En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Juridisk abort: med rätt att dra vidare

Pär SegerdahlMed ett renodlat tänkesätt kan man slå världen med häpnad. De senaste månaderna har Liberala ungdomsförbundet (LUF) gjort flera utspel som slagit inte minst moderpartiet med häpnad – exempelvis att incest och nekrofili bör tillåtas. Staten ska inte styra enskilda människors kärleksliv.

Förmodligen är ungdomspolitikerna stolta över sin radikalitet. De är liberalare än liberalismen själv. Men vad är radikaliteten gjord av?

I mars kom ännu ett radikalt förslag. Denna gång handlade det om abort. Kvinnor har ju rätt att välja abort fram till den 18:e graviditetsveckan. Men män har ingen motsvarande rätt att välja bort sitt föräldraskap. Förslaget vill korrigera denna orättvisa fördelning av friheten att själv bestämma över sitt föräldraskap.

Hur? Genom att ge män rätten att frånsäga sig faderskap fram till den 18:e graviditetsveckan: så kallad juridisk abort. Män får genom förslaget samma rätt som kvinnor att besluta om de vill bli föräldrar. Därigenom är rättvisan återställd.

Man kan gissa att moderpartiet drömmer om att göra en egen liten abort. Men lyssna så fint det kan låta när man slår världen med häpnad:

  • ”Det handlar om att män också ska kunna välja om de vill bli föräldrar eller inte.”
  • ”Män ska ha lika stor rätt till att välja bort föräldraskap.”

Det låter rentav storartat: LUF korrigerar en grundläggande rättighets-asymmetri mellan könen i dagens samhälle! Man kämpar för ett mer jämlikt samhälle!

Jag vill föreslå ”jämlikheten” här är rent verbal. Den sitter på ytan av ett individualistiskt rättighets- och frihetspråk med orden ”man”, ”kvinna” och ”samma rättighet”. Skrapar man på ytan försvinner den vackra symmetrin.

En sak som döljs är exempelvis att kvinnans beslut rör ett foster. Men gör hon inte abort, så kommer mannens abortbeslut att handla om ett barn, som kommer att födas och leva ”juridisk aborterat”.

En annan sak som döljs är att om kvinnan väljer abort så uppkommer inget föräldraskap för någondera parten, för inget barn föds. Men om hon föder barnet så är mannen far till barnet, antingen han frånsäger sig juridiskt faderskap eller inte. Juridik är inte allt här i livet. Det finns ett föräldraskap som inte kan frånsägas när ett barn föds, för barnet kan ju säga: ”Min far aborterade mig”. Bara kvinnans abortbeslut kan fullständigt upphäva föräldraskap.

En tredje sak som döljs är att något skaver i det individualistiska talet om föräldraskap som mitt respektive ditt föräldraskap; som kvinnans respektive mannens föräldraskap. Till råga på allt lyser såväl fostret som barnet med sin frånvaro i resonemangen om mannens och kvinnans föräldraskap – minst sagt märkligt! Är de redan aborterade? Glömde man inte något väsentligt där, i sin iver att utveckla radikalt liberala idéer kring föräldraskap?

För att inte störas av allt detta, för att inte känna hur det skaver, måste man renodla en individualistisk frihets- och rättighetsjargong, och sedan låsa in sig i den. Det är där LUF:s radikalitet ligger: i språket. Man renodlar (delar av) liberalismens språk, men som ren exercis med orden ”man”, ”kvinna” och ”samma rättighet”.

Denna radikalism är inte politisk, utan språklig. Därför känner man instinktivt att den diskussion som LUF vill väcka inte kan bli politisk, utan bara fortsatt begreppsexercis – som när skolbarn tragglar grammatiska exempel för att en vacker dag kunna tala ett språk som ännu är främmande för dem.

Ludwig Wittgenstein beskrev sådan begreppsexercis som språk på tomgång; som en motor kan gå på tomgång utan att utföra arbete. I det här fallet är det liberalismens språk som börjat gå på tomgång.

Jag förslår en rejäl dos Wittgenstein.

Pär Segerdahl

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

 

4 kommentarer

  1. jenniferviberg

    Vilket lysande exempel av dig Pär när språket går på tomgång. Till en början låter LUF:s förslag mycket rättvist och man tenderar att hålla med. Men skrapar man på ytan blir innehållet på förslaget något annat.

  2. Pär Segerdahl

    Roligt att höra!

  3. Håkan Rohdin

    Jag vet att ditt inlägg är gammalt men snubblande över det först idag. Nå, jag kan inte påstå att du lägger fram några speciellt kraftfulla argument över varför förslaget är dåligt.

    Du förklarar exempelvis inte varför det skulle vara ett bekymmer att barnet saknar en juridisk fader. Är det utifrån moraliska överväganden, att den man som väljer att stoppa snoppen i en kvinna accepterar risken att bli en ofrivillig fader? Om så är fallet, varför tillåter vi abort? Även kvinnor vet hur barn blir till. Vissa framför rätten till kroppslig autonomi för kvinnan, men det är ett oerhört trubbigt argument. Vi har redan idag ett system där vi accepterar att handlingar för med sig konsekvenser. Väljer jag att begå ett brott riskerar jag att spärras in i fängelse, något som kan kränka min kroppsliga autonomi i betydligt högre grad och under betydligt längre tid än vad en tvångsabort på en kvinna innan vecka 18 skulle göra. Enligt dagens lagstiftning är ju ett foster bara en cellklump innan dess.

    Nåväl, jag vill inte gräva ner mig i den fysiska abortens vara eller icke vara alltför mycket. Istället vill jag påstå att det finns både moraliska som utilitaristiska argument för förslagets genomförande.

    De moraliska handlar om rätten till likabehandling de jure och de facto, något som vi anser vara något grundläggande i Sverige. Den behandling som våra medborgare möter är i hög omfattning anpassade efter deras behov. Precis som en döv eller blind har rätt till anpassad skolgång visavi seende ska en man ha rätt till anpassade regler vad gäller rätten till planerat faderskap precis som kvinnor har. Det vill säga rätten att både före och en tid efter befruktningen välja huruvida denne vill axla faderskapet.

    Men de starkaste argumenten anser jag ändå komma utifrån ett utilitaristiskt resonemang. Vi får anta att den man som väljer att i ett tidigt skeende avsäga sig barnet anser sig bli lyckligare utan barnet (och modern?) i sitt liv. Men att mannen väljer att avsäga sig barnet innebär även att kvinnan i ett tidigt skede vet att hon kommer få uppfostra barnet utan mannens stöd. Det innebär att hon enklare kommer kunna fatta ett rationellt beslut som i högre grad kommer spegla den blivande verkligheten. Detta beslut kan vara att genomföra en abort, något som måste ses som en helt acceptabel lösning.

    Att fadern saknas innebär även att kvinnan enklare kommer kunna finna någon annan man som är beredd att axla föräldraansvaret, utan juridiska åtaganden eller genom en adoption. Detta är givetvis något som är mycket svårare så länge som det finns en fader med i bilden som i vilket läge som helst kan begära delad vårdnad om barnet.

    I slutändan handlar det i mångt och mycket om en rent praktiskt fråga – kommer mödrar, fäder och barn (de som faktiskt föds) vara lyckligare än med dagens lagstiftning? Jag vill påstå att det finns mycket som tyder på det.

    Låg mig ta upp ett exempel på vad jag menar genom att citera dig, ”Det finns ett föräldraskap som inte kan frånsägas när ett barn föds, för barnet kan ju säga: ”Min far aborterade mig”.”

    Förmodligen vill få barn känna att deras fader valde bort dem. MEN frågan är vad som är största traumat, en fader som valde bort dem när de var en cellklump på några få gram eller en fader som väljer bort dem 365 dagar per år under hela deras uppväxt? Rent instinktivt känns det andra alternativet som mycket värre.

    • Pär Segerdahl

      Tack för kommentar till gammalt inlägg! Jag håller med dig om att jag inte argumenterade i inlägget, utan snarare skrapade på idén som det argumenteras kring. Själva idén kliade, som om det fanns något i den som var svårt att överföra från ritbordet. Tack också för ett alternativt, utilitaristiskt resonemang.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.