En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Månad: november 2013

Jag respekterar inte ditt beslut, för jag vill stödja din autonomi

Ibland blir viktiga ord totalitära. De börjar med att säga något angeläget, så vi lyssnar uppmärksamt. Men efterhand blir uppmärksamheten så ingrodd i själva orden, att de blir måttstocken på vad som är viktigt i mänskligt liv.

Ett ord som genomgått en sådan process är ordet autonomi. Det började med att säga något angeläget. Nämligen att patienter och forskningsdeltagare måste behandlas med respekt. De har rätt få veta vad som är i görningen, och att själva bestämma om de vill genomgå en viss behandling eller delta i ett visst experiment.

Patienter och forskningsdeltagare har rätt till denna fullt begripliga autonomi.

Men allteftersom ordet användes för att säga denna angelägenhet, började alltmer kretsa kring ordet. Om patienter har rätt till ”autonomi”, måste väl autonomi vara ett värdefullt drag hos människan, som kan stödjas så att vi får ännu mer av detta värde?

Kanske är autonomi till och med den värdefullaste sidan hos människan: vårt utmärkande drag när vi är i vårt bästa, sundaste, mest förnuftiga tillstånd?

Från att ha varit en begriplig rättighet, började autonomi framstå som en superviktighet att ständigt söka efter, som efter en helig graal.

Frågan dök upp: Bör vi inskränka människors frihet att fatta egna beslut, om besluten hotar deras framtida autonomi?

Utan tvekan går vi ibland emot människors beslut: för deras skull. Vad jag skriver om idag, är tendensen att ersätta ”för deras skull” med ”för den framtida autonomins skull”.

En ny artikel tar upp problematiken. Du hittar den genom länken nedan:

Artikeln är skriven av Manne Sjöstrand, Stefan Eriksson, Niklas Juth och Gert Helgesson. De diskuterar kritiskt idén om en paternalistisk policy att begränsa människors frihet för att stödja deras framtida autonomi.

De väljer att argumentera på motståndarens planhalva. De utgår alltså från tolkningen av autonomi som något superviktigt, och försöker sedan visa att en sådan policy blir självupphävande. Framtida autonomi kommer snarare att hotas av en sådan policy, ungefär som proletariatets diktatur aldrig befriade människor, utan låste dem vid en totalitär ordning.

Artikeln är välskriven och välargumenterad, och borde få alla som förhäxats av ordet autonomi att ta intryck och se över sina anspråk.

Även om artikeln inte avförtrollar autonomibegreppet genom den filosofiska humor som jag beskrev i ett tidigare blogginlägg, så slog det mig hur tragikomiskt det låter att säga att det yttersta skälet till att sjukvårdspersonal inte bör respektera en patients vilja att få hjälp att dö är… att dödshjälp skulle förstöra patientens autonomi.

Pär Segerdahl

Kommer med lästips - Etikbloggen

Biobanks- och registerforskning: våra publikationer

Centrum för forsknings- och bioetik i Uppsala studerar vi sedan många år etiken kring forskning med biobanksprover och persondata i register.

Vill du se en nyligen uppdaterad sammanställning av våra publikationer på detta område, klicka på länken nedan:

Sammanställningen är på engelska och innehåller även korta sammanfattningar av publikationerna.

Pär Segerdahl

Vi tolkar framtiden - etikbloggen

Källor inom oss till metodologiska felsteg

På måndagsseminariet diskuterade vi en artikel om svårigheten att tolka vad människor menar när de svarar på enkäter. Jag bloggade nyss om detta: Vad svarar folk på enkäten?

Artikeln vi diskuterade innehöll (som ni kanske minns från blogginlägget) två varningar till forskare som gör enkäter – varningar för:

  1. Egocentrism: Är frågorna du ställer verkliga för personerna som besvarar dem? Om inte, så kommer människor att uppfatta andra frågor än de du trodde att du ställde. De kommer i praktiken att besvara andra frågor, och därför blir det oklart om enkäten ger det empiriska stöd du önskar.
  2. Bokstavsmentalitet: Svarar folk verkligen bokstavligen på frågorna? Om enkäten frågar, ”Hur säker är du på att behandlingen ska hjälpa?”, och folk svarar ”80%”, så tror du nog att de menar, ”Jag är 80% säker på att behandlingen ska hjälpa”. Men folk kan göra andra saker med dessa ord än beskriva eventuella sannolikhetsbedömningar. De kan uttrycka sin hoppfulla inställning eller sitt förtroende för sjukhuspersonalen. Återigen blir det oklart om enkäten ger det empiriska stöd du önskar.

