Jag läste en ledarartikel som kritiserade ideologiska moment i skolundervisningen. Artikelförfattaren hade besökt hemsidan för en av organisationerna som anlitats av skolorna och fann där tydliga uttryck för en samhällssyn baserad på ideologiska dogmer av ett bestämt slag.

Kritiken kan mycket väl ha varit befogad. Vad som gjorde mig fundersam var hur problemet uttrycktes. Det lät nämligen som om problemet var att ideologin ifråga var främmande för ledarskribentens egen ideologi: ”främmande för mig och de flesta andra …-ister”.

Jag kände mig ledsen när jag läste detta. Det kan ju låta som om det vore vårt mänskliga öde att leva innestängda i ideologiska labyrinter, oförstående för varandra. Men om vi är främmande för en ideologi, betyder det verkligen inget mer än att den ideologin är främmande för vår egen ideologi?

Kan vi befria oss från ideologiernas labyrint? Eller vore det bara ännu en ideologi: ”Vi anti-ideologer uppmanar till kamp mot alla ideologier”!? Uppenbarligen är det svårt att bekämpa alla ideologier utan att själv bli ideologisk. Även fredsrörelser bär på fröet till nya konflikter. Vilken sida för fred står du på?

Kan vi befria oss genom att strängt hålla oss till fakta och inget annat än fakta? Att hålla sig till fakta är viktigt. Ett problem är att ideologier redan älskar att hänvisa till fakta, för att stärka ideologin och framställa den som sanningen. Att påpeka fakta ger lätt ammunition till ännu mer ideologisk debatt, som vi snart blir en engagerad del av: ”Vi rationalister motsätter oss bestämt alla ideologiskt vinklade beskrivningar av verkligheten”!?

Kan lösningen vara att alltid bekänna ideologisk färg, så att vi sprider medvetenhet om våra ideologiska ensidigheter: ”Hej, jag representerar riksorganisationen mot tarmsköljning – en praktik som vi anti-sköljare ser som ett brott mot mänsklig värdighet”!? Det kan vara bra att informera andra om våra motiv, så att de inte vilseleds till att tro på vad vi säger. Men det visar knappast en vackrare sida av mänskligheten, utan förstärker bilden att motstridiga former av ideologisk ensidighet är människans öde.

Men om vi nu ser problemet klart och tydligt, om vi ser hur varje försök att lösa problemet återskapar problemet, har vi inte öppnat oss för vår belägenhet då? Har vi inte sett oss själva med en blick som inte längre är ensidig? Är vi inte fria?

Skrivet av…

Pär Segerdahl, docent i filosofi vid Centrum för forsknings- och bioetik och redaktör för Etikbloggen.

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet