En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Varför ställer cancerpatienter upp som försökspersoner?

Hörsägen och goda avsikter duger inte. Ska en ny behandling sättas in mot en cancerform, måste man först ha sett att den är minst lika effektiv som den konventionella behandlingen. Samt ha koll på biverkningar och doseringar.

Detta seende fordrar dock att några patienter ställer upp och prövar nya behandlingar… av naturliga skäl innan man sett detta. Så att framtida patienter kan få vad man sett är den effektivaste behandlingen.

Sådana försök genomförs i faser. Djurförsök måste först ge goda resultat. Sedan testas biverkningar och doseringar på människor. Slutligen görs jämförelsen med den konventionella behandlingen. Försöken kallas kliniska studier, och de görs bara på patientgrupper som uppfyller särskilda kriterier.

(Därefter är det angeläget att använda kvalitetsregistren som nämndes i förra veckans blogginlägg, för att följa upp hur behandlingen fungerar på patienter i allmänhet; inte bara på sådana som uppfyller kriterierna för att delta i en klinisk studie.)

Detta väcker frågor: Varför ställer somliga patienter upp på att inte vara patienter på samma villkor som andra? Varför är de beredda att pröva en behandling som man ännu inte sett är effektivast?

Förstår de vad de ställer upp på? Inser de att man för att se vilken behandling som är effektivast, måste ge somliga i testgruppen konventionell behandling – trots att de ställt upp för att pröva den nya?

Tove Godskesen, doktorand vid CRB, märkte att sådana frågor var relativt outforskade, särskilt för svenska kliniska cancerstudier. Hon gjorde därför en enkätstudie bland cancerpatienter i flera svenska kliniska fas 3 studier (där man jämför experimentell och konventionell behandling).

Godskesens undersökning (gjord med Mats G. Hansson, Peter Nygren, Karin Nordin och Ulrik Kihlbom) publicerades nyligen i European Journal of Cancer Care:

Artikeln innehåller mängder av intressanta fynd, bland annat att patienterna-försökspersonerna i allmänhet tycktes ha förstått informationen om ”seendet” de valt att stödja genom att inte vara patienter riktigt som andra.

Tydligast var dock: Patienter har främst två motiv för att delta. De hoppas att de själva ska botas eller få förlängt liv; och de vill hjälpa framtida patienter.

Jag vill säga: Man hoppas för egen del att få pröva den experimentella behandlingen redan nu och att den ska visa sig effektivare än konventionell behandling. Och man vill hjälpa framtida patienter så att de får den behandling som man sett är effektivast.

Seende och framtid, patientroll och försökspersonsroll, hopp och altruism, i komplex förening.

Pär Segerdahl

I dialog med patienter

2 kommentarer

  1. erikl12

    Artikeln är ännu inte tillgänglig vid mitt universitetsbibliotek, så jag har inte läst den. Men påståendet att cancerpatienter prövar ny behandling som icke seende förvånar mig. Min erfarenhet från EPN-prövningar är att ny behandling enbart accepteras som tillägg till nu gängse behandling, inte som ersättning för denna.

  2. Tove Godskesen

    Hej Erik,

    tack för ditt intresse kring blogginlägget (skickar gärna hela artikeln till dig om du är intresserad).

    Forskning bör bara utföras om man är genuint osäker på om den vedertagna behandlingen eller den experimentella är den bästa. Om man vet att den ena är bättre än den andra så ska den förstås användas men forskningen startar just i okunskapen, i ett icke seende av hur det förhåller sig. Det som blogginlägget här syftar till är att vare sig sponsorn, forskningspersonalen eller patienterna är ”seende” i bemärkelsen att de på förhand kan avgöra om forskningsläkemedlet har den önskade effekten. Det är det som ska undersökas.

    Evidensbaserad cancerbehandling inom ramen för rutinsjukvården vet vi däremot mer om. Att den är evidensbaserad vill säga att man i studier har säkerställt läkemedlets säkerhet och effekt. I klinisk forskning (fas-3) undersöks om det nya läkemedlet är tillräckligt bra för att användas i rutinsjukvården. Och precis som du skriver så är det vanligast att man jämför den nya behandlingen med aktuell standardbehandling, men det är inte alltid så man går tillväga (i artikelns tabell 1 finner du en översikt över de olika kliniska prövningar de patienter jag undersökt deltar i).

    Hälsningar Tove Godskesen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.