Pär SegerdahlHur ska vi tolka uppräkningen av författarnamn i akademiska publikationer? Säger författarordningen något om hur mycket var och en bidragit till publikationen?

Efter att ha läst en artikel i ämnet av Gert Helgesson och Stefan Eriksson, inser jag att det inte finns någon ordentlig ordning på författarordningen. Första och sista positionen räknas ofta som de viktigaste. Men inte alltid. Till min förvåning behöver inte ens en förstaposition otvetydigt betyda huvudförfattarskap. Ibland tolkas asterisken vid namnet på författaren vars kontaktuppgifter anges, som tecken på huvudförfattarskap. Ibland betyder asterisken att författaren är underordnad och får sköta alla praktikaliteter kring publikationen.

Ibland har andrapositionen särskild betydelse. Ibland inte. Ibland har näst sista positionen en viss tolkning. Ibland en annan. Helgesson och Eriksson talar om grupptraditioner och de beskriver olika ämneskonventioner. Finns det verkligen inga riktlinjer att följa? Nej, faktiskt inte. Författarriktlinjer kan på sin höjd rekommendera författare att i god tid komma överens om författarordningen. Men eftersom riktlinjerna inte specificerar vad ordningen betyder, så blir innebörden av den överenskomna författarordningen oklar!

Med tanke på hur meriterande författarskap är i akademiska konkurrenssammanhang, är avsaknaden av ordning på den här punkten överraskande. Är frågan för känslig? Kommer en alltför tydlig ordning att leda till alltför tidskrävande strider mellan författare kring vem som borde stå först, sist, på andra plats, näst sist, med asterisk, utan asterisk, och så vidare?

Helgesson och Eriksson diskuterar olika förslag på förtydligad ordning. Ett förslag de stött på är att första- och sistapositionen vardera renderar 40 % av författarinsatsen. Resterade 20 % delas lika av författarna i mellanpositionerna. För fem författare skulle författarskapet alltså uppdelas: 40, 6.7, 6.7, 6.7 och 40 %. Förslaget avfärdas, eftersom sådana fasta värden är rättvisa bara om arbetsinsatserna faktiskt råkar fördelas just så (vilket är osannolikt).

Ett mer flexibelt system kunde vara att uppge de faktiska procentsatserna, från fall till fall. Men hur fastställs de faktiska procentsatserna? Olika författare bidrar kvalitativt olika: genom att planera studien; genom att analysera data; genom att författa textutkast. Vad väger tyngst?

Ett annat förslag är att inte tilldela författarordningen någon relativ betydelse. I stället beskrivs vad var och en bidragit med. Bidragskap i stället för författarskap, där bidraget beskrivs i absoluta termer snarare än relativa. Till exempel: ”Bidrog till planeringen av studien”, ”Bidrog till dataanalysen”, ”Bidrog till att skriva textutkast”. Ett problem med detta förslag, menar Helgesson och Eriksson, är att det i själva verket säger väldigt lite om de absoluta bidragen. ”Bidragit till planeringen av studien” kan betyda såväl substantiella som lättviktiga bidrag.

Artikeln avslutas med att ta ett steg tillbaka. För kanske tog vi ett steg i fel riktning när vi krävde dessa klarlägganden. Problematiken kring författarordningens betydelse förutsätter en individualistisk och konkurrensinriktad syn på vetenskap. Det finns idag även andra tendenser, som kanske är viktigare att ta fasta på. Exempelvis strävanden att göra vetenskapen öppen och samhälleligt ansvarsfull. Kanske bör vi undvika att fästa alltför stor vikt vid författarordningen?

Kanske bör fokus ligga på gemensamma bidrag till vetenskap och samhälle, snarare än på individuella meriter i konkurrensen om anställningar och forskningsanslag?

Så avslutas artikeln, med en fråga som manar till eftertanke.

Pär Segerdahl

Helgesson, G. & Eriksson, S. Authorship order. Learned Publishing, 2018, doi: 10.1002/leap1191

Detta inlägg på engelska

Vi söker klarhet - www.etikbloggen.crb.uu.se