Kära bloggläsare, jag hoppas att ni har en avkopplande sommar! Har ni märkt att när vi kopplar av, så dagdrömmer vi mer? Jag älskar det tillståndet.

Läser vi böcker, så förlorar vi oss mer i dem under sommaren. Boken i hängmattan är något annat än boken på nattygsbordet… bredvid väckarklockan. Friheten från sysslor väcker andra skeenden inombords, som bubblar upp och syresätter oss, och allt omkring oss. Det är som om sommaren öppnade ett annat sätt att vara till. Lite som om vi blev barn på nytt.

Det brukar kallas ”att ladda batterierna”. Men i det ligger väl tanken att den egentliga människan är strängt sysselsatt och schemalagd?

De senaste veckorna har jag dagdrömt med en filosof: Martin Heidegger. Nej, jag ska inte jaga bort lättjan med utläggningar av svåra texter. Det kan jag för övrigt inte.

Detta är alltså rent dagdrömmeri, där Heidegger antar gestalten av sommarmänniskans filosof. För även hos honom finns två sätt att vara människa. Även hos honom är det ena sättet egentligt; det andra oegentligt.

Det är bara tvärtom. Sommarmänniskan, som öppnas i sysslolöshet, är den egentliga människan. Medan den strängt sysselsatta, som tar världen hon är schemalagd i för given, är den oegentliga människan. Vilket stöd för sommaren!

Heideggers egentliga människa är väsentlig för världen. Världen öppnas egentligen först genom sommarmänniskan. Som ett skeende i solgasset, där världen märkligt nog behöver människan: för att vara så där nyfött närvarande som bara då. Även världen är då som ett barn: sommarmänniskans tvilling.

Plötsligt syns en öppen horisont, inte bara uppgiften på bordet.

Men man kan dagdrömma även kritiskt. Jag tror nämligen att den tyske filosofen så att säga överdrev sommaren som den egentliga årstiden. Får jag säga det mitt i sommaren? Människan kan vara både lättjefullt öppen och frenetiskt inrutad: ingetdera är mer egentligt.

Även sommarmänniskan har ”batterier som behöver laddas”. De laddas av alla intryck, av all schemalagd verksamhet som hopar sig till en ogenomskinlig sörja… som vi till slut måste dra oss tillbaka ifrån och besinna oss på: betänka på det där somrigt öppna sättet.

Tänkaren är utan tvekan sommarmänniska. Men trots att vi behöver mer öppet tänkande bortom all inrutad verksamhet – mer fritt tänkande! – så är årstidsväxlingen nödvändig även för att tänkandet ska ha betydelse.

Tänkaren är inte den egentliga människan, men kanske är hon alltmer dold i snö?

(Intresserad av hur man hoppar över sin egen skugga? Läs The Ethics Blog.)

Pär Segerdahl

Vi tänker om tänkande - Etikbloggen