Ett återkommande tema på denna blogg är frågan om vem som kan räknas som författare till en forskningsartikel. Nu tänker du kanske: hur svårt kan det vara att avgöra om någon är författare till en artikel? Men kriterierna för akademiskt författarskap utmanas på flera fronter och behöver därför diskuteras. Nyss bloggade jag om en debatt om två av dessa utmaningar: enorma forskningsprojekt där ett stort antal forskare och experter inom olika områden bidrar till studierna, samt användning av AI i forskning och akademiskt skrivande (till exempel ChatGPT).
Idag vill jag rekommendera en publiceringsetisk artikel om en tredje utmaning för författarkriterierna. Utmaningen heter medborgarforskning (”citizen science” på engelska). I likhet med de stora projektsamarbeten jag nämnde ovan bidrar ofta ett mycket stort antal individer till medborgarforskning. Skillnaden är att de professionella forskarna här samarbetar med frivilliga deltagare från allmänheten och inte bara med andra forskare eller specialister. Det kan handla om att vanliga medborgare rapporterar in sina observationer av växt- och djurliv, att de hjälper astronomer att kategorisera stora mängder fotograferade astronomiska objekt, att de bidrar till lösningar på matematiska problem eller kanske rentav diskuterar utformningen av forskningsprojekt. Medborgarforskning är viktig exempelvis när insamling av data kräver insatser från så många observatörer på så många platser, att observationerna annars vore för dyra eller tidsödande. Medborgarforskning är viktig också för att den ger medborgare insyn i forskning, ökar förtroendet för vetenskap samt skapar kontakter mellan forskare och omgivande samhälle.
De så kallade Vancouver-reglerna för författarskap har kritiserats för att de sägs utesluta medborgarforskare från författarskap, trots att de frivilliga insatserna ibland är så betydande att de kunde förtjäna ett sådant erkännande. Reglerna säger (något förenklat) att för att räknas som författare måste du ha gjort betydande bidrag till forskningsstudien (t.ex. planering, datainsamling, analys, tolkning). Men du måste även ha deltagit i skrivprocessen, godkänt artikelns slutversion, samt accepterat ansvar för att forskningen utförts riktigt.
En viktig synpunkt i artikeln som jag rekommenderar är att det inte nödvändigtvis är Vancouver-reglerna som utesluter medborgarforskare från författarskap. Tvärtom kan det handla om att forskarna som leder projekten inte följer reglerna. Utöver de fyra kriterierna ovan säger Vancouver-reglerna nämligen att individer som uppfyller det första kriteriet bör ges möjlighet att uppfylla även övriga tre. Medborgarforskare som gett betydande bidrag till studien bör alltså ges tillfälle att skriva eller revidera relevanta textavsnitt, godkänna slutversion samt acceptera ansvar för riktigheten av åtminstone det egna bidraget till studien. I medborgarforskning är det dessutom ofta så att ett litet antal ”superdeltagare” står för huvuddelen av arbetsinsatsen. Det borde gå att behandla dessa individer på samma sätt som man behandlar professionella forskare som gjort betydande bidrag, det vill säga ge dem möjlighet att kvalificera för författarskap.
En svårare fråga som diskuteras i artikeln är gruppförfattarskap. I medborgarforskning är ofta hela gruppens kollektiva bidrag betydande medan de individuella bidragen inte är det. Vore det möjligt att ge gruppen ett kollektivt erkännande i form av gruppförfattarskap? Att inte göra det kunde ge en falsk bild av att de professionella forskarna gjort en större insats i studien än de i själva verket gjort, menar de fyra publiceringsetikerna bakom artikeln. Det kan också vara orättvist. Om individuella forskare som uppfyller första kriteriet ska ges möjlighet att uppfylla samtliga kriterier, så borde även grupper få denna möjlighet. I sådana fall borde alltså gruppen (på något sätt) ges möjlighet att delta i den kritiska revideringen av artikeln och att godkänna slutversionen. Men kan en grupp bestående av 2 000 frivilliga fågelskådare ta ansvar för att en forskningsstudie genomförts riktigt? Kanske kan gruppen åtminstone svara för riktigheten av de egna observationsinsatserna. Att erkännas för sitt bidrag till en studie genom författarskap och att ta ansvar för bidraget är två sidor av samma mynt, menar publiceringsetikerna. Att medborgarforskare måste acceptera ansvar för att få räknas som medförfattare är kanske även en möjlighet att förmedla något om vetenskapens natur, kunde man tillägga.
Den publiceringsetiska artikeln avslutas med att föreslå sju praktiska tumregler kring vem som kan inkluderas som författare. Till exempel bör man så långt möjligt respektera existerande riktlinjer (som Vancouver-reglerna), tillämpa ett brett begrepp om bidragens natur samt vara öppen för nya former av författarskap. Kanske kan en grupp ibland erkännas genom författarskap? Den sjunde och sista tumregeln är att i oklara fall vara generös mot medborgarforskare genom att hellre inkludera än exkludera.
Läs artikeln om medborgarforskare som författare här: Authorship and Citizen Science: Seven Heuristic Rules.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Sandin, P., Baard, P., Bülow, W., Helgesson, G. Authorship and Citizen Science: Seven Heuristic Rules. Science and Engineering Ethics 30, 53 (2024). https://doi.org/10.1007/s11948-024-00516-x
Kommer med lästips
Senaste kommentarer