En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Normfeber

Pär SegerdahlOm ett enda ord kunde sammanfatta allt som rör och upprör människor, så vore det: normativitet.

Så fort vi rörs eller upprörs av någons frisyr, av något politiskt partiprogram, eller av hur forskare behandlat forskningsdeltagare, så ägnar vi oss åt någon form av normativ aktivitet.

Tänk på allt vi dagligen säger eller hör sägas:

  • – Det ser snyggare ut om du kammar bakåt
  • – Betalar du fortfarande med kontanter?
  • – Kommer du först nu?
  • – Så där behandlar man inte människor
  • – Att förvägra människor abort bryter mot mänskliga rättigheter

Alla dessa normativa attityder om allt från smått till stort! Lägg sedan till alla envetna försök att uttala sig myndigt om dessa rörande och upprörande frågor: av hårstylister, av opinionsbildare, av politiker, av etiker, av påven, av sektledare, av aktivistorganisationer…

En person som rördes och upprördes just av försöken att uttala sig myndigt om allt som rör och upprör människor, var Sokrates. Är dessa förståsigpåare verkligen myndiga, eller är de bara fräcka typer som lärt sig tala med myndig stämma?

Han vandrade runt i Aten och prövade ungtupparnas anspråk på att veta vad som är rätt och riktigt, äkta och sant. Utfrågningarna slutade ofta i att man tvingades erkänna att man inget visste: varken ungtuppen eller Sokrates själv.

Sokrates utfrågningar framstår som en serie misslyckanden. Ingen vet inte vad de tror sig veta. De vet inte ens vad kunskap är!

Men för Sokrates är varje misslyckande en framgång. Han har omvänt en annan dödlig och fått den att vända sig mot… ur-normativiteten: idéernas myndighet som evig standard för allt som är. Ingen dödlig har normativ auktoritet, bara normerna själva. Du måste söka efter dem, inte följa vältalande opinonsbildare. Du måste orientera dig mot det normativa som sådant, mot de eviga urförebilderna, mot det absolut perfekta.

Sokrates var febrigt attraherad av denna dröm om ren normativitet. Han kallade drömmen ”kärlek till visdom”: filosofi. Men för att drömmen ska vara mer än feberyra, måste drömmen vara verklig och verkligheten en dröm. En annan sida av Sokrates samtalskonst var därför en serie myter, liknelser och berättelser, som antydde en mer verklig värld bortom denna: en sfär av rena normer, alla tings yttersta standard.

En sådan berättelse handlade om en slavpojke som, trots att han var obildad, kunde fås att ”se” en sanning i geometrin. Hur var det möjligt? Naturligtvis för att slavpojkens odödliga själ skådat geometrins normer innan han föddes bland de dödliga! Återerinring av en ursprunglig normativ myndighet, mer verklig än alla dödligas anspråksfullhet, gjorde det möjligt för slaven att ”se”.

Något liknande sker, antydde Sokrates, varje gång vi ser ”en vacker byggnad” eller ”en modig soldat”. Något mer verkligt och ursprungligt än huset och soldaten – skönhetens, modets, byggnadens och soldatens rena normer – skiner igenom och låter oss se vad vi naivt tar för givet som verkligheten.

Den sanna verkligheten – normerna – genomlyser allt med sitt eviga idealsken och låter oss se den vackra byggnaden eller den modiga soldaten (om de liknar sina normer).

Alldagliga normativa verksamheter – som vi ägnar oss åt när vi rörs och upprörs – sublimeras här (enligt min mening) av Sokrates, som bakomliggande ”ren” normativitet som tillåter oss att uppfatta allt som engagerar oss. Ett klart fall av normfeber.

Men om normativitet kan sammanfatta allt som engagerar oss, så är det kanske inte konstigt om vi lätt yrar om normativitet.

Frågan är: Yrar vi än idag, när normteoretiker ”ser” normativitet genomsyra alla mänskliga aktiviteter, snarare än förknippar normativitet med just de specifika aktiviteter som vi faktiskt ägnar oss åt, när vi rörs och upprörs?

Pär Segerdahl

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se

3 kommentarer

  1. Max Kern

    Inte för att vara vanvördig;-) och jag är självfallet övertygad om att det du skriver i dag både är viktigt och intressant… men då mina intellektuella fattningsförmågor så här på morgonen verkar vara nere på noll… så är min försynta fråga: hur skulle du förklara det du just skrev för en person som inte ens riktigt klarar av att ringa in den heta gröten? Alltså, hur skulle du förslagsvis skriva en sammanfattande ingress till detta inlägg? Vänligen… MK

    • Pär Segerdahl

      Ajaj då, det här är något som jag arbetar med just nu. Jag är kanske inte riktigt medveten om hur jag ”grottat ner mig”. Det är ett försök att göra filosofin begriplig som mänsklig frestelse. Hur kan man ”älska visdom” på det märkliga sätt som Sokrates gör det, hur kan man bli en passionerad platonist etc.? För att man skådat idévärlden? Knappast, snarare för att man skådat en viss mänsklig oenighet, som kan upplevas skära sig mot det myndigt allmängiltiga tonläge som var och en använder. Vi gör oss förebildliga för varandra. Upplever man det görandet som en kakafoni av ohållbar anspråksfullhet så kan man, tror jag, förhäxas av själva idén om förebildlighet, som något att söka efter, rena fram: förebilder som är så förebildliga, att de ”i sig själva” har auktoritet, utan att någon påstridig typ gör dem förebildliga. (Jag tror att en viss hållning till språk är väsentlig här också.) Men en annan bakgrund till blogginlägget är att jag ifrågasätter att vi idag skulle ha befriat oss från denna förhäxning vid förebildlighet (för att använda ett annat ord för normativitet). Idag beskrivs allt mänskligt som ”normativt konstituerat”: språket är regelstyrt, etiken är givetvis normativ, det mesta vi tar för givet som verkligt är normativa konstruktioner, för människan skiljer sig från djuren genom förmågan att handla enligt normer som vi själva skapar etcetera. Om normativitet belyser allt, så har normativitet blivit ett slags ”högsta” begrepp (som godhetens idé) som belyser alla andra begrepp – men inget belyser normativiteten. Jag vill ta ned förebildligheten på jorden och se den som en typ av aktiviteter jämte andra, snarare än som ett superbegrepp för hur allt mänskligt liv är ”konstituerat”.

      • Max Kern

        Ja, Steven Pinker varnar i sin senaste bok ”The Sense of Style” bland annat för vad han kallar ”the curse of knowledge”, som då innebär att man felaktigt gärna utgår från att andra är lika informerade som man själv är – och det är dom ju nästan aldrig!

        Som ingress betraktat, blev ju ditt svar här tämligen omfattande! Frågan är dock om jag blev så mycket klokare:-) (men jag kanske har drabbats av tillfällig normfeber).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.