Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Kategori: I forskardebatten (Sida 12 av 32)

Varför behöver forskningen mångfald?

Karin Grasenick & Julia Trattning från Human Brain Project
12 augusti, 2020 / / Inga kommentarer

Vilka vetenskapliga upptäckter som görs beror på de frågor som ställs. Och den som vill upptäcka något nytt behöver antagligen formulera en ny fråga. Eftersom alla människor har olika förförståelse och uppfattningar kommer de också formulera sina frågor på olika sätt. Den här veckan skriver Karin Grasenick och Julia Trattnig från Human Brain Project om fördelarna med mångfald inom en forskargrupp och tar upp exempel på när det spelar roll för att komma med nya rön inom neurovetenskaplig forskning. Till exempel drabbas (biologiska) män och kvinnor olika av både Parkinsons sjukdom och Covid-19, men andra faktorer som ålder, urprung och socioekonomiska faktorer spelar också roll. Och om forskare och ingenjörer tränar AI att diagnosticera hudtumörer med bilder på ljushylta patienter finns en risk att människor med mörk hud drabbas av försenad diagnos och faktiskt mister livet.

Karin Grasenick är samordnare för genus och mångfaldsfrågor inom Human Brain Project, ett stort europeiskt flaggskeppsprojekt och arbetar tillsammans med forskaren Julia Trattnig.

Vill du veta mer? Läs deras text Diversity in research: why do we need it? på the Ethics Blog!

Skrivet av…

Josepine Fernow är ansvarig för kommunikation kring frågor som rör forskningens relation till samhälllet Human Brain Project och leder kommunikationsarbetet hos Centrum för forsknings- & bioetik och i flera andra europeiska forskningsprojekt.

Kommer med lästips

Arbeta hemifrån under pandemin: förslag från Human Brain Project

27 juli, 2020 / / 1 kommentar

Pandemin covid-19 har tvingat många att arbeta hemifrån, online via datorn. Omställningen har överraskat, både positivt och negativt. Vi har lärt oss att det fungerar att ha digitala personalmöten, seminarier och fikaraster, och att arbete hemifrån ibland kan innebära större arbetsro än på kontoret. Vi har också upptäckt hur mycket bättre stolen och skrivbordet är på jobbet, hur svårt det är att försöka vara professionell online från ett stökigt hem, och att arbete hemifrån ofta innebär mindre arbetsro än på kontoret!

I det europeiska Human Brain Project (HBP) har man länge arbetat digitalt, med regelbundna möten online. Så arbetade man långt innan pandemin slog till, eftersom projektet är ett samarbete mellan mer än 100 partnerinstitutioner i närmare 20 länder, även utanför Europa. Som ett led i projektets satsning på ansvarsfull forskning och innovation, gör man nu särskilda ansträngningar att digitalt inkludera alla, när så stor del av arbetet flyttat ut på internet.

I tidskriften Journal of Responsible Technology formulerar Karin Grasenick och  Manuel Guerrero från HBP rekommendationer baserade på erfarenheter från projektet. Det handlar om fyra områden: Hur underlättar vi sociala kontakter och familjelivet? Hur minskar vi stress och oro? Hur hanterar vi karriärsteg, roller och ansvar? Hur stödjer vi laganda och samarbete?

Läs den koncisa artikeln! Du kommer att känna igen din arbetssituation och inspireras av förslagen. Även efter pandemin kommer samarbete online att förekomma.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Karin Grasenick,  Manuel Guerrero, Responsible Research and Innovation& Digital Inclusiveness during Covid-19 Crisis in the Human Brain Project (HBP), Journal of Responsi-ble Technology(2020), doi: https://doi.org/10.1016/j.jrt.2020.06.001

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya angreppssätt

Etiska fitnessappar för moraliskt högpresterande

Hand som håller en hantel, med smart klocka på handleden
23 juni, 2020 / / 1 kommentar

I en ovanligt retorisk artikel för att vara i en vetenskaplig tidskrift, tecknas bilden av en mänsklighet som befriar sig från moralisk svaghet genom nerladdning av etiska fitnessappar.

Författarna menar att devisen ”Känn dig själv!” från Apollontemplet i Delfi idag besvarats grundligare än någonsin. Aldrig har människan känt sig själv bättre. Etiskt är vi i princip fullärda. Samtidigt vet vi mer än någonsin om de moraliska svagheter, som hindrar oss från att agera enligt dessa etiska principer, som vi idag alltså känner så väl. Forskningen upptäcker alltfler mekanismer i hjärna och psyke, som påverkar mänsklighetens moraliska tillkortakommanden.

Givet denna enorma och växande självkännedom, varför utvecklar vi inte artificiell intelligens som stödjer en moraliskt haltande mänsklighet? Varför satsas så mycket resurser på ännu intelligentare artificiell intelligens, som tar våra arbeten ifrån oss och en dag kan hota hela mänskligheten i form av okontrollerbar superintelligens? Varför beter vi oss så oklokt, när vi kunde utveckla artificiell intelligens som hjälper oss människor att bli superetiska?

Hur kan AI göra moraliskt svaga människor superetiska? Författarna jämför med fitnessapparna, som idag hjälper motionärer att träna hälsosammare, effektivare och mer regelbundet än de annars skulle göra. Författarnas förslag är att dagens etiska kunskap om moralteorier i kombination med växande vetenskaplig kunskap om moraliska svagheter kunde stödja en teknikutveckling av kloka appar: visa föremål som stödjer människor på precis de punkter, där vi idag vet att vi haltar moraliskt.

Min personliga bedömning av detta utopiska förslag, är att det mycket väl kan förverkligas i mindre utopiska former. AI används redan flitigt som stöd i beslutsfattande. Man kunde tänka sig mobilappar som stödjer konsumenter att göra etiska matval i butiken. Eller dataspel där matkonsumenter tränas att väga olika etiska hänsynstaganden mot varandra, som djurvälfärd, klimateffekter, ekologiska effekter och mycket annat. Snygga presentationer av de etiska problemen och uppmuntrande musik som gör det roligt att vara moralisk.

Den filosofiska fråga jag ställer mig, är om mänskligheten verkligen kan sägas bli klokare och mer moralisk av artificiellt beslutsstöd i matbutiker och andra sammanhang. Föreställ dig en människa som väljer bland grönsakerna, ivrigt letande efter beslutsstöd i sin intelligenta mobiltelefon. Vad ser du? En människa som tack vare mobilappen blivit klokare än Sokrates, som levde långt innan vi visste så mycket om oss själva som vi vet idag?

Etiska fitnessappar är fullt tänkbara. Risken är bara att de sprider en självkännedom som flyger över oss själva, misstänkt lik den moraliska bristen självgodhet.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Pim Haselager & Giulio Mecacci (2020) Superethics Instead of Superintelligence: Know Thyself, and Apply Science Accordingly, AJOB Neuroscience, 11:2, 113-119, DOI: 10.1080/21507740.2020.1740353

Detta inlägg på engelska

Vi vill ha djup

Att publicera bioetik 2020 – var och var inte?

Gert Helgesson från Karolinska Institutet och Stefan Eriksson från Uppsala Universitets Centrum för forsknings- & bioetik
9 juni, 2020 / / 2 kommentarer

Stefan Eriksson och Gert Helgesson uppdaterar varje år en lista över tveksamma tidskrifter, ofta kallade ”predatory journals”, som kan locka bioetikforskare att publicera sig i dem.

Listan för 2020 finns nu tillgänglig på The Ethics Blog: Where to publish and not to publish in bioethics – the 2020 list.

Tanken är att listan ska fungera som en utgångspunkt när forskare i bioetik överväger lämplig tidskrift att publicera sitt arbete i.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Vi tycker om etik

Autonoma tillsammans

par som promenerar på en pir
1 juni, 2020 / / 2 kommentarer

Autonomi är ett så omhuldat begrepp inom etiken, att jag knappt vågar skriva om det. Inte blir det lättare av att begreppet används för att omhulda människor. Minsta fel i ditt bruk av begreppet, och du riskerar att utpekas kanske inte som folkets fiende, men som individens!

I etiken betyder autonomi personlig autonomi: individens förmåga att förnuftigt styra över sitt eget liv. Denna förmåga riskerar ständigt att störas. Den störs om andra obehörigt påverkar dina beslut, om de styr över dig. Förmågan störs också om du inte är tillräckligt välinformerad och rationell för att styra dig själv. Exempelvis om du fattar beslut utifrån falsk och motsägelsefull information, eller om besluten styrs av dina manier och din svaga vilja. Det är ditt förnuft som ska styra ditt liv!

I en artikel i BMC Medical Ethics diskuterar Amal Matar, som doktorerat vid CRB, beslutssituationer i vården där detta individcentrerade begrepp om autonomi förefaller mindre användbart. Det handlar om beslut som ska fattas inte av individer, utan av två människor tillsammans: av par som planerar att bli föräldrar.

Ett par som tillsammans planerar en graviditet förväntas fatta gemensamma beslut. Kanske om genetiska tester samt åtgärder om barnet riskerar genetisk sjukdom. Vårdpersonalen har här som alltid ansvar att respektera och stödja patienternas autonomi. Men hur låter sig detta göras om besluten inte fattas av en enskild person, utan gemensamt av paret?

Personlig autonomi är ett idealiserat begrepp. Ingen människa är en ö, heter det. Detta blir extra tydligt när två människor planerar ett gemensamt liv. Om en partner börjar insistera på sin personliga autonomi, börjar nog relationen att upplösas. Ett försök att komma tillrätta med autonomibegreppets brist på realism har varit att utveckla idéer om relationell autonomi, som betonar hur individen som styr sitt liv väsentligen är relaterad till andra. Men som du hör knyts även den relationella autonomin till individen. Amal Matar finner det därför angeläget att ta ett steg till i realism. Åtminstone när det handlar om beslut som par förväntas fatta gemensamt.

Kan vi tala om autonomi inte bara på individens nivå, utan även på parets? Kan ett par som planerar en graviditet styra sitt liv genom att fatta beslut som är autonoma inte bara för var och en individuellt, utan även för dem tillsammans som ett par? Detta är Amal Matars fråga.

Inspirerad av hur man inom språkläran talar om språklig mening inte bara på ordets nivå, utan även på satsens nivå (där ord förenas), förslår Amal Matar ett nytt begrepp om par-autonomi (”couple autonomy”). Hon föreslår att par kan fatta gemensamma beslut som är autonoma både på individens och parets nivå.

Artikeln föreslår en definition av par-autonomi i tre steg. Först ska bägge parter vara individuellt autonoma. Sedan ska beslutet nås via en kommunikativ process, som uppfyller ett antal kriterier (ingen partner dominerar, tillräcklig tid ges, beslutet är samstämmigt). Slutligen tillåter definitionen att den ena partnern autonomt överlåter aspekter av beslutsprocessen till den andra.

Syftet med definitionen är inte att göra filosofisk revolution i etiken. Syftet är praktiskt. Amal Matar vill hjälpa såväl par som vårdpersonal att tala realistiskt om autonomi i de fall där besluten förväntas vara parens gemensamma. Att låtsas som om dessa beslut fattades parallellt av separata individer, gör det svårt att realistiskt bedöma och stödja beslutsprocessen. Den handlar om samspel.

Amal Matar avslutar artikeln, skriven tillsammans med Anna T. Höglund, Pär Segerdahl och Ulrik Kihlbom, med två fallbeskrivningar. Dessa fall visar konkret hur definitionen kan hjälpa vårdpersonal att bedöma och stödja autonomt beslutsfattande på parets nivå. I ena fallet undergrävs parets autonomi, i andra fallet förmodligen inte.

Läs artikeln som ett exempel på hur vi ibland kan behöva rucka på omhuldade begrepp för att kunna använda dem realistiskt.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Matar, A., Höglund, A.T., Segerdahl, P. and Kihlbom, U. Autonomous decisions by couples in reproductive care. BMC Med Ethics 21, 30 (2020). https://doi.org/10.1186/s12910-020-00470-w

Detta inlägg på engelska

Vi hittar nya vinklar

Ansvarsfullt planerad forskningskommunikation

Schackbräde med spelpjäser
25 maj, 2020 / / 3 kommentarer

Akademisk forskning drivs av hur resultat sprids till kolleger via konferenser och publikationer i vetenskapliga tidskrifter. Men forskningsresultat tillhör inte bara forskarsamhället. De tillhör hela samhället. Därför bör resultaten nå inte bara specialisterna i fältet eller i angränsande fält. De bör även nå utanför akademin.

Vilka finns därute? En homogen allmänhet? Nej, så enkelt är det inte. Kommunikation av forskning handlar inte om att forskarna först kommunicerar resultat inomvetenskapligt till varandra och sedan populärvetenskapligt till ”allmänheten”. Utanför akademin finns ingenjörer, företagare, politiker, myndighetsföreträdare, lärare, skolelever, forskningsfinansiärer, skattebetalare, sjukvårdspersonal… Utanför akademin finns vi alla, med våra olika erfarenheter, uppgifter och förmågor.

Forskningskommunikation är därför en strategiskt mer komplicerad uppgift än bara den att ”nå allmänheten”. Varför vill du kommunicera din forskning, vad gör den viktig? Vem kan finna din forskning viktig, vem vill du nå? Hur vill du kommunicera? När vill du kommunicera? Här finns inte bara en uppgift, utan många. Du måste tänka igenom din uppgift i varje enskilt fall. För uppgiften varierar med svaren på dessa frågor. Först när du kan tänka en smula strategiskt om uppgiften, kan du kommunicera forskning ansvarsfullt.

Josepine Fernow är en skicklig och erfaren forskningskommunikatör vid CRB. Hon arbetar med kommunikation i flera forskningsprojekt, däribland Human Brain Project och STARBIOS2. I det senare projektet, som handlar om ansvarsfull forskning och innovation (RRI), bidrar hon i en ny bok med argument för ansvarsfullt planerad forskningskommunikation: Achieving impact: some arguments for designing a communications strategy.

Josepine Fernows bidrag är, anser jag, mer än ett övertygande argument. Det är en ögonöppnande text som hjälper forskningsföreträdare att tydligare se sina relationer till samhället – och därmed sitt ansvar. Akademin är ingen kunskapsklippa i ett hav av okunniga lekmän. I samhället finns tvärtom erfarna människor, som på grund av vad de kan, kan ha glädje av din forskning. Det är lättare att tänka strategiskt om forskningskommunikation om du överblickar forskningens relationer till ett mångsidigt samhälle som redan är kunnigt. Texten öppnar den överblicken.

Josepine Fernow varnar även mot att överdriva betydelsen av din forskning. Biovetenskaplig forskning har möjlighet att i framtiden ge oss nya effektiva behandlingar av svåra sjukdomar, nya näringsrika och motståndskraftiga grödor och mycket mera. Eftersom vi alla är möjliga förmånstagare av sådan forskning, i egenskap av framtida patienter och konsumenter, kan vi vara benägna att tro på överdrivet hoppfulla budskap som överdrivet ambitiösa forskare förmedlar. Vi stirrar oss blinda på den möjliga framtida nyttan, i en farlig ringdans av alltmer orealistiska förhoppningar.

Ringdansen kallas hype. Hype kan i längden hindra din forskning genom förlorat förtroende. Hype kan också göra att din forskning kör fast i återvändsgränder eller tar oetiska genvägar. Den fantastiska framtida ”möjliga nyttan” grumlar ditt omdöme som ansvarsfull forskare.

Inom vissa forskningsfält är det extra svårt att undvika hype, eftersom överdrivna förhoppningar tycks inskrivna i fältets språk. Ett exempel är artificiell intelligens (AI), där det psykologiska och neurovetenskapliga språk som används om maskiner kan ge intryck av att förhoppningarna redan infriats. Genom att tala om maskiner i psykologiska och neurologiska termer, kan det låta som om vissa maskiner redan tänkte som människor och fungerade som hjärnor.

Att kommunicera forskning ansvarsfullt är lika viktigt som svårt. Därför förtjänar uppgiften – dessa uppgifter – största uppmärksamhet. Läs Josepine Fernows argument för noga planerade kommunikationsstrategier och överblicka ansvaret.

Slutligen en påminnelse för alla intresserade: Projektet STARBIOS2 anordnar sin slutkonferens via Zoom fredagen den 29 maj 2020.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Fernow, J. (2019). Note #11: Achieving impact: Some arguments for designing a communications strategy, In A. Declich (Ed.), RRI implementation in bioscience organisations: Guidelines from the STARBIOS2 project, (pp. 177-180). Uppsala University. ISBN: 978-91-506-2811-1

Detta inlägg på engelska

Vi tycker om öppenhet

Mer om ansvarsfull forskning och innovation

Daniele Mezzana
18 maj, 2020 / / Inga kommentarer

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om ansvarsfull forskning och innovation (RRI, Responsible Research and Innovation). Vill du läsa mer om RRI, rekommenderas dagens engelska inlägg på The Ethics Blog: Science and society: a changing framework and the role of RRI.

Inlägget är skrivet av gästbloggaren Daniele Mezzana, samhällsforskare i projektet STARBIOS2.

Jag passar på att påminna om att projektet nyss publicerat en bok om RRI, samt anordnar sin slutkonferens via Zoom fredagen den 29 maj 2020.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

I dialog med samhällsvetare

Vi vet inte om cancerpatienter får bättre behandling när de deltar i studier

Stetoskop
12 maj, 2020 / / 2 kommentarer

Hur vet vi det? Det är den återkommande frågan i en vetenskaplig kultur. Har vi stöd för vad vi påstår eller är det bara en åsikt? Finns det evidens?

Utveckling av nya cancerbehandlingar ger många exempel på den återkommande frågan. Läkemedelstillverkaren vill naturligtvis gärna kunna påstå att den nya behandlingen är effektivare än existerande alternativ och att doseringarna som rekommenderas ger god effekt utan alltför stora biverkningar. Men först måste frågan besvaras: Hur vet vi det?

Det räcker inte att ställa frågan en gång. Frågan måste upprepas för varje aspekt av behandlingen. Varje påstående om effektivitet, biverkningar och doseringar måste kunna stödjas genom svar på frågan. Hur besvaras frågan? Hur kontrollerar vi att det inte bara är åsikter? Genom kliniska studier på cancerpatienter som ställer upp som försökspersoner.

En ny forskningsetisk studie visar dock hur ett etiskt mycket känsligt påstående ofta upprepas i cancerforskningen, utan att frågan ”Hur vet vi det?” ställs och besvaras på ett tillfredsställande sätt. Vilket påstående? Det handlar om påståendet att det går bättre för cancerpatienter som ställer upp i kliniska studier än för cancerpatienter som får vanlig vård. Påståendet är etiskt känsligt, eftersom det kan motivera patienter att delta i studier.

I en stor intervjustudie undersökte etikerna först om påståendet förekommer bland läkare och sköterskor som arbetar med kliniska studier. Sedan undersökte de genom en systematisk litteraturgenomgång om påståendet har vetenskapligt stöd. Det uppseendeväckande svaret på frågorna är: Ja, påståendet är vanligt. Nej, påståendet saknar stöd.

Patienter som rekryteras till kliniska studier riskerar således att vilseledas av en vanlig men ogrundad åsikt om att forskningsdeltagande ger bättre behandling. Naturligtvis kan man tänka sig att patienter i forskning åtminstone får bättre indirekta effekter genom den stora uppmärksamhet som de får: bättre uppföljning, fler prover, mer samtal med läkare och sköterskor. Men indirekta effekter på behandlingsutfall borde ha synts i litteraturstudien. Beträffande mer subjektiva effekter påpekas i artikeln att betydelsen av större uppmärksamhet varierar med patienternas tillstånd och preferenser. För en mycket sjuk patient är det inte alltid en positiv erfarenhet att lämna alla de prover som forskningen behöver. Generellt kan man alltså inte säga att forskningsdeltagande ger positiva indirekta effekter.

Så skriver artikelförfattarna, däribland Tove Godskesen och Stefan Eriksson vid CRB, i den föredömligt klart skrivna artikeln i BMC Cancer: Are cancer patients better off if they participate in clinical trials? A mixed methods study. Tove Godskesen ledde studien bakom artikeln.

En etiskt viktig slutsats i artikeln är att om påståendet om bättre behandling används när patienter rekryteras till forskning, så får patienterna vilseledande information. I stället bör altruistiskt forskningsdeltagande betonas. Genom att delta i studier kan patienter stödja ny kunskap som möjliggör bättre cancerbehandlingar för framtida patienter.

Artikeln redovisar alltså för ett fall där frågan ”Hur vet vi det?” har svaret: ”Vi vet inte, det är bara en åsikt.” Men då vet vi åtminstone att vi inte vet! Hur vet vi det? Genom undersökningarna som redovisas i artikeln – läs den!

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Zandra Engelbak Nielsen, Stefan Eriksson, Laurine Bente Schram Harsløf, Suzanne Petri, Gert Helgesson, Margrete Mangset and Tove E. Godskesen. Are cancer patients better off if they participate in clinical trials? A mixed methods study. BMC Cancer 20, 401 (2020). https://doi.org/10.1186/s12885-020-06916-z

Detta inlägg på engelska

I dialog med kliniker

Inspiration till ansvarsfull forskning och innovation

STARBIOS2-projektets guidelinebok
27 april, 2020 / / 3 kommentarer

Vår inställning till vetenskapen förändras. Frågan är om vi längre kan tala högstämt om den i bestämd form singularis, eller ens om vetenskaper. Det tycks idag mer träffande att tala om forskningsaktiviteter som producerar nyttiga och tillämpbara kunskaper.

Vetenskapen har detroniserats, tycks det. Förr vördades den som fritt och självständigt sanningssökande. Vi bugade som inför en högre sanningsinstans. I dag kräver vi att den levererar nyttigheter och anpassar sig till samhället. Förändringen är motsägelsefull eftersom vi samtidigt vill kunna åberopa vetenskaplig expertis som högre auktoritetskälla. Ska vi böja oss för experterna eller korrigera dem om de inte levererar ”rätt kunskaper” eller ”önskvärda fakta”?

Ett sätt att aktivt hantera den riskabla förändringen är ansvarsfull forskning och innovation, RRI (Responsible Research and Innovation). Långsiktigt försöker man anpassa vetenskapen till nya samhälleliga krav. Som du hör av namnet är RRI delvis ett uttryck för samma attitydförändring. Man kunde tala om ansvarsfull detronisering av vetenskapen.

Somliga sörjer detroniseringen, andra gläds. Här vill jag bara förknippa RRI med den ändrade inställningen till vetenskap. RRI kan uppfattas som ett försök att ansvarsfullt genomdriva förändringen, som man i grunden bejakar. Den tvetydiga inställningen till vetenskaplig expertis, som nämndes ovan, visar hur viktigt det är att vi tar ansvar för människors förtroende för vad som numera alltså kallas forskning och innovation. För varför bör vi lyssna till företrädare för en sektor med så föga aktningsvärd benämning?

RRI har införts i europeisk forskning inom Horisont 2020. Flera projekt handlar specifikt om att implementera och studera RRI. Viktiga aspekter av RRI är genus och jämställdhet; publicering med öppen tillgänglighet; vetenskapsundervisning och forskningskommunikation; allmänhetens delaktighet; samt etik. Det handlar om att anpassa forskning och innovation till ett samhälle med nya krav och förhoppningar på vad som förr stolt benämndes vetenskapen.

En nyutkommen bok redovisar erfarenheter av implementering av RRI i ett antal biovetenskapliga organisationer runtom i världen. Boken är skriven inom projektet STARBIOS2, som med partners i Europa, Afrika, Syd- och Nordamerika planerat och genomfört RRI-satsningar och reflekterat över arbetsprocessen. Syftet i STARBIOS2 har varit att förändra organisationerna långsiktigt och strukturellt. Med boken vill man hjälpa läsare att själva formulera handlingsplaner och initiera strukturförändringar på de egna arbetsplatserna.

Boken beskrivs något missvisande som riktlinjer (”guidelines”). Några formulerade riktlinjer hittar du inte. Däremot hittar du något som kanske är mer hjälpsamt, nämligen självreflekterande exempel på hur man i praktiken arbetat med RRI-handlingsplaner. Du hittar konkreta förslag på hur man lyfter ansvar i forskning och utveckling. Du kan således läsa om sätt att stödja jämställdhet, utbyte med allmänhet och samhälle, öppen publicering, samt etik och forskningskommunikation. Läs och inspireras!

Avslutningsvis kan jag nämna att Etikbloggen, liksom etikverksamheten på CRB, kan betraktas som exempel på RRI. Jag hoppas återkomma längre fram med ett inlägg om forskningskommunikation.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Declich, Andrea. 2019. RRI implementation in bioscience organisations: Guidelines from the STARBIOS2 project.

Detta inlägg på engelska

Vad är hållbarhet i framtiden?

Antropomorfism inom AI kan begränsa tekniken

smiling robot
15 april, 2020 / / 1 kommentar

Antropomorfism tycks nästan tillhöra forskning om artificiell intelligens (AI). Ända sedan områdets begynnelse har maskiner beskrivits i termer som normalt beskriver mänskliga förmågor, som att förstå och att lära sig. Betoningen ligger på likheter mellan människor och maskiner, medan skillnader ofta slätas över. Som när man säger att maskiner kan göra samma saker som människor, som att fatta beslut och lösa problem, med den förment obetydliga skillnaden att maskinerna gör det ”automatiserat”.

Detta kan du läsa mer om i en upplysande diskussion om antropomorfism inom och omkring AI, skriven av Arleen Salles, Kathinka Evers och Michele Farisco, samtliga vid vid CRB och Human Brain Project. Artikeln är publicerad i AJOB Neuroscience.

Artikeln uppmärksammar särskilt så kallad hjärninspirerad AI-forskning, där teknikutvecklingen hämtar inspiration från vad vi vet om hjärnans funktionssätt. Här betonas banden mellan AI och neurovetenskap: band som anses avgörande för utvecklingen inom bägge forskningsfälten. Neurovetenskapen behöver inspiration från AI-forskningen, menar man, liksom AI-forskningen behöver inspiration från hjärnforskningen.

Artikeln varnar dock för att denna idé om ett släktskap mellan områdena förutsätter att vi redan accepterat en antropomorf tolkning av AI. Faktum är att hjärninspirerad AI utvidgar de begreppsliga dubbelexponeringarna genom att projicera inte bara psykologiska utan även neurovetenskapliga begrepp på maskiner. Man talar om artificiella neuroner, synapser och neurala nätverk i datorer. Som om man byggt in konstgjord hjärnvävnad i maskinerna.

En förbisedd risk med antropomorfism inom AI, skriver artikelförfattarna, är att den kan dölja väsentliga egenarter hos tekniken som gör den fundamentalt annorlunda mänsklig intelligens. Antropomorfism kan riskera att begränsa den tekniska utvecklingen inom AI, eftersom man låser sig vid den mänskliga hjärnan som priviligierad inspirationskälla för AI. Antropomorfism kan locka även hjärnforskningen att okritiskt använda AI som förebild för hur hjärnan fungerar.

Författarna förnekar naturligtvis inte att AI och neurovetenskap ömsesidigt befruktar varandra och bör samarbeta. Men för att samarbetet ska fungera väl, utan att riskera att hämma utvecklingen, behövs även filosofiskt tänkande. Vi behöver klargöra våra olikartade begrepp om människor och maskiner, hjärnor och datorer. Detta för att befria oss från tendensen att låsa oss vid likheterna, som kan vara mer verbala än reella. Vi behöver uppmärksamma även skillnader mellan människor och maskiner, lära oss att inspireras av olikheter.

Antropomorfism inom AI riskerar dessutom att uppmuntra till oansvarig forskningskommunikation, menar artikelförfattarna. Detta eftersom överdrivna förhoppningar (”hype”) ligger i själva språkbruket. Genom att tala om datorer i psykologiska och neurologiska termer, kan det låta som om datorerna redan väsentligen fungerade som mänskliga hjärnor.

Filosofi kan därför bidra till ansvarsfullare kommunikationen om AI. Eftertänksam forskningskommunikation kan uppmärksamma överdrivna anspråk och förhoppningar som ligger i det antropomorfa språkbruket. Den kan motverka tendenser att överdriva likheter mellan maskiner och människor, som inte alltid går så djupt som orden får det att låta.

Skillnader kan kort sagt vara lika viktiga och lärorika som likheter. Inte bara i filosofi, utan även i vetenskap, teknikutveckling och ansvarsfull forskningskommunikation.

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Arleen Salles, Kathinka Evers & Michele Farisco (2020) Anthropomorphism in AI, AJOB Neuroscience, 11:2, 88-95, DOI: 10.1080/21507740.2020.1740350

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet

« Äldre inlägg Nyare inlägg »