovar sedan osannolikt snabb granskning av manuskript och ett mycket vänligt bemötande.

Vad kan vi göra? Något slags motåtgärder behövs om det vi kallar kritik och kunskap ska behålla sin mening snarare än fungera som täckmantlar för något helt annat.

En åtgärd gjordes på den engelska versionen av denna blogg. Stefan Eriksson och Gert Helgesson publicerade ett inlägg på The Ethics Blog där de försöker göra forskare medvetna om den falska akademin. Förutom att diskutera dessa tendenser, listar de bedrägliga akademiska tidskrifter där intet ont anande bioetiker kan frestas publicera sig (lurade av skenet). De listar även tidskrifter som tar vetenskaplig publicering på allvar. Listorna ska uppdateras årligen.

I en artikel i tidskriften Medicine, Health Care and Philosophy (publicerad av Springer), fördjupar Eriksson och Helgesson granskningen av den falska akademin. Flera engagerade forskare har studerat företeelsen och artikeln presenterar och diskuterar vad vi känner till om dessa vetenskapligt ohederliga verksamheter. Dessutom föreslås en lista med kännetecken på problematiska tidskrifter, såsom ospecificerad redaktionskommitté, massutskick av erbjudanden att publicera manuskript (som mejlet jag fick) och icke-akademisk reklam på hemsidan.

En annan oroande trend, som diskuteras i artikeln, är att även vissa traditionella förlag anammat några av skenakademins praktiker (för det går ju att tjäna pengar på dem). Som att publicera dyra antologier i små upplagor (som biblioteken måste köpa in), eller att ge ut tidskrifter som ser ut att vara akademiskt granskade medicintidskrifter, men som i hemlighet sponsras av läkemedelsföretag.

Artikeln avslutas med tentativa förslag på motåtgärder: allt från bildande av kommittéer som håller uppsikt på dessa aktörer till skärpt lagstiftning och utveckling av programvara som snabbt identifierar tveksamma publikationer i forskares publikationslistor.

Internet är inte bara en snabb informationskanal, utan även en plats där digitalt sken får följare och blir samhällelig verklighet.

Pär Segerdahl

Eriksson, S. & Helgesson, G. 2016. ”The false academy: predatory publishing in science and bioethics.” Medicine, Health Care and Philosophy, DOI 10.1007/s11019-016-9740-3

Detta inlägg på engelska

Vi är kritiska : www.etikbloggen.crb.uu.se


Hjärnan utvecklas i samspel med kulturen

16 november, 2016

Pär SegerdahlHjärnan förändras dramatiskt under uppväxten. De neurala förändringarna sker i barnets samspel med omgivningen. Hjärnan blir en hjärna som fungerar i kulturen den utvecklas i. Berövas barnet viktiga mänskliga erfarenheter, som språk och omsorg, så berövas hjärnan sina möjligheter att utvecklas. Det kan leda till bestående skador.

Detta att hjärnan utvecklas i samspel med kulturen och blir en hjärna som fungerar i denna kultur, väcker frågan om vi kan förändra hjärnan genom att förändra kulturen den samspelar med under uppväxten. Kan vi utifrån neurovetenskaplig kunskap om hjärnan planera den neurala utvecklingen kulturellt? Kan vi påverka vår egen mänsklighet?

I en artikel i EMBO reports diskuterar Kathinka Evers och Jean-Pierre Changeux detta neurokulturella samspelstänkande. De betonar att våra samhällen formar våra hjärnor, samtidigt som våra hjärnor formar våra samhällen. Därefter diskuterar de vilka möjligheter detta öppnar för etiken.

Frågan i artikeln är om kunskap om dynamiken mellan hjärna och kultur kan användas för att ”proaktivt” skapa miljöer som formar barns hjärnor och gör dem exempelvis mindre våldsamma. Miljöer som gör dem till människor med etiska normer och reaktionsmönster som bättre möter dagens utmaningar.

Liknande projekt har länge genomförts i skolan, men här är alltså tanken att de planeras utifrån kunskap om hjärnans dynamik. Men även utifrån samhälleliga beslutsprocesser kring vilken etik som bör stödjas, vilka värden som på sikt är väsentliga för livet på denna planet.

Personligen tar jag främst åt mig av själva samspelstänkandet, som jag tror gäller en mängd företeelser. För inte bara hjärnan formas i samspel med kulturen. Det gör även växt- och djurliv, liksom klimatet – som i sin tur formar människan.

Kanske är det just samspelstänkande vi behöver: en samspelsetik. Samspelstänkande ger oss ansvar: Genom medvetenhet om en försummad natur; genom medvetenhet om vårt beroende av denna natur. Men dynamiken i tänkandet öppnar samtidigt för möjligheter som vi annars inte skulle ana.

Tro inte på nödvändighetspredikanter. Det kunde ha varit annorlunda. Det kan bli annorlunda.

Pär Segerdahl

Evers, K. & Changeux, J-P. 2016. ”Proactive epigenesis and ethical innovation: A neuronal hypothesis for the genesis of ethical rules.” EMBO reports 17: 1361-1364.

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden? - Etikbloggen


Vad är risken?

2 november, 2016

Pär SegerdahlFör att kommunicera om genetisk risk med patienter behöver vi känna till hur människor tänker om risk, samt att expert och lekman ofta tänker olika.

Ett gemensamt drag finns dock: Risk har att göra med framtida oönskade händelser. Vi talar om risken att bli sjuk. Men sällan om risken att bli frisk. Vi måste i så fall tänka oss någon som värdesätter sin sjukdom (kanske för att undvika att värvas som soldat).

Expertens riskbegrepp förutsätter det negativa värdet, men fördjupar sig inte i det. Fokus ligger på sannolikheten för att det oönskade kommer att inträffa (och på hur säker/osäker sannolikhetsberäkningen är).

Men för patienter står antagligen värdeaspekten mer i fokus. Ett par som får veta att risken att deras barn får en viss funktionsnedsättning är 25 %, funderar säkert över hur illa en sådan nedsättning kan vara: för barnet och för dem själva. Kanske är det inte så illa? Kanske är det ingen större ”risk” alls! De värderar riskscenariot snarare än beräknar sannolikheten.

Hur kan vi förstå detta värdemässiga, som risk förutsätter och patienten funderar över? Ulrik Kihlbom vid CRB ställer frågan, i en artikel i Journal of Risk Research.

Kihlbom beskriver två vanliga sätt att förstå värde. Det ena är i termer av människors preferenser. Vi har olika preferenser. De flesta föredrar hälsa framför sjukdom, men ibland kan någon föredra sjukdom. Värde ligger i tillfredsställandet av dessa preferenser, vilka de än är. Det finns då bara ett värde: att preferenser tillfredsställs. Problemet är att vi kan invända att dessa preferenser inte alltid är rimliga och genomtänkta. Dessutom kan patienter vänja sig vid sjukdom och föredra sina liv lika mycket som friska föredrar sina. Är det värdefullt att tillfredsställa även sådana preferenser?

Föga överraskande är det andra sättet att förstå värde mer objektivt. Här tänker man sig att värde bestäms av hur väl vissa basala mänskliga förmågor stöds. Som att kunna använda sina sinnen, fantisera, tänka, leka, vara frisk etc. Här finns en mer objektiv värdeskala. Problemet är auktoriteten som skalan får. En människa kan väl sakna flera av förmågorna, men ändå leva ett rikt och värdigt liv? Vem bestämmer vilka förmågor som ska finnas på skalan?

Egentligen, vill jag säga, innebär båda förslagen att en värdeskala införs. Även preferenstillfredsställelse är ju ett allmänt mått.

Kihlbom förslår ett tredje sätt att förstå värde. Här införs ingen värdeskala och värde separeras inte från det som har värde. Om någon får cancer, så ligger det negativa redan i sjukdomen, så att säga. En person som vet vad cancer är, frågar inte: ”Varför är det illa att få cancer?” Och knappast någon skulle svara: ”För att det frustrerar mina preferenser” eller ”För att det hindrar mig från att blomstra som mänsklig varelse”.

