Etikbloggen

En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Månad: april 2018

Läs denna intervju med Kathinka Evers!

26 april, 2018 / / Inga kommentarer

Genom filosofisk analys och begreppsutveckling bidrar Uppsala universitet starkt till den stora europeiska satsningen, Human Brain Project. Det handlar om nya sätt att tänka om hjärnan och medvetandet, som tar oss bortom motsättningar mellan medvetet och omedvetet; mellan medvetande och materia.

Vill du veta mer? Läs den fascinerande intervjun med Kathinka Evers: A continuum of consciousness: The Intrinsic Consciousness Theory

Kathinka Evers vid CRB i Uppsala leder arbetet kring neuroetik och neurofilosofi i Human Brain Project.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen

När rädslan för det dunkla slår knut på sig själv

25 april, 2018 / / 1 kommentar

Pär SegerdahlDunkelt skrivna texter gör oss arga. Först blir vi irriterade för att vi inte förstår. Sedan kommer rädslan: rädslan att bli lurad av skojare. Den rädslan är så stark att vi inte vågar titta närmare på den. I stället misstänker vi på allvar att det finns galenpannor som av outgrundliga skäl skriver hyllmeter av gallimatias. Bäst att förskansa sig i förnuftets högborg!

Visst finns det galenpannor som rabblar dumheter. Min egen farhåga i detta inlägg är att rädslan för det dunkla kan förytliga oss. Insiktsfullhet framstår nämligen lätt som dunkelhet. Det tar tid att smälta insiktsfulla texter. Ofta återkommer vi till dem under ett helt liv. Skänker vi oss inte den tiden, utan kräver omedelbar tillfredsställelse, avfärdar vi lätt texterna som dunkla och kanske även farliga.

Det finns ett ideal för att utrota all dunkelhet: Att skriva verbalt explicit, utan minsta hål i resonemangskedjan. Så fingranskas ofta de stora tänkarnas texter: Finns det förbisedda hål i argumenten där sanningen riskerar att rinna ut? Kan hålen täppas igen, eller sjunker skeppet med sin last av sanningsanspråk?

Ett problem med detta förnuftsideal är att det kan undergräva den egna läskunnigheten. Idealet kan få även helt vanliga texter att framstå som obskyra, vilket i sin tur förstärker rädslan att bli lurad av skojare; horder av dem. Plötsligt vill man korrigera hela mänskligheten, som tydligen ännu inte lärt sig hur man tar sitt förnuft till fånga.

Förnuftsidealet blir ett asketiskt krav hos en liten krets stålsatta, som skriver intrikat argumenterande texter till varandra; texter som blir obegripliga för resten av mänskligheten. Som ointagliga murar, skyddande förnuftets högborg.

Rädslan för det dunkla riskerar att göra oss både ytliga och obskyra. Ta därför hand om din rädsla! Det är också ett sätt att ta sitt förnuft till fånga. Kanske ett insiktsfullare sätt.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Regler för författarskap bör preciseras

11 april, 2018 / / 1 kommentar

Pär SegerdahlNyligen skrev jag om hedersförfattare i forskarvärlden. När jag försökte återge kriterierna för akademiskt författarskap, kände jag mig dum. Jag visste inte hur jag med egna ord skulle återge främst fjärde kriteriet, som på engelska lyder:

”Agreement to be accountable for all aspects of the work in ensuring that questions related to the accuracy or integrity of any part of the work are appropriately investigated and resolved.”

För att räknas som författare till en akademisk publikation, räcker det inte att man bidrar till forskningsarbetet, att man bidrar till skrivandet eller reviderandet av det intellektuella innehållet i texten, samt godkänner slutversionen. Man måste även uppfylla detta fjärde kriterium, som har att göra med ansvar kring oredlighet i forskning.

