Har vi någon glädje av humaniora? Bidrar humanistisk forskning till exportnettot? Hjälper den oss att leva längre och friskare?
På DN-debatt skrev häromdagen tre företrädare för Stockholms universitet om tendensen i dagens utbildnings- och forskningspolitik, att prioritera medicin och teknik framför humaniora och samhällsvetenskap.
Nog har de rätt. Så snart ordet ”forskningssatsning” används av politiker, visar det sig snart att de tänker på något annat än forskning om språk, historia, filosofi, medier, juridik eller antropologi. Politiker talar helst om forskning som stärker svensk ekonomi och ökar vår välfärd.
De tre DN-debattörerna är lite tvehågsna i argumentationen. Å ena sidan tycks de säga att humaniora är viktig på ett annat sätt än genom att lydigt göra samhällsnytta. Humaniora gör något större och bredare: den bidrar till vår ”mänskliga självförståelse”. Å andra sidan tycks de säga att politikerna förbisett den samhällsnytta humaniora faktiskt gör.
Återigen har de rätt. Inte minst politiken fordrar ingående kunskap och reflektion om mänskliga förhållanden. Politiker har ständigt akut behov av stöd från humanister och samhällsvetare när de utformar politiken, och efterfrågar det också. Politiker läser och bildar sig betydligt mer än de flesta är medvetna om.
Politiker, om några, känner alltså humanioras betydelse in på bara skinnet. Och eftersom politik måste ha förankring bland människor i allmänhet, räcker det inte att bara politiker läser och reflekterar. Varför syns då inte humanioras betydelse tydligare i forsknings- och utbildningspolitiken?
Är politiker omedvetna om hur de stryper näringstillförseln till grenen de själva sitter på?
Jag är inte säker på svaret, men tror att det har att göra med tvehågsenheten i DN-artikeln. Humaniora är viktig på ett sätt som inte så lätt uttrycks i den nyttoretorik som debattörerna till sist tvingas ge efter för.
Vår fråga i detta inlägg tjänar som exempel. Vi har stött på ett humanistiskt problem. Politiken behöver humaniora och samhällsvetenskap; det vet varje ansvarsfull politiker av egen erfarenhet. Men behovet är svårt att uttrycka i de nyttotermer som politiken själv är hänvisad till, när satsningar försvaras offentligt.
Samma politiker som känner humanioras akuta betydelse in på bara skinnet, tvingas behandla humaniora som en tärande småsak när de planerar satsningar och omfördelningar av medel.
– Hur har humaniora hamnat i denna märkliga retorikskugga? Hur fungerar offentlig retorik? Fungerade den annorlunda förr? Varifrån kommer begreppet ”nytta”? Kan begreppet ändras? Vad är politik? Vilken roll spelar forskning och utbildning i ett modernt samhälle?
Frågorna är typiskt humanistiska. De har en paradoxal, självspeglande karaktär. Frågorna ställer sig i vägen för oss. De hindrar oss att närma oss framtiden på ett klokt sätt. Vi förstår inte vårt läge. Vi förstår inte oss själva. Vi vet inte hur vi ska gå vidare. Vi behöver tänka, forska, och tänka igen.
Även om humanistiska frågor inte alltid bidrar till exportnettot eller ökar välfärden, så är de brännande samtids- och framtidsfrågor. Det vet varje politiker som bävar inför sitt ansvar.
Men om humaniora presenterar sig i nyttoretorisk strålglans – en tendens i DN-artikeln – är risken att den urholkar sin egentliga betydelse, som inte så lätt låter sig sägas.
Lämna ett svar