Det är svårt att tänka på sig själv som en levande människa utan att referera till medvetandet. Vi definierar oss själva genom två särdrag: vi är vakna (vår medvetandenivå är mer än noll), och vi är medvetna om någonting (vårt medvetande är inte tomt).
Det är rimligt att tänka sig att hjärnan är nödvändig för att vi ska vara medvetna. Men därför är det också lockande att tänka att det går att förstå medvetandet genom att rätt och slätt observera vad som pågår i hjärnan. Men det räcker inte att göra empiriska undersökningar.
Neurovetenskapens metoder för att undersöka medvetandet har utvecklats enormt de sista årtiondena och vi har sett imponerande vetenskapliga och kliniska framsteg. De etiska och kliniska avtryck som utvecklingen ger debatteras och studeras flitigt. Men det saknas fortfarande en tillfredsställande begreppslig analys.
Detta blir tydligt när vi tittar på medvetandestörningar. Det är tillstånd när en persons medvetande är mer eller mindre svårt skadat. Oftast tänker vi på patienter i vegetativa tillstånd, där man kan se nivåer av medvetande utan något innehåll. Men det kan också handla om tillstånd med minimalt medvetande där innehållet och medvetandegraden fluktuerar.
Hur kan vi förklara dessa komplexa tillstånd? Det är lätt att tänka att empirisk forskning räcker för att ge vägledning om viktiga frågor, såsom medvetandets och medvetandestörningarnas natur. Sådan vetenskaplig kunskap är i grund och botten slutledd: den är baserad på jämförande bedömningar av kvarvarande medvetande hos hjärnskadade patienter.
Men just på grund av kunskapens härledda natur tar neurovetenskapen formen av ett induktivt resonemang: Slutsatser om närvaron av medvetande dras utifrån data som samlats in med hjälp av neuroteknologi. Det här görs genom att jämföra data från hjärnskadade patienter med data från friska individer. Men de slutledningarna är giltiga först på basis av en tidigare definition av medvetande. Den definitionen har gjorts inom ramen för ett teoretiskt ramverk som kan vara antingen implicit eller explicit. Det ramverket förutsätts när slutsatser om medvetandet dras och måste därför vara väl utvecklat och genomtänkt. Det kommer ju att påverka slutsatserna som kan dras från empiriska data.
När det gäller medvetandestörningar finns det fortfarande ingen begreppsanalys som speglar komplexiteten i medvetandets nivåer, tillstånd och grader. Inom neurovetenskapen utgår man ofta från en funktionalistisk syn på medvetandet och ser det som synonymt med kognition, eller i alla fall baserat på kognition. Men studier av människor i koma visar det kanske inte är så. Istället verkar det som att medvetandet har sin grund i fenomenella funktioner hos hjärnan när den är i vilotillstånd.
För att empirisk neurovetenskap ska kunna bidra till att öka förståelsen av medvetandet behövs bidrag från filosofin. Det gäller både när vi försöker använda neuroteknologiska lösningar för att kommunicera med människor som varken har tillgång till tal eller beteende, och när vi försöker simulera den mänskliga hjärnan. Här kan neurovetarna bidra genom att ge filosoferna empiriska data som måste beaktas för att utveckla ett välgrundat ramverk inom vilket medvetandet kan definieras.
Påståendet att empirisk forskning helt på egen hand är en källa till objektiv kunskap är problematiskt. Just därför behöver filosofer samarbeta med naturvetare: Dels för att hjälpa till att förfina begreppen de behöver i sin forskning. Dels för att filosoferna också behöver dialogen med naturvetenskapen för att filosofin ska vara meningsfull.
Vi behöver en begreppslig strategi för att klargöra det teoretiska ramverk inom vilket neurovetenskapliga slutledningar görs. Det är en del av vårt arbete med neuroetik och neurofilosofi inom ramen för the Human Brain Project.
Michele Farisco och Josepine Fernow
When trying to arrive at an idea what consciousness might be, there are at least two traps to be avoided: (a) there is the Hornswoggle problem (introduced by Patricia Churchland in, possibly, 1997), which means that one is so impressed by all the highbrow philosophical talk and solemnity that one becomes unable to consider any simple solution, and (b) the spontaneous tendency to assume that anything/anybody conscious should be very similar to us humans. In contrast to this, and being a biologist, I should suggest to develop ideas what consciousness might be on the basis of observing BEHAVIOUR. My own conclusion was that consciousness is the capability to keep perceived impressions available for later application to upcoming situations (more or less the same as being equipped with a working-memory). We find this in various degrees of complication and capacity when comparing animal species to each other (and to us). We also find it in technical systems, especially in military technology (where the need to survive in a hostile environment is important and urgent), but also in as simple systems as chess computers (although these do really not invite the observer to identify with the observed system – see above point (b)). This way of looking at the matter makes it also considerably easier to deal with the traditional ”eternal questions” (such as the body-mind problem, the question of an afterlife, etc.).
Thank you for your kind comment.
I agree that to be parsimonious is a desirable conceptual as well as scientific strategy. And I also agree that we should avoid a kind of anthropomorphism in thinking that what we experience as consciousness is the only way to be conscious.
Concerning the suggestion to approach consciousness as the ability to keep information for dealing with potential future situations, I think it´s valid, but only for one aspect of consciousness, namely the cognitive aspect. Yet, since living organisms are not simply input/output machines, we cannot exclude that they possess also another dimension of consciousness, a kind of emotional and sensitive consciousness, which, for instance, implies that the same information has a different relevance on the basis of preceding experiences. Take, for example, a wild and a tamed lion: the same object (say, a whip) raises different reactions in the former (aggressiveness) and in the latter (obedience). The point being that the brain does not process information in a neutral way, but it rather projects its own models on the external environment and adapts these models on the basis of the different experiences.
I fully agree that living organisms (at least the intellectually more developed ones among them) are not simply input/output machines (IF they were, one could consider them as simple ”bundles of reflexes” without any need for a memory). And if you point to the case that ”the same information has a different relevance on the basis of preceding experiences”, then this just fits nicely with my definition that consciousness were ”the capability to keep perceived impressions available for later application …”, as, e.g., in your example of the wild and the tamed lion. Of course my simple formulation does not go to any depth into the not unusual phenomenon that remembered information is also being INTEGRATED with other (often also remembered) information into something like (life-) experience – which we can also observe in more intelligent animals.
One problem for me when participating in discussions like this one is that it has, up to now, not been possible for me to get my thoughts published. But for a further-going discussion about, at least, animal consciousness I should recommend the publications of Prof. Gerhard Roth of the University of Bremen/Germany.
http://www.kajplats23.wordpress.com
@Ernst Mecke: great suggestion! Thank you!