Filosofin ses ofta som en tradition där varje betydande filosof studerade sina föregångare, fann det tidigare arbetet bristfälligt i olika avseenden, och gav sig i kast med att rätta till det. Aristoteles korrigerade Platon, Descartes korrigerade skolastikerna och Heidegger korrigerade hela tänkandets historia sedan försokratikerna.
Filosofin framstår i denna bild som en enda lång kräftgång in i framtiden, driven av närläsning av föregångarna. Ser du dem framför dig? Raddan av tänkare som marscherar baklänges genom historien, med näsan i föregångarnas verk?
En sådan bild är begriplig i en tid då filosofin äts upp av studiet av den. Vi är tankeantikvarier som rekonstruerar filosofin genom spåren den lämnat efter sig i våra bokhyllor. Vi föreställer oss alltså att filosoferna framförallt var goda läsare av filosofisk litteratur. Kritiska traditionsbärare med exceptionell närläsningsförmåga, som gjorde det möjligt för dem att identifiera de svaga punkterna i föregångarnas texter och föra traditionen vidare.
Paradoxen med denna syn på filosofin är att textlämningarna vi studerar inte liknar ingående läsningar av verk inom en viss genre, utan framstår som ganska självsvåldiga tankeförsök om allt mellan himmel och jord. Kanske för att filosoferna aldrig rörde sig baklänges in i framtiden, som traditionsbärare med näsan i böcker, utan öppnade sig för allt i samtiden och försökte möta framtiden väl.
”Jag har tänkt” betyder inte ”Jag har gjort en läsning av”.
Senaste kommentarer