Att veta vad sjukdom är, är att veta att det är illa. Det tillhör poängen med ordet. Att utbrista ”Jag är så sjuk!” är att klaga (inte att jubla). Värdet ligger i företeelsen och i ordet. Om någon ändå skulle värdera sin sjukdom (kanske för att slippa krigstjänst), så ligger värdet i situationen där sjukdomen kan framstå som något gott.

Det är antagligen så som människor hanterar genetisk riskinformation: Vad betyder detta i mitt liv? Hur illa är det? De fördjupar sig i det värdemässiga, som procentsatsen förutsätter. Den 25-procentiga risken att få ett barn med funktionsnedsättning leder till funderingar över hur ett sådant liv kan gestalta sig, hur ett sådant liv kan beskrivas, hur det kan värderas.

Så vad bör vi tänka på vid genetisk riskkommunikation? Det nya med genetisk riskinformation är inte bara att patienter konfronteras med svårtolkade procentsatser för sannolikhet. Själva scenarierna är nya. De kan innebära tidsperspektiv som sträcker sig över hela ens framtid, ja till kommande generationer. Det kan handla om sjukdomar och om behandlingar som vi inte vet vad det innebär att leva med.

Vi värderar dagligen risker (som risken att missa tåget), men här möter patienter nya riskscenarier som är svåra att värdera. Om jag förstår Kihlbom rätt, menar han att utmaningen inte enbart är att förklara sannolikheter för dessa patienter. Utmaningen är inte minst att samtala med patienterna om dessa nya riskscenarier. Samtala med dem om hur de värdemässigt reagerar på scenarierna, hur de beskriver dem som ”katastrofala” eller ”inte så illa”.

Patienter behöver stöd att värdera genetiska riskscenarier rimligt; inte bara att förstå sannolikheter.

Pär Segerdahl

Kihlbom, U. 2016. ”Genetic Risk and Value”. Journal of Risk Research, DOI: 10.1080/13669877.2016.1200653

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se


Hur lyssnar vi till (rätt) patienters röster?

26 oktober, 2016

Ulrik Kihlbom, en av ledarna för PREFER:s abete kring metoderI princip alla anser att det är viktigt att lyssna på patienterna. Men hur ser vi till att det vi hör är de rätta rösterna? Att involvera patienter och ta hänsyn till deras perspektiv har hamnat i fokus i vården under senare år. Och även om det framförallt gäller i klinisk praxis kan vi förvänta oss att utvecklingen fortsätter och påverkar beslutsfattare i andra sammanhang också.

Vi har precis börjat undersöka de här frågorna i PREFER, ett forskningsprojekt som ska ta reda på vilka metoder som bör användas när man för in patientperspektivet i viktiga beslut kring läkemedel som fattas av allt ifrån läkare till myndigheter och läkemedelsindustrin. Kort sagt: hur och när ska beslutsfattare lyssna på patienterna?

Men hur kan vi vara säkra på att de metoder vi använder möjliggör för beslutsfattare att faktiskt lyssna på ”rätt” patienter?

Uttrycket ”rätt” patientröster innehåller flera aspekter: De behöver vara representativa och företräda patienters faktiska uppfattningar. De behöver vara tillräckligt välinformerade. De bör inte vara otillbörligt påverkade. Var och en av dessa aspekter kräver grundliga överväganden och vi utvecklar även befintliga metoder ytterligare. I PREFER ansvarar jag för forskning som handlar om just det här. En av många spännande frågor handlar om när i processen från insjuknande till behandling och förhoppningsvis tillfrisknande vi bör lyssna på patientens röst.

Patienters preferenser ändras troligen under sjukdomsförloppet: Föreställ dig att du blir allvarligt sjuk, får en riskfylld behandling och sedan tillfrisknar. Anta också att dina preferenser för behandlingen förändras under den här perioden. Vet du själv när dina preferenser är av det slag som din läkare bör lyssna på? Och när de förtjänar mindre uppmärksamhet? Jag är själv långt ifrån säker på hur den frågan ska besvaras.

Andra frågor handlar om hur (rätt) patientperspektiv bör införlivas i beslutsfattandet. Hur ska till exempel en myndighet som Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket väga patientperspektivet mot kostnadseffektiviteten när de ska fatta beslut om att subventionera ett läkemedel? Eller hur ska en tillsynsmyndighet som det europeiska EMA, amerikanska FDA eller svenska Läkemedelsverket väga patientpreferenser mot läkemedelssäkerhet? Alla verkar överens om att patientperspektivet ska ges vikt, men ingen har, så att säga, någon bra våg.

Det här är några av alla frågor som PREFER kommer att behandla de kommande fem åren. Frågor som är både mycket svåra och väldigt spännande. Sammanlagt är vi 33 partners från akademiska institutioner, patientorganisationer, myndigheter för utvärdering av medicinsk teknologi, småföretag och läkemedelsindustrin, som slår våra kloka huvuden ihop och samlar kompetens och resurser. Uppsala universitet samordnar projektet med CRB:s föreståndare Mats G. Hansson vid rodret. Förutom mig och Mats är även Josepine Fernow, Elisabeth Furberg, Jorien Veldwijk och Karin Schölin Bywall involverade i projektet. Vi ser fram mot intressanta forskningsfrågor, men också att lära oss genom att både arbeta inom och leda ett samarbete mellan offentliga och privata aktörer av den här storleksordningen.

Under hösten 2021 kommer PREFER att producera rekommendationer. Då vet vi bättre hur beslutsfattare både kan hitta och höra (rätt) patientröster. Och hur patienternas röster kan göra sig hörda i beslut av olika typer av myndigheter och läkemedelsindustrin.

Ulrik Kihlbom

Om PREFER: Projektet Patient Preferences in Benefit-Risk Assessments during the Drug Life Cycle (PREFER) har fått finansiering från  Innovative Medicines Initiative 2 Joint Undertaking (avtal nummer 115966). Samarbetet finansieras av EU:s forsknings- och innovationsprogram Horizon 2020 och EFPIA. Innehållet i den här texten återspeglar författarens uppfattningar, inte uppfattningarna hos IMI, EU eller EFPIA.

Detta inlägg på engelska

Etikbloggen - Utforskar preferenser


Räddade medicinen livet på etiken?

18 oktober, 2016

Pär SegerdahlFör omkring trettiofem år sedan skrev Stephen Toulmin en artikel på temat: Hur medicinen räddade livet på etiken. Jag finner den fortfarande läsvärd.

Toulmin resonerade ungefär så här:

Under 1900-talets sex första decennier mådde etiken inte alls bra. Man kan säga att den led av moralisk afasi: den kunde inte tala vettigt om verkliga etiska problem.

Medan moralfilosofer var upptagna av att formellt ange vad som utmärker moraliska frågor och omdömen i största allmänhet, utan att ta ställning i konkreta etiska frågor, satt etikdebattörer utanför akademins filosofikretsar fast i motsättningen mellan dogmatism och relativism.

Dogmatiker hänvisade vördnadsfullt till universella regler och auktoritativa religiösa system, medan relativister och subjektivister avfärdade de absoluta anspråken med hänvisning till antropologiska och psykologiska rön om skillnader i människors attityder.

Kort sagt: medan filosofer analyserade moralens särart i allmänhet och lämnade levande etiska frågor åt sitt öde, kämpade dogmatiker och relativister fruktlöst om huruvida dessa frågor har absoluta svar, grundade på universella principer, eller om svaren är relativa till kulturella och individuella faktorer.

I detta nära-döden-tillstånd kom medicinen till undsättning. Medicinska praktiker väckte mycket bestämda etiska frågor som pockade på svar och vägledning. När filosofer på 1960-talet började uppmärksamma dessa frågor, räddades etiken ur dödläget den hamnat i.

Toulmin menar att medicinsk etik räddade livet på etiken genom fyra vitaliserande insatser:

Genom att fokusera på situationer, behov och intressen, som är mer objektivt givna än de attityder, känslor och önskningar som antropologi och psykologi intresserade sig för. Huruvida en persons handlingar hotar en annans hälsa kan diskuteras i objektiva termer, till skillnad från frågor om vanor och smak.

(Här kommer jag att tänka på utvecklingen av empirisk etik, där mer objektiva sidor av problemen utforskas i olika typer av studier.)

Genom att analysera konkreta fall, snarare än sträva mot de allmänna principer som dogmatiker hänvisade till. Toulmin jämför medicinsk etik med läkarkonsten. Sjukdomar beskrivna enbart i allmänna termer blir abstrakta; de får relevans först för vårdpersonal som lärt sig att i praktiken identifiera verkliga fall av sjukdomarna. Detsamma gäller etiken. Även där fordras en konst att identifiera verkliga fall av exempelvis ”hänsynslöshet”; annars blir de etiska begreppen abstrakta och utan praktisk betydelse.

(Här tänker jag bland annat på de etikronder som numera görs i etikutbildningen av vårdpersonal.)

Genom att inrikta sig på professionella verksamheter, som ger upphov till bestämda ansvarsuppgifter och förpliktelser. För att förstå våra förpliktelser gentemot varandra, kan vi inte utgå från en abstrakt bild av människan som ”ren individ”. Vi lever och agerar i livssammanhang som formar våra förpliktelser. Medicinsk-etiska problem handlar ofta om förpliktelser formade av olika professionella roller och sammanhang.

(Här tänker jag på förra blogginlägget, om professionsgränser mellan folkhälsa och vård, som ibland kan överskridas. Verksamheter som forskning, vård och industri formar olika typer av förpliktelse och ansvar, som det inte alltid är lätt att hålla isär.)

Genom att återinföra bedömningar av ”rimlighet” och ”personliga relationer” i etiken, bedömningar av hur omständigheterna påverkar fallet som diskuteras. Vad som i en läkar-patientrelation är en rutinundersökning, kan utanför detta sammanhang ge oss skäl att snarare tala om ett övergrepp. Omständigheterna ändrar fallen, och Toulmin jämför medicinsk etik med hur domstolar gör bedömningar av vad som kan uppfattas som rätt och rimligt mellan människor, givet vad vi vet om dem.

(Jag kommer att tänka på hur medicinsk etik alltmer utövas i dialog med patienter, vårdpersonal och forskare, för att närmare förstå omständigheterna.)

– Varför finner jag Toulmins artikel värd att läsa idag?

Bland annat för att den ger en så bred och realistisk beskrivning av etiken som praktik och konst, utövad i tid och rum, delvis jämförbar med läkarens eller juristens praktik och konst. Artikeln gör också utvecklingen av bioetiken begriplig; såsom framväxten av empirisk etik, av etikronder, av strävan att arbeta i nära dialog med berörda parter och med verksamheterna.

Toulmins artikel nyanserar dessutom en förenklad självförståelse av hur etiska frågor får sina svar. Vi tror gärna att empiriska studier ger oss fakta i målet. Sedan kopplar vi på allmänna moraliska principer och härleder de etiska slutsatserna för fallet. Detta kan likna ett återfall i dogmatism, där religiösa principer ersatts av sekulära filosofiska principer.

Slutligen vill jag nämna att artikeln belyser ett problem som vi stött på i några empiriska studier på sistone. Kolleger har gjort etiska utbildningsinterventioner i olika vårdprofessioner. Deltagarna har uppskattat de praktiska övningarna och funnit dem lärorika. Men ingen tydlig effekt av övningarna har kunnat mätas genom att jämföra kunskapstest före och efter interventionen.

Toulmins beskrivning av hur medicinen räddade livet på etiken kan antyda en förklaring. Övningarna var praktiska och rörde konkreta fall som deltagarna var förtrogna med. Men kunskapstesten var formulerade i de allmänna termer som utgjorde en så stor del av etikens sjukdomsbild. Interventionerna var vitaliserande, men inte kunskapstesten.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Frågar efter den samtida etiken - Etikbloggen


Folkhälsokampanj i vården: mamma ska amma!

3 oktober, 2016

Pär SegerdahlFolkhälsokampanjer gör vissa intrång i våra liv. Kanske är vi beredda att tillåta intrången. Vi protesterar en smula, för syns skull, men tar ändå åt oss av budskapet och börjar tänka att vi nog borde äta lite mer X och lite mindre Y.

Somliga kampanjer gör dock intrång på känsligare områden av livet, i mer utsatta lägen, och på platser där man kunde förvänta större personlig respekt.

Kampanjer för att få fler mödrar att amma i stället för att ge modersmjölksersättning är ett sådant exempel. De genomförs inte minst inom vården, i kontakten med nyblivna mödrar som av olika anledningar kan ha svårigheter att amma, eller som inte vill amma.

Jessica Nihlén Fahlquist publicerade tidigare i år en artikel i Nursing Ethics om sådana mödrars erfarenheter. Det handlar alltså om mödrar som inte ammar och om deras erfarenheter av att i vårdsammanhang bemötas av kampanjarbete.

Enkätsvaren som beskrivs i artikeln antyder att dessa mödrar kan känna sig som dåliga mödrar. De får höra att amning är det bästa och säkraste alternativet för barnet, att alla mammor kan amma om de bara försöker, och att ”artificiell” matning med modersmjölksersättning ökar risken för undernäring och olika sjukdomar hos barnet.

Mödrarna i studien upplever att de inte får inte samtala om sina problem eller önskningar att finna en väg som fungerar. För vissa mödrar och barn är flaskmatning kanske det bättre alternativet? Informationen tycks i hög grad handla om att kommunicera normen att en mamma ska amma. Åtminstone upplever mödrarna i studien situationen så, och de kan känna skuld inte bara för att de inte ammar, utan också för att de inte tycker om att göra det.

Nihlén Fahlquist påpekar att information om matning av spädbarn i grund och botten är en form av riskkommunikation, där föräldrar informeras om risker och fördelar med amning och flaskmatning. Hon menar att de amningskampanjer som nya föräldrar möts av brister i tre etiska avseenden, som bör åtgärdas:

Föräldrarna informeras om risker och fördelar på ett kollektivt plan, utan hänsyn till individuella problem, behov och förhållanden. Folkhälsoperspektivet tar över hänsynen till unika människors situation, trots att frågan hur man matar sitt barn är intim. Risker och fördelar bör uppskattas individuellt.

Kampanjarbetet kolliderar med respekten för autonomi, som är väsentlig i vården. Riskkommunikationen är enkelriktad, frågor och tvivel tas inte på allvar. Det handlar om att informera om ”det bästa alternativet”. Enkelriktad kommunikation bör ersättas av dialog.

Effekterna av amningskampanjer bör utvärderas inte bara statistiskt i termer av hur många mödrar som ammar sina barn. De bör utvärderas även etiskt, i termer av bemötande och god omvårdnad. Mödrarna som svarade på enkäten tycks inte uppleva att de fick stöd och vård utifrån egna behov.

För mig visar artikeln hur folkhälsokampanjer genomförda i vården behöver anpassas till den typ av möten som vi behöver och förväntar oss där. Annars kan riskkommunikationen upplevas som ett otillbörligt intrång. Extra eftertanke krävs när kampanjen kretsar kring starka normer som lätt ger upphov till skuldkänslor, exempelvis om moderskap.

Pär Segerdahl

Nihlén Fahlquist, J. 2016. Experience of non-breastfeeding mothers: Norms and ethically responsible risk communication. Nursing Ethics 23: 231-241

Detta inlägg på engelska

I dialog med patienter


%d bloggare gillar detta: