Vid palliativ vård av svårt sjuka och döende patienter hanterar vårdpersonalen inte bara medicinska behov, utan även patienternas och de anhörigas existentiella behov. Även om de palliativa vårdteamen kan få stöd från professioner som är inriktade på existentiella samtal, är det läkarna och inte minst sjuksköterskorna, vårdbiträdena, fysioterapeuterna och arbetsterapeuterna som mer kontinuerligt samtalar med patienterna om livet, döendet och döden. Ibland är samtalen planerade i förväg, men ofta uppkommer de spontant i samband med vårdinsatserna.
En svensk intervjustudie undersökte erfarenheter av spontana existentiella samtal med patienter och anhöriga inom de vårdprofessioner som dagligen möter dem: sköterskorna, vårdbiträdena, fysioterapeuterna och arbetsterapeuterna. De fick frågor om när existentiella samtal kunde uppkomma och vad som påverkade samtalens kvalitet. De fick även frågor om hur de samtalade med patienterna om deras tankar om döden, hur de reagerade på patienternas existentiella frågor, och hur de reagerade när anhöriga hade svårt att acceptera situationen.
Syftet med studien var att skapa en strukturerad översikt över vårdpersonalens erfarenheter, en modell av vad som bedömdes vara viktigt för att existentiella samtal skulle uppstå och fungera väl. Inte minst identifierades strategier som de palliativa vårdteamen använde, liksom hinder för meningsfulla existentiella samtal.
Den huvudsakliga angelägenheten för personalen visade sig vara att etablera en förtroendefull relation med patienter och anhöriga. Utan en sådan relation uppkom inga meningsfulla samtal om livet, döendet och döden. En kärnkategori som utlästes ur intervjumaterialet var att behålla närvaron: att vara som en stabil klippa under alla omständigheter. Vid möten med patienter och anhöriga höll man sig fysiskt nära och var lugnt närvarande under tysta stunder. Denna lågmälda närvaro kunde väcka samtal om livets slut, om minnen, om stöd för livskvaliteten, även i situationer där patienter och anhöriga var rädda eller upprörda. Genom att bibehålla lugn närvaro uppfattade man att man blev mottaglig för existentiella samtal.
Vårdteamen försökte initiera samtal om döden tidigt. Så fort patienterna kom in på avdelningen ställdes öppna frågor om hur de mådde. Patienternas tankar om döden, deras förhoppningar och farhågor, sonderades försiktigt. Här gäller det att främst lyssna uppmärksamt. En annan strategi var att fånga upp önskningar och behov genom att prata om minnen eller informera om diagnosen och hur symtom kan lindras. Vårdpersonalen måste även vägleda anhöriga, som kan vara oroliga, arga och frustrerade. Här gäller det att inte ta eventuell kritik och hotfullhet personligt, att lugnt erkänna deras oro och informera om möjliga framtidsscenarier. Anhöriga kan även behöva information om hur de själva kan hjälpa till att sköta patienten, samt stöd att fridfullt ta adjö när patienten dött. Något som även framkom i intervjuerna var vikten av att upprätthålla sin professionella roll i teamet. Till exempel måste en sjukgymnast behålla fokus på uppgiften att få patienter, som kanske saknar motivation, att ta sig upp och träna. En strategi vid liknande svårigheter var att söka stöd hos de andra i vårdteamet, att prata om utmaningar som man annars kände att man stod ensam och utelämnad inför.
Något som kunde hindra existentiella samtal var rädsla att göra fel: då vågar man varken fråga eller lyssna. Ett annat hinder kunde vara oroliga anhöriga: om anhöriga är frustrerade och oeniga kan detta hindra existentiella samtal som hjälper dem att ta adjö och låta patienten dö fridfullt. Ett tredje hinder var tidsbrist och anspänning: ibland har personalen andra arbetsuppgifter och hinner då inte stanna upp och samtala. Och om anhöriga inte accepterar att patienten är döende, utan kräver att patienten flyttas för att få effektiv sjukhusvård, kan anspänningen hindra existentiella samtal. Slutligen uppfattades även avsaknad av kontinuerlig utbildning om existentiella samtal som ett hinder, liksom bristande stöd från kollegor och från organisationen man arbetar inom.
Förhoppningsvis kan artikeln motivera utbildningsinsatser inom den palliativa vården för de yrkeskategorier som dagligen hanterar patienters och anhörigas existentiella behov. Du hittar artikeln här: Interdisciplinary strategies for establishing a trusting relation as a pre-requisite for existential conversations in palliative care: a grounded theory study.
Skrivet av…
Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.
Lagerin, A., Melin-Johansson, C., Holmberg, B. et al. Interdisciplinary strategies for establishing a trusting relation as a pre-requisite for existential conversations in palliative care: a grounded theory study. BMC Palliative Care 24, 47 (2025). https://doi.org/10.1186/s12904-025-01681-x
Kommer med lästips
Senaste kommentarer