Men vad säger kriteriet? Efter att ha läst en debattartikel av Gert Helgesson och Stefan Eriksson i tidskriften Learned Publishing, förstår jag att det inte bara var min dumhet som orsakade svårigheten att återge fjärde kriteriet. Formuleringen är verkligen mångtydig, vilket kan bero på oenighet mellan författarna av kriteriet.

Helgesson och Eriksson konstaterar tre möjliga tolkningar av kriteriet:

  1. Läggs betoningen på de första tio orden (till och med första förekomsten av ”work”), tycks kriteriet säga att alla författare är ansvariga, eller bör hållas ansvariga, för alla delar av artikeln. Om oredlighet förekommit bör samtliga författare hållas ansvariga, även om de varit ovetande om vad som pågått.
  2. Fortsätter man att läsa, ändras betydelsen. Kriteriet tycks då säga att om oredlighet misstänks, så har alla författare ansvar att underlätta undersökningen av misstankarna (oberoende av vilken del av arbetet som misstankarna gäller).
  3. En tredje tolkningsmöjlighet går längre än den andra. Den innebär att en författare ska stödja undersökningar av oredlighet inte bara efter att artikeln skickats till tidskrift. En författare bör själv initiera sådana undersökningar redan under forsknings- och skrivprocessen, om denne anar oråd.

Det går inte att avgöra vilken tolkning som gäller. Helgesson och Eriksson anser att tredje tolkningen vore rimligast ur forskningsetisk synvinkel. Om det är denna tolkning som avses bör man vid nästa revidering av författarkriterierna göra detta språkligt tydligt, avslutar de debattartikeln.

Pär Segerdahl

Helgesson, G. and Eriksson, S. Revise the ICMJE Recommendations regarding authorship responsibility! Learned Publishing 2018. doi: 10.1002/leap.1161

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

Risker för diskriminering i populationsbaserad biobanksforskning

4 april, 2018 / / Inga kommentarer

Pär SegerdahlÄven de bästa avsikter kan leda snett. Att omtänksamt behandla vissa grupper som ”sårbara”, såsom gravida och barn, kan orsaka att de diskrimineras. Om de skyddas från deltagande i klinisk forskning, vet vi mindre om hur de reagerar på läkemedel. Därmed utsätts de för större risker som patienter i behov av vård. Tack för omtanken.

Deborah Mascalzoni påpekar i ett föredrag möjliga diskrimineringsmönster i populationsbaserad biobanksforskning. Hon uppmärksammar särskilt personer som lider av psykisk sjukdom, som ofta utesluts från sådana studier. Men hon nämner även barn, som sällan deltar i populationsbaserade biobanker, liksom människor med tidiga symtom på demenssjukdom eller med missbruksproblematik.

Mascalzoni frågar alltså hur representativa de populationsbaserade biobankerna egentligen är. Detta är viktigt, eftersom resultat från sådan forskning allt oftare används i planeringen av vården. Vi behöver därför förstå diskrimineringsmönstren, så att exempelvis människor som lider av psykisk sjukdom får samma nytta av forskning som andra.

Mönstren orsakas dock inte enbart av hur grupper behandlas som ”sårbara”. Även rent praktiska svårigheter, som man kanske inte tänker på, kan orsaka diskriminering. Det är etiskt och juridiskt omständligt att rekrytera barn till forskning. Människor som lider av depression kan ha självmordstankar, vilket kräver särskilda insatser. Människor med början till demens kan ha svårt att förstå komplex information, vilket komplicerar samtyckesprocessen.

Vissa grupper är därmed i praktiken svårare att rekrytera till populationsbaserade biobanker. Antingen det beror på omtanke eller inga tankar alls, kan forskningsresultaten bli skeva, vilket kan leda till sämre vård för vissa grupper. Det finns alltså skäl att fråga om representativitet.

Pär Segerdahl

Mascalzoni, D. 2017. Reverse discrimination for psychiatric genetic studies in population-based biobanks. European Neuropsychopharmacology 27: 475-476

Detta inlägg på engelska

Vi ställer frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se