En forskningsblogg från Centrum för forsknings- & bioetik (CRB)

Gör mitt biobanksprov mig till försöksperson?

När mitt blodprov återanvänds i biobanksforskning, kanske 5-10 år efter att jag lämnade det, blir jag då försöksperson som måste informeras om det nya forskningsprojektet och ge samtycke innan provet får användas?

Frågan väcks när jag läser Joanna Forsbergs senaste artikel i BMJ om biobanksforskning och kommentarerna den fått. Hon ifrågasätter samtycke för varje nytt biobanksprojekt i en intervju på Nature News Blog. Hon tycker att det är tillräckligt att projektet har åtgärder som garanterar anonymitet och granskas av en etisk nämnd.

Att kontakta tusentals människor långt efter att de lämnat sina prover är inte bara resurskrävande, utan det innebär också bortfall av prover. Det bortfallet hotar det vetenskapliga värdet. Joanna menar att alla har intresse av biobanksforskning, även om vi inte får nytta av forskning på just våra egna prover. Att man idag kan erbjuda vaccination mot livmoderhalscancer beror på att man i en biobank med patientprover från 1969 fann samband mellan HPV-virusangrepp och senare insjuknande. Som en rimlig lösning föreslår Joanna därför brett samtycke till att våra prover används i framtida biobanksforskning.

Jag vet inte om forskning på mitt tio år gamla blodprov gör mig till försöksperson idag. En sak är klar: biobanksforskning liknar inte sinnebilden av medicinsk forskning, där försökspersoner efter samtycke genomgår behandlingar och regelbundet testas.

Pär Segerdahl

Vi tar upp aktuella frågor : www.etikbloggen.crb.uu.se

4 kommentarer

  1. Joanna Forsberg

    Som jag ser på det handlar det om två olika saker: 1) Blir jag en försöksperson om mitt tio år gamla prov används och 2) Blir jag en försöksperson som måste informeras och samtycka?

    Många menar nog att svaret på båda frågorna är ”ja”, provet kommer ju trots allt från min kropp.

    Men när det gäller den andra frågan hävdar jag att det är rimligare att att svara ”nej”, eftersom ett system som rutinmässigt kräver informerat samtycke medför kostnader som riskerar att skada mig (och alla andra) mer än biobanksforskningen gör i sig, genom uteblivna förbättringar i sjukvården.

    Under förutsättning att det finns strikta regler för t.ex. kodning och sekretess och att en etikprövningsnämnd (vars uppgift det är att skydda den enskilda människan) godkänner forskningen, bör därför grundregeln vara att specifikt samtycke inte är nödvändigt, alldeles oavsett svaret på den första frågan.

    • Pär Segerdahl

      Tack för din klargörande kommentar, Joanna! Fräckt ställer jag en följdfråga: Skulle du säga att ytterligare en förutsättning för att svara ”nej” på andra frågan är att alla har jämförbar tillgång till sjukvården? Utan jämlik sjukvård skulle inte varje individ som i något sammanhang lämnat ett blodprov ha samma intresse av biobanksforskning?

  2. Stefan Eriksson

    Och den första frågan bör besvaras med ett ’nej’ då det intressanta med provet inte är själva kroppsdelen, utan den information som den bär på. Biobanks-forskning är således inte närmast att likna vid medicinsk, invasiv forskning, utan vid forskning på persondata, som exempelvis registerforskning.

  3. Joanna Forsberg

    Svarar nog ”nej” även denna gång. Jämlik sjukvård är en otroligt viktig, men annan fråga. Det ligger i allas intresse att den medicinska kunskapen är så god som möjligt, oavsett vilken tillgång man har till sjukvård för tillfället. Man kan inte på förhand veta vad en viss slags forskning kommer att leda till, och inte heller vilken tillgång till sjukvård, eller vilka behov, man kommer att ha framöver. Därför har alla ett intresse av att optimera den medicinska kunskapen genom att acceptera ett system som förbättrar förutsättningarna för forskning som inte medför några större kostnader eller risker.

    Jag menar ju inte att forskare skall vara fria att göra precis vad de vill med prover från vem som helst, utan bara att utgångspunkten skall vara att prover kan användas utan samtycke efter att en etikprövningsnämnd (eller motsvarande) har godkänt projektet. Det verkar rimligt att en sådan skulle motsätta sig t.ex. att forskare sätter i system att använda sig enbart av prover från utsatta människor som inte har tillgång till adekvat sjukvård. Men det faktum att en individ har sämre tillgång till sjukvård än andra, innebär inte i sig att hans eller hennes prov inte kan användas utan samtycke.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.