Idag vill jag ta upp en annan poäng i artikeln. Författaren påpekar nämligen att (1) och (2) inte är exempel på metodologiska felsteg, utan är orsaker till sådana felsteg. De är tendenser hos oss själva till ett slags närsynthet, som utgör en aldrig sinande källa till metodologiska felsteg, även hos erfarna forskare.

Detta fann jag intressant, eftersom fokus läggs på forskarens person snarare än på beteendet.

Det är ovanligt att uppmärksamheten fästs på oss som personer. Det vanliga är att betona beteendet och möjligheten att kontrollera beteendet genom regelverk. Om det förekommer felsteg, så begärs omedelbart bättre metodologiska föreskrifter som korrigerar forskarbeteendet så att det resulterar i mer välgjord forskning.

Artikeln begär i stället att vi även uppmärksammar oss själva: försöker göra oss mer medvetna om våra tankevanor, om våra språkvanor, om våra utblickar på världen… och om möjligheten att andra människor ibland är ganska annorlunda.

Tro nu inte att jag menar att vi ska ersätta metodologiska föreskrifter med något slags augustinska självbetraktelser. Det finns metodologiska föreskrifter som ofta hindrar de felsteg som (1) och (2) kan orsaka i enkätstudier. Den beteendedisciplineringen är ofrånkomlig.

Men om vi ska se poängen med föreskrifterna, själva motivbilden, bör vi nog ta på allvar att forskare även finns som livs levande personer, inte bara som utförare av mer eller mindre korrekta beteenden.

Pär Segerdahl

Vi tänker om bioetik : www.etikbloggen.crb.uu.se

Humoristiska och komiska tänkare

När jag läser filosofer slås jag av att somliga kan vara riktigt roliga. De har humor och jag skrattar med dem. Andra är snarare komiska i sitt krävande allvar; svåra att inte hitta på skämt om.

Humor är inte det första man förknippar filosofi med. Knappast någon läser filosofi för att få sig ett gott skratt, inte heller jag. Men när man väl filosoferar ligger skämtet förvånansvärt ofta nära.

Skämtet sätter då ofta fingret på den riktigt ömma punkten.

Filosofin kommer med extrema krav. Krav på absolut visshet, krav på fullständig allmängiltighet: krav på att ha funnit en utgångspunkt som är så ursprunglig att den inte ens hör det vanliga livet till, utan ”föregår” allt knytande av skorna och andra trivialiteter som folk sysslar med utan att reflektera.

Behovet att skämta uppstår under trycket av dessa krav.

Kontrasten mellan kraven och livet som man ändå lever blir komisk. Antingen håller man då ännu hårdare fast vid kraven och blir en komisk tänkare. Eller så blir man en humoristisk tänkare som skämtar under trycket av kraven – för att bli mänsklig igen.

Derrida drog i den andan följande vits om den absoluta utgångspunkt som Descartes menade sig finna i sitt cogito ergo sum (”jag tänker alltså är jag”):

  • ”Jag andas alltså är jag” ger i sig ingen visshet. Däremot är ”jag tänker att jag andas” alltid säkert och otvivelaktigt, även om jag misstar mig. Och därför jag härleda ”alltså är jag” från ”jag tänker att jag andas”.

”Även om jag misstar mig”: även om jag är död! Derridas skämt öppnar upp för att betvivla Descartes krav på visshet. En absolut visshet om mitt mänskliga väsen som är förenlig med att jag inte längre lever – hur kan det vara ”vad jag är”!?

Wittgenstein sa att han kunde tänka sig ett seriöst och bra filosofiskt arbete som enbart bestod av skämt. Jag kunde tänka mig att det arbetet började med Derridas skämt.

Behovet att tänka kan vara ett behov att skämta.